SJK

Längtar till våren. Igår längtade jag till Vintern. Men nu, så längtar jag till våren igen. Våren i Sverige.
Vill sitta ute med massor kläder och dricka vin på nyss upptinat gräs, och låtsas som om det är varmare än det är. Det är aldrig varmare än det är i Sverige. Det är bara vi som hoppas så mycket.

Jag har verkligen en saknad efter Sverige nu. Vet att jag kommer tröttna när jag väl slår mig till ro igen, men så är det. Då får jag väl resa vidare igen då. Nu har jag bott i Portugal i 3 år. Tre år. Jag älskar det. Älskar att gå upp på morgonen, gå till jobbet. Älskar mitt jobb, mina kollegor, mina vänner, dagarna efter jobber, helgerna, omgivningen, naturen, havet, blommorna, bergen, allt vi hittar på. Men gud vad jag saknar min familj och mina vänner. Jag har en miljon etthundratusen vänner här. Men av dem, så är det kanske 5 st som jag känner så fruktansvärt mycket för, som påriktigt, i vått och i torrt är mina vänner. Fem stycken bra vänner, är inte fy skam att snubbla över på en ö.

Nu behöver jag Sverige. Familj, gamla vänner och ett fint Göteborg. Våren i Göteborg är det finaste som finns.
Våren och Göteborg är det finaste som finns.. Okej, jag har inte varit i Paris än. Jag tror det kan vara rätt så förtjusande det också.

Pernilla, min fina vän. Snygg som satan och som gått o blivit en skinny bitch. Vilket får mig att få lite ångest. Man kanske skall fortsätta med Detoxen, men utesluta både frukt och grönsaker och kanske köra på vatten och luft? Kan man smaksätta luft, så kan man ju unna sig det någon helg. Pernilla är en av mina absolut närmaste vänner, och en tjej som jag klickade med efter 24h. Vi började i samma klass på gymnasiet och på den vägen är det. Oskiljaktiga på alla sätt och vis. När Pernilla jobbade här en stund på ön så sa folk att det såg ut som om vi hade ett osynligt band mellan oss, även om jag var i köket och Pärlan satt vid sitt skrivbord. Nu skall vi återigen återförenas och kick ass. Riva städer, festa, fika, promenera och mysa. Pernilla är nog faktiskt den enda av mina vänner som det känns helt fullständigt normalt att hålla i handen i nyktert tillstånd på ljusadagen, och den som jag kan skratta mig till tårar med, även om vi bara skypar med varandra. Jag kan sitta i min soffa i Portugal och inte kunna andas ordentligt, och hon sitta i sin soffa i Sverige och göra samma sak.

Vi har sådana sjuka minnen ihop. Vi har stått i en hiss i typ 4h och kollat genom glaset när folk står och speglar sig, ring till dem och sagt att vi skall mötas vid hissen, och skrattat när de kommer dit och säger "Men.. de sa ju att vi skulle mötas här" och vi ligger på golvet och skrattar, vi har mutat folk att gå ur köer för att vi vill fyllekäka, vi slapp gå på engelskalektionerna i gymnasiet för att läraren tyckte vi var så bra (ja vi var bättre än de andra, men hade nog behövt gå ändå) vi har gjort så insaine mycket saker ihop, och jag är helt säker på att detta livet inte är det första vi levt tillsammans.  

Det är någon konstig kemi mellan oss. Något som är så starkt, men som varken jag eller hon kan sätta fingret på. Min familj avgudar henne, mina vänner älskar henne även om alla inte träffat henne, så pratar de om henne med välvilja och godhet ändå, för att jag pratat om henne så mycket, så de känner att det är deras kompis också.

Jag och min fantastiska Pärla har planterat lite planer som kommer gro under sommaren och växa upp till hösten.
Planerna involverar Californien, sol, plugg, amerikaner, milkshakes, lemonade, king size burgers, surfning, fester, kändisar och rullskridskor.

Kan inte bli annat än awesome som ni ser med detta upplägget. Vi börjar nu till våren med att taöver Göteborg, och om en snar framtid så kommer ni se oss i tidningarna, på TV och höra våra ljuva stämmor på radion. Vi har alltid varit kända för att ha Hybris och storhetsvansinne. Men det har vi gjort oss förtjänta av. I skolan så klistrade vi upp bilder på oss själva i alla rum och skrev fina saker om oss. Om det finns ett Dreamteam, så är det vi. Efter 6 år tillsammans, så är vi fanimej fortfarande lika bra. Det går liksom inte förinta oss, och skam den som försöker.

Sådär ja. Det var bakgrunden. Framtiden kommer ni att få se på TV.

Fick denna bilden på mail 05:09 förra fredagen då Pernilla satt och snickrade ihop våra planer.
Pratbubblan säger: Nya Kungar i Stan.

Justeja! Vi har en klubb också, eller mer som en religion som heter PESA.


Något säger mig att vi kommer få en del spö i våra liv...

Hur vet man vad man skall göra ? Hur vet man vart man skall åka för att få ut det mesta av livet? Är det värt att stå still ett tag för att sedan komma dit man vill, eller är det bättre att det går långsamt framåt helatiden? Jag önskar att jag hade svaren på frågorna ibland. Jag önskar att jag kunde skaka en glaskula och få reda på allt jag behövde få reda på. Inte allt. Men det nödvändigaste. Kanske är det bra att man inte vet? Kanske hade man missat ortoligt mycket saker då? Kanske skall man bara sluta tänka på framtiden och leva i nuet? Det är nog lika svårt som att kunna acceptera sin framtid. Det har aldrig skrämt mig att inte veta vart jag är påväg. Men nu gör de det. Jag måste veta vart jag hamnar. Finns ingen is i magen längre, men desto mer oro. Vuxen. Det är vad mamma kallar det. Vuxen. Jag vill gå tillbaka till mitt gamla jag. När jag kunde slänga mig ut, lifta med vem som helst, hoppa på en båt, ringa ett samtal, ta ett flyg, ett tåg eller gå i motsatt riktning som vägskylten pekar åt.

Kanske är det bra att vara orolig. Kanske är det för mitt eget bästa. Men borde det inte vara tvärt om? Att man är orolig och konservativ när man är barn, och lekfull och våglig när man blir äldre? Det är ju då man har chansen att leva sitt liv. Borde ändras. Skall ändra mig själv. Det är kanske det som Forever Young handlar om.

Titta! Fina pojkarna Jens, Pontus och Markus. Grabbarna skeen.

Julfesten 2010.

Googlade förövrigt Slaggprodukter och fick fram denna bilden.

Ser rätt festligt ut måste jag säga. Jag tror jag vill ha Slaggprodukter i mitt omlopp. (Omlopp?)

It's a keeper!

Då jag somnat innan klockan slagit 21 hela Fre, Lör och Söndag så tänkte jag att det skulle bli en fenomenal Måndag. Kl 01:44 vaknade jag inatt och kunde inte somna om. Det gick inte. Och ju längre jag låg vaken ju argare blev jag. På människor i min närvaro, på människor runt mig på ön. Mestadels på Ön.

Ja, jag är manodepressiv. Helt jävla klart att jag är. Saker som jag inte orkat störa mig på, störde jag mig på inatt och tillslut var jag så jävla förbannad att jag hade sex stycken namn som jag tänkte ringa upp och skälla ut.

Tur att jag inte hade några cash på mobilen. Och tur att klockan ringde så jag inte kunde tänka mer på vad som störde mig och hur förbannat arg jag egentligen var. Japp. Klockan är alltså 6. Jag har i 4h och 16 minuter legat och irriterat mig, och avskytt större delen av människorna runt mig. (Ja, inte påriktigt egentligen men småsaker som jag nu kommer att tänka på) Hur som haver så trodde jag det skulle bli bättre när jag kom till jobbet. Men Icke som fucking nicke.

Jag har på fullaste allvar stampat med fötterna i marken idag, svurit och gapat och lämnat rummet för att jag trott att jag kommer explodera, och vill inte träffa alla andra med mina hatiska atomer.

NU RINGER MIN KOLLEGAS TELEFON OCH HON HAR FANIMEJ EN JÄVLA BEBIS SOM GAGGAR SOM RINGSIGNAL!! VEM FAAAN HAR DET ?! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ EN JÄVLA JINGELMELODI ELLER RING-FUCKING-RING?





Jag får be att återkomma...  

Sitter och googlar bilder på Göteborg.

Är ungefär vad jag har gjort hela helgen.

Gud vad jag längtar efter Göteborg. Skönt folk, fina uteserveringar, mysiga café, nostalgiska spårvagnar, affärer, utbud, personligheter, klubbar, drinkar, systembolaget, muséum, bibliotek, Liseberg, Universeum, Gothia towers, restauranger, spa, familj och vänner.


Känn ingen sorg för mig Göteborg. Im coming back.  

Pratar med Mamma.

Talar om när jag var barn. Mina släktingar som gått bort, och som finns kvar. Mina syskon, om mamma och pappa pratar vi. Om mina vänner som jag hade och de som jag har kvar. Om hur jag resonerade när jag var yngre och hur jag resonerar nu. Det är ungefär samma. Likadant som mamma gör. Vi är lika på det sättet.
Jag tänker tillbaka. Alltid är det sol när jag tänker tillbaka på stunderna. Minns inte många regniga dagar. Det är då jag inseer att min hjärna nog spelar mig ett spratt. Allt var inte som man minns det. Märkligt ändå.

Mamma brukar vara bra på att krossa stunder som jag tänker på. Inte krossa som i att förstöra, utan mer rätta mig. Få mig att förstå att det som hände inte var så illa, eller var så bra. Man vränger på mycket utan att man vet om det. Sätter ett glas i svart eller vitt över varenda stund som inträffade när man var liten. Så jag slog inte upp ett sår i pannan. Det var alltså på knät? Så jag vann bara 2 gånger på Lisebergshjulet.. jag som minns att det var 7 gånger. Ibland vill jag att mina minnen inte skall förändras alls. Ibland vill jag att de förändras så jag får veta sanningen. Jag tror mamma känner av dessa stunder och förändrar det som jag bör veta, och låter det som inte är viktigt förbli oförändrat. Vi talar ofta om när jag var liten, om när hon var liten. Om hennes släkt, om pappas släkt. Om mina släkter. Jag tycker det är intressant. Tycker det är skönt att få lite vetskap om mina rötter.
Om och om igen skrattar vi åt samma saker. Jag kommer göra likadant för mina barn, det är viktigt att veta vart man kommer ifrån, viktigt att känna att man vet vilka det är som satt spår i en, vilka som lärt mina föräldrar det de idag har lärt mig. Det är viktigt att höra när mamma pratar om mina släktingar som gått bort och säger; Glöm aldrig bort hur mycket dem älskade er Sara. De älskade er barn mer än jag trodde var möjligt. Mina fina barn.

Igår ringde Calle på förmiddagen, ville ta en öl efter att han jobbat.

Kom förbi kontoret och hämtade upp Linus, Calle och Patrik. Hittade Simon, Erik och Dan också. Drack öl i 20+ grader i hamnen. Noterade att Brittiska flottan var kvar. Ville ringa dem, men stod emot. Sen sa jag att jag nog faktiskt behövde stiga på båten för att skaffa en liten romans. Vi tittade bort mot hamnen och båten var borta.
Simon tittar på mig och säger: That ship has sailed Sara. Vi alla skrattade. Simon är förbannat bra.

Gick och köpte mer öl och jag väntade på att My skulle vara klar med sin skogsvandring.
Vi satte oss i parken och drack upp våra kalla öl på den gigantiska gräsmattan. Matade duvorna, pratade om oss själva, skrattade och hade det fint i solen. 





Hemgång för att mötas upp en timme senare för grillning. Jag ville verkligen vara med, men någonting sa att jag inte skulle. Tystnaden kallade. Jag stängde av telefonen, lade mig i sängen och tänkte, resonerade och läste en bok. Bara jag och mina tankar i rummet, ingen annan. Vaknade 08,28 imorse, satte på telefonen och hade 11 missade samtal, och 4 sms mottagna. Jag förstod att det var dumt att stänga av telefonen när jag lovat att vara med på grillningen, men de klarar sig ju själva. Det gör dem alltid. Mitt fina lilla gäng. 

En promenad idag och förhoppningar om ännu mer sol. Men ser inte ut så. Ännu mer tystnad är vad jag behöver.
Ibland så måste jag komma bort, utan att förvarna, hinner inte förvarna. 
Jag uppskattar deras närvaro, men också deras frånvaro. Måste få stänga av ibland, stänga in mig. Inte lyssna på någon, ingen lyssnar på mig. Skönt och nödvändigt. 

Imorgon är det Måndag. Då ser jag dem igen. Mina fina vänner. Mina härliga kollegor och mitt fantastiska jobb.
Det räcker med en dag av ensamhet, isolering. Sedan saknar jag dem. Känns bra att jag fortfarande saknar dem. Då vet jag att de fortfarande betyder väldigt mycket. 





 

Är inte många saker jag läser på nätet som får mig att skratta. Men Kissies blogg får mig att slänga bak huvudet och skratta hysteriskt.

Jag har aldrig någonsin läst kissies blogg innan. Men sedan Mia berättade om att hon gick på någon barnmatsdiet så var jag tvungen att kolla in vad hon gör egentligen denna bruden. Och visst är det lika underhållande som jag fått intrycket av. På gott och på ont.

Alexandra Nilsson. Säkerligen en supergullig tjej, men SOM jag kan garva när jag klickar in mig på hennes cerisa blogg. Hon ser lite ut som en Nickdocka, ni vet en sådandär som ofta sitter på instrumentbrädan på bilar. Med ett stooort huvud, och en liten kropp. Som denna Bobblehead på Paris Hilton. Men jag tycker faktiskt hon är snygg. Inte på alla bilder givetvis, men det kan man ju inte bedömma någon efter. Förhoppningsvis är en del bilder Photoshoppade, och är dem inte det så är det väl så det är, jag hoppas bara att hon själv är nöjd och mår bra. Det är ju trots allt endast hon själv som skall leva med sig själv.


 


Jag skrattar åt det hon skriver, men vet inte om det hon skriver är på allvar eller inte. Är hon verkligen så fjortis, fast hon har varit med i så många sociala sammanhang nu och bör veta hur man uppför sig, och BÖR veta hur man skriver en blogg utan 30 smileys (Ja, gula smileys som rör på sig, hjärtan som slår osv osv..) samt att hon skriver - *suck*, *Sooo Kissie like haha*  

HA HA HA HA. Det är så jävla roligt när hon skriver det, jag skrattar verkligen varenda gång. Hon KAN inte vara seriös, hon MÅSTE väl driva? Hon väger nu 48 jävla kilo, och skriver "Jag måste köpa mer bantingsmat nu, jag önskar jag kunde träna" Jag hoppas verkligen att hon provocerar så mycket som jag hört, och att allt inte är sant som hon skriver och jag tror faktiskt hon gör det. Hon är nog jävligt smart denna tjejen, jävligt skillad på att skriva saker som får folk att tappa hakan, och vara så jävla fjortis så folk verkligen tror att hon är sådan. Jag tror faktiskt att hon till mesta del driver, eller inte driver men tar det steget förlångt så att säga. Och jag köper faktiskt det, det är fan underbart att se dålig photoshopning, massa handmålade hjärtan, hundra förmånga smileys som rör på sig, förstorade bröst och läppar, skrytsamma kommentarer, provocerande meningar. Japp. Jag gillar det som fan. Jag tror vi hade vart ett sweet team jag och Alexandra.

Dock, så står det ju helatiden i Nyheterna och i debatter att Kissie bör skulden för att tonåringar svälter sig själva. Höhö, HUR kan det vara så? Jag tycker verkligen inte att kissie bär någon skuld alls för detta. Jag menar visst, hon har ju valt att vara en mediaprofil, och hon väljer ju att skriva vad hon skriver. Men för att hon gör det så skall hon inte bära skulden för att tonåringar börjar käka mindre. Hon har ett visst ansvar, det tycker jag med, men sålänge hon inte hetsar, hon skriver aldrig att man skall göra något hon gör, hon skriver att det är dumt med hennes barnmatsbantning, men att hon vill göra det. Då hamnar valet hos läsaren. Vill du göra som Kissie, eller vill du göra på ditt sätt? Om man inte har moral eller en självdistans stark nog att inte kunna påverkas av en jävla blogg, så tycker jag man kan börja läsa böcker om hur man täljer en gubbe, eller hur man på bästa sätt sköter en tomatplanta istället.

Att jag blir orolig är inte för att jag tror massa ungar skall ta efter henne, vill de gå ner i vikt så vet de hur man gör, och hade inte Kissies blogg existerat så hade de kunnat googla fram det. Det är inte så jävla svårt. Bättre att de får i sig barnmat med näring i då, än att de lever på cigg o lightprodukter. Jag är mest orolig för Kissies egen hälsa. Hon är 18 år om jag inte missminner mig, och hon har redan gjort en del operationer. Jag tycker man är lite väl ung för att göra det när man är 18, då jag inte tror man har någon vidare koll på sig själv vid den åldern.

Men vaffan, vem bryr sig om vad jag tycker. Lika lite som jag hoppas att man inte bryr sig om vad Kissie tycker, tänker och gör. Men jag tycker ni skall läsa hennes blogg. Den är fanimej underhållande. Hon är rätt skön dendär Kissie.





GO KISSIE!

Mina kompisar har alltid sagt om min Lillasyster "Hon kommer bli precis som du". Jag har allltid sagt "hon kommer inte bli som mig, hon är det enda hoppet för framtiden i vår familj."

Hokus pokus simsalabim. Tjejen blir ett yrväder , en sjövild tjej med alla bollar i luften. En tjej som dricker allt, som känner alla, som vet allt och som har ordet Fest på tungan dygnet runt. (Påminner kanske om någon nu när jag ser det såhär svart på vitt) Hon är snäll som fan, rolig som få och så sjukt vettig, men ingen kommer märka det. Inte på några år iallafall, och jag hoppas inte det är försent då.

Jag har försökt att få henne att förstå att det ryktet hon skaffar sig nu, det kommer hon inte kunna tvätta bort. Aldrig någonsin. Så have fun, fuck what other people think, men gör det med klass. Det är väl vad som är nackdelen med att komma från Smögen-Kungshamn. Du är den som står i rampljuset, men du är också den som frukten kommer kastas på. Du är cut open, dygnet runt. Det finns inget privat där jag kommer ifrån. Alla vet vad jag gör, vad jag tycker, tänker, vart jag är, vem jag ligger med, vilka mina föräldrar är, och vilka deras föräldrar är. Charmigt till en viss del, men väldigt påfrestande resterande av tiden.

Idag fyller min Lillasyster Josefina 18 år. Arton år. Det betyder att hon idag är vuxen - på pappret förstås Ingenting annat bör tilläggas där. Det finns förmycket att säga, in good and in bad givetvis. Jag må vara hård mot henne, men jag vill så satans jävla gärna att hon skall få en fin framtid, att hon inte skall skita i allt som hon innan skitit i, att det skall bli BRA för henne. Att hon inte skall göra samma misstag som jag gjort, även om hon tycks se det som lockande att göra det. Gör inte det jag gjorde, så kommer du att bli kick ass Storasyster x 1000.

Jag fick ett sweet life, jag har alltid haft ett sweet life. Men saker jag gjort, och varit med om skulle jag kunnat klara mig utan. Visst att jag lärt mig en del, men det är inget man har nytta av. Stay away from idiots and stupid men så kommer det gå bra. Och - var inte så jävla naiv och om folk inte är shyssta, nej men skit i dem då, för de är inte värda ett piss, and they will come around anyway. Om du vill ha dem då förstås.

Jag hoppas verkligen att hon får en sinnessjukt bra födelsedag, jag ringde henne precis och hon var lugn som en filbunke. Jag minns min egen 18 års dag. Med 50 gäster i stort partytält på gräsmattan, med massor av öl och vin. Jag och min kära tvillingbror hade våra fylletal, och det var så satans fantastic. Lätt bästa ever.

Hoppas min fina syster får det också. Jag älskar henne så mycket, så mycket. 



Grattis och Hurra Fina.








      

Två av killarna kom iallafall in på mitt jobb. I klädda det simplaste av alla kläder: Varsinn knälång brun pälsjacka med medaljer på (skojar inte), solbrillor som fick 50cents blingbling att blekna och två champagneflaskor VAR i händerna. Jaadu. Där stod jag o visste inte riktigt om jag skulle knäböja eller testa alla tändare vi har i affären onödigt nära deras fina jackor. Jag var rätt sugen iallafall. Killarna köper bara varsin redbull (utan socker, självfallet) o skall sedan efter att ha bläddrat upp en bunt tusenlappar, såklart betala med kortet. Jag kunde inte hålla mig, o sa att det var väl lite dåligt i deras kassor nu såhär mitt i sommaren, därför var de tvugna att betala med sparpengarna på kortet. Vet inte om det var ett uppriktigt, eller ett hånskratt jag fick tillbaka. Vet iallafall att jag fick ett svart kort med guldig text i min hand, där det står någonting om Royal och pass.. Är iallafall riktigt säker på att det inte stod föreningssparbanken på kortet. Vår kortdragare tog inte kortet - otippat. Den ena killen undrade när jag slutade och sa sedan att han kunde ge mig allt jag ville ha. Allt jag ville se och göra kunde de visa mig o ge mig. Efter att ha förklarat vart deras båt låg så gick de iväg. Eller rättaresagt gleeeeeeeed iväg. Jag tog av mig mina foppatofflor och GICK hem.

I lördags var jag på Maiden. Iron maiden då såklart. Kanon konsert. Det började med att jag o michaela stod i ullevis bar, då en kille knuffar till mig. Jag vänder mig om o han ber så mycket om ursäkt. Som plåster på såren vill han bjuda på en drink. Killen är skit snygg och heter Kalle, eller Kalle the king som han kallades. Vi hade ju platser i Loungen o kalle & co hade platserna över oss, alltså våningen över oss. Jag tackade ja till en drink, om han bjöd michaela också. Sedan frågade han om vi inte kunde sitta tillsammans under konserten. Jag frågade om det fanns några platser över och han sa ja. I hans knä. Jag lovade att gå upp till dem lite senare. När vi sedan såg kalle o gänget igen, gick vi fram. Gänget hade nu utökats med två killar till. Inte mindre fula dem heller. Vi hälsade o de var så jädrans trevliga allihop. De hette Alexander & Adrian. Alexander började tjöta med mig som fasen, och eftersom michaela var upp-över-öronen förlorad i adrian så tyckte jag det var helt okej faktiskt. Vi satte oss alla fyra.. ( jaa.. jag råkade glömma bort Kalle the King ) Efter ett par gratis drinkar, tack vare A & A, så skulle jag gå fram o beställa lite mer. Då jag får Alexanders kort så ser jag att det inte bara står Alexander på kortet. Utan självfallet ett efternamn också. Efternamnet lyder Hysén. Alexander Hysén. Sakta men säkert började det gå upp för mig att denna man som jag suttit o pratat med, skrattat med och skålat med nu en bra stund är Glenn Hyséns son. Tobias Hyséns bror. Jaha tänkte jag.. och beställlde in två öl till.

När jag satte mig visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Så jag sa inte något. Jag blev räddad. För just då så kommer det fram en flitigt tatuerad (och ännu mer berusad) kille med uttöjda öron o med jävligt skrovlig röst o börjar ragga på mig o michaela. Han säger att han är sångaren i Dead by April och blablabla... Alexander blir eld o lågor. Han älskade tydligen dem, men trodde inte riktigt på honom. Han drar fram sin ipod o ber killen att sjunga lite. Killen sjunger inte. Han skriker. Sedan när vi inte trodde på honom, för att det inte var så likt, så säger han att han varit sjuk i bronkit i fem veckor, o fick ställa in metal town. Han blir fly förbannad, när vi skakar på huvudena och rycker Alex ipod från honom, börjar gapa ännu mer ( om möjligt) och det bryter ut ett väldigt obekvämt gräl mellan Häcken spelaren Hysén & Sångaren. Där sitter vi. Jag o michaela, rädda, men ack så imponerade av Alex humör. Han var något så in i helvete het alltså när han höll på att bråka. Det ingriper vakter o Sångaren blir utslängd. Hurra. Alexander ville iallafall ha mitt nummer, och han var väldigt sugen på att komma ner till madeira när fotbolls säsongen var slut. Sen drog vi inte till stan. Senare mitt i natten dog min mobil. Är inte den dåliga batteritiden på mobilerna jävulens verk så vettefaan alltså. Här om dagen så googlade michaela Dead by april. Och det var han som kom fram till oss. Pinsamt eftersom vi inte trodde på honom. Men hallå?? Skriker det groupie om mig eller? Det hoppas jag verkligen att det gör. Annars har jag ju misslyckats rejält i livet.

På söndagen drar jag in till centralen o skall hämta min väska som jag låste in där dagen innan. Jag tar ut jackan som ligger först, sedan tar jag ut väskan, lägger tillbaka jackan, lämnar skåpet öppet - och åker tillbaka till lägenheten. På måndag morgon inser jag att jag är numera jacklös. Eller iallafall inne i göteborg. Det gjorde mig inte så mycket. Hade uppskattat om jag varit skinn lös också, i det dära vädret.

Nu är det bara fem dagar kvar tills jag flyttar till Madeira i ett år. Mitt mål är att göra madeira till den nya party ön. Så alla är hjärtligt välkommna ner när ni vill. Hör av er, så får ni bo hos mig. Det kommer bli grymt!

Ha det fint i värmen nu allihopa. Själv jobbar man ju bara, och får den shyssta Lysrörsbrännan som jag hört är inne i år.

Glöm inte dricka vatten! Love

Igår stod det i tidningen att Anton Hysén gått ut med att vara homosexuell.

Jag tycker 2 saker om detta:

1.  VARFÖR skall det behöva stå i tidningen att någon är Homosexuell. Jag trodde bestämt det var 2011 och inte 1911. Hur stor deal kan det vara egentligen.

2.  FYSATAN Vad bra gjort. Snubben är 20 år och går ut med det, när ingen annan fotbollsspelare har gjort det innan. Så skall det till en liten tonåring att gå ut med det först. För det BÖR väl finnas andra homosexuella inom fotbollen? Om man inte var det innan fotbollen, så lär man väl blivit det efter alla svettiga matcher i omklädningsrummet tycker man ju. 

Hur som haver. Jag har ju en liten story om Hysén släktet som jag skall posta här i nästa inlägg från sommaren 2008.


Håll till godo!

Beslut. För och nackdelar. Pros vs Cons. Décision. Flip a fucking coin.

Ibland blir jag lite rädd för mig själv. Jag kan vara så satans nära en person, ha en så enormt nära vän. Sen kan det bli, någon vecka, dag, månad senare. Att jag känner ingenting. Nada, nothing, zero, zipp.

Jag hamnar ofta i dessa situationer, men då kan det vara med människor som jag tyckt om men liksom inte riktigt varit SÅ nära med, och det är ju fullt naturligt. Men så kommer det till dem som man älskat oavsett, under långa perioder, ja alltså år. Som man umgåtts med dagligen, som man skrattat och gråtit över, som man grälat med. Personer som verkligen berör en, som man inte tror att man kan andas utan, som man faktiskt har svårt att andas utan.

Sen, helt enkelt händer det något som får dig och säkerligen den andra personen att detta är inte bra, eller så är det jättebra och det behöver inte ens hända någonting. Det bara slutar. Hastigt och lustigt. I ren tystnad. Jag känner inte någon som helst irritation gentemot personen, och jag tror det är likadant från dennes sida när dessa situationer inträffar.

Varför ? Jag kan inte svara på varför det blir såhär. Hur länge? Kanske en stund, kanske några månader till, kanske något år, eller föralltid. Kanske är det vad som alltid är bäst. Det som sker, borde kanske ske?

Det som skrämmer mig mest är. Jag tänker inte ens på det. Jag kommer på det ibland, men tänker inte mer på det. Det känns som helt vanligt, jag kan andas utan personen, jag skrattar och det känns nästan, nästan bättre.

Jag vill inte såra någon, särsklit inte någon som jag älskar mer än jag kan beskriva i denna jävla schletna bloggen. Jag vill inte heller bli sårad. Och någon gång, så kanske man kommer på att om jag inte syr ihop detta såret nu, så kommer det stundtals komma så satans mycket salt i det, att det kommer svida livet ut. Jag vill inte att det skall svida. Jag vill vara glad. Jag vill att människor jag älskar skall vara glada och mår bra i mitt sällskap.

Och gör dem inte det, då önskar jag att de gör det utan mig. För bra är man värd att må.

Men hur kommer det sig, att jag slutade bry mig? Det är vad som skrämmer mig mest.

Nu är vi äntligen där. Singlarna vs Paren. Vad underbart att vi tillslut hamnade i detta självklara läge av avundsjuka, svartsjuka och oro. Äntligen så drar paren åt sig armarna, och lämnar singlarna ute på dansgolvet själva. Äntligen så har vi ingått i denna bittra period där paren vill umgås med paren och singlarna lämnas åt singlarna. Rent jävla förskräckligt, och helt jävla messed up enligt min åsikt.



Jag förstår att par vill umgås med par. Jag förstår att de tycker det är mysigt när de sitter 4 st och pussar på varsin del i ett förhållande, den ena partnern med den andra partnern. Sen kan de kika över på andra sidan bordskanten och lugnt och tryggt konstatera att de på andra sidan hålle i handen, PHEUW vad skönt, så vill hon inte ha min pojkvän nej, just det hon har ju en egen. Nu kan jag slappna av.

Alltså. Detta retar gallfebern på mig. Det är inte såhär för alla par givetvis, och här på ön så har jag vänner som ingår i ett par, som umgås med par men som avskyr hela par idén. Typ som My. Tack gode gud för My. Hon är så vettig och rolig, och gillar att vara 2, men vill ha med mig ändå och vill inte ha det sådär parigt. Jag förstår henne, jag hade också velat ha in fler folk på en middag. Visst är det mysigt att man är någrastycken som käkar ihop, men WHAT A FUCK är dealen med att man måste vara PAR för det?

MÅSTE man utbyta kroppsvätskor med en annan person för att få komma på middag nuförtiden? MÅSTE man hålla någon i handen eller stryka någon över axeln för att få grilla ihop? Känns ju typ så. Dock så har jag inte stött på problemet här än, inte riktigt i den utsträckning. Visst finns det PAR som vill att ANDRA PAR skall komma på PAR MIDDAG, men jag blir bjuden och det PARIGASTE PARET blir alltså nedröstat, för att jag SINGEL TJEJEN skall komma med. Seger känner jag.






Det finns givetvis olika orsaker till att PAR samlas och har PAR AKTIVITETER. Dock så har jag noterat att såfort det inte handlar om middag, så är ALLA singlarna alltid inbjudna. Då är det Party, och alla känner alla och Gud vad spexat det är med singlarna som dricker och gör bort sig, och hånglar och gud vad mycket skvaller vi par kan gotta oss åt på Söndagen. Ja, Singlarna är ju våra Apor på Cirkusen, och vi är publiken. Vilken smart idé att bjuda dem.

Men Tji fick PAREN. För det är PAREN som drar nitlotten i ungdomens lotteri, i erfarenheternas bingobricka och i äventyrens sagor. PAREN slutar bli inbjudna, för att de är - ursäkta ordvalet: Så JÄVLA tråkiga. I vissa par finns det en rolig jävel, han eller hon som var bäst på fest innan, men som succesivt trycks ned av sin partner, som får "lugna dig, du är inte 15 längre", "drick inte så satans mycket", "vaddå 3 ÖL? Du har ju MINST druckit 4 nu!!", "Du blir så flörtig när du är på fest". Tillslut så är denna era över, och partner no 2, är lika trist och grå som partner no 1.  Shame.

Så PAREN, vinkas farväl till och singlarna lever sitt liv, har sina middagar och har det så satans fint, och PAREN har sina middagar och också så satans fint. Det jag är irriterad på, det är faktiskt att man blir inbjuden, men det känns som om det har en mening nuförtiden, det känns som om man skall roa alla. Alla PAR kan sitta och pussas, och jag skall roa dem med mina historier, med mina händelser, jag skall säga hur många jag legat med, vad det sjukaste jag gjort är etc, etc. Och PAREN skall skratta gott. Tjejerna som varit mina vänner sedan urminnes tider kommer skratta, titta på sin nuvarande kille, skaka på huvudet, och säga "Tur, att jag inte är sådan längre, vad SKÖNT att jag hittade dig". Mannen kommer le och instämma, medas han tänker tillbaka på sina singel år, längtar tillbaka och skrattar inombords

ÅHÅ.

Mannen i mitt liv är inte gift. Men levt med samma kvinna i 10 år och förklarar deras relation som "något djupare än bara man och hustru, som är på pappret" Det är ju så att man vill dunka huvudet i väggen.

 Men.. jag tittar på honom varenda dag och drömmer mig bort.
Jon Hamm. Mmm.. M M Mmmm !








Han befinner sig i serien Mad Men, som ni MÅSTE kolla på.

Fy satan vad snygg.


Ge mig!

God morgon.

Karneval i Lördags, och jag hade bestämt mig för att ínte vara med, med tanke på mina senaste veckor med Hanna och Vin. (Ps. Hanna, GUD vad jag saknar dig. Tänker allt som ofta smita förbi din plats, eller skicka ett meddelande på kvällen. Hoppas, hoppas för allt i världen att du är glad och känner dig nöjd. Ds) Hur som haver så skulle jag skrälla till det och inte följa med, men efter lite telefonsamtal så var jag hooked och stod nere i stan med ca 20 800 madeirianer som kikade på 3 200 andra madeirianer som var utklädda och med i karnevalen, dansande och sjungande.

Efter att tittat på alla dessa fina dansande Portugiser och Brazilianare så gick vi till FX, jag tog en öl som jag inte ens drack upp (!!!!) Jajemen, sen gick jag hem och kollade på Mad Men.

Det kanske finns hopp ändå?

Skall bara tabort fem litaren som står på vardagsrums golvet också som jag stirrat på i en vecka nu.

Hola hola.


Transafestival igår och jag införskaffade mig en Brandmansdräkt. Byxor, tröja och hatt. Dock så suger Hatten och man ser verkligen inte ut som en brandman i denna röda häxhatt. Men om jag tar av mig den så ser det ut som om jag är anställd för vägverket, och jag vet inte vad som är värst.

Hur som haver så var killarna tjejer, och det var.. minst sagt.. obehagligt.
Calle var Geisha i lång sidenklänning, uppsatthår och pinnar. Han hade också mjöl - ja, mjöl i ansiktet och redigt med rouge. Simon drog på sig en fan så ful klänning, med hatt, halsband, skor, strumpbyxor, peruk, glasögon, handväska - allt i lila. Ponta var kick ass rolig och kallade sig för Kattis, som bodde i Akalla i en lägenhet på 24 kvadrat och som jobbade på IKEA lager samt hade intressena att supa sig för full på helgerna så polisen får köra hem henne, eller om hon har tur så hittar hon en utländsk man som hon kan sällskapa med. När vi sitter allihopa, tjejerna som killar och killarna som tjejer och lyssnar på "Ååh jag vill leva la dolce vita, oooh" och killarna med benen i kors, nätrstrumpbyxor och sjukt mycket smink. Lyckat.

Vi drog ner och mötte upp fler kollegor som var utklädda till prostituerade och Kanye West med Manager.

Sen smet jag hem vid halv 3 kanske. Kändes som om jag behövde lite sömn, efter att typ vart ute mån-fre. Snart skall vi grilla hos Anna & Ponta med My och Linus.

Mmm..


Ciao 

Snabb genomgång:

I Lördags var det The Party på Barreiros med lot's of fun.
Jag drack tequila och cava och fuckade up lite fler relationer. Då jag ställer mig och snackar med min manliga kollega, som jag tycker så sanslöst mycket om, men det har aldrig varit någonting mellan oss dock så slutar det med att vi har en konversation som lyder:

Tequila Sara: Såå... vad är dethär nu då?
Manlig Kollega: Vad menar du ?
Tequila Sara: Jaa... du vet vad jag menar.
Manlig kollega: Näe? Vad menar du hjärtat?
Tequila Sara: Det här med dig och mig, vad det är mellan mig och dig.
Manlig kollega: Eeh.. ja.. alltså.. jag vet inte vad..
Tequila Sara: Jo, alltså. Du kan inte förneka det, jag kan inte förneka det. Så säg vad det är nu, vad skall vi kalla detta mellan oss?
Manlig kollega: Tja.. eeh.. jaa..
Tequila Sara: Du. Du behöver inte ha ett ord för det än, inte än.

Sedan KYSSER jag honom, BLINKAR och går därifrån.

Alltså... Ja. Ni hajjar ångesten på Måndagen, då jag till och med gömmer mig i kylskåpet i köket på kontoret för att slippa träffa honom. Sedan snurrar jag ut så jag skall ha ryggen mot dörren helatiden för att undvika ögonkontakt. Men då tar han tag i min axel, pussar mig på kinden och jag slänger mig runt honom och ber om ursäkt samt att han fick svära att han inte minndes något. Det gjorde han inte. Sa han iallafall. 
Gode gud, kan inte alla hjärncellar vara uppbrända nu, så jag inte kan vara talförd längre. Bättre om jag står som ett kolli än att jag fortfarande kan snacka, även om jag inte vet vad jag snackar om och tar saker från tomma intet och gör dem sanna.

 Slutade med att jag någonstans hittade min ryggrad och sa att jag var alldeles för berusad för att dra ut. Gamle Calle fick flippen och jag och Hanna var på G, när hennes jumpsuit gick sönder från Midjan och upp - dvs hela dragkedjan och Hanna flashade en del privata delar.  Så vi gittade hem.



Måndag och jag Calle, Daniel och Simon drack lite vin och snackade om tjejer.
Tisdag och Jag, Hanna, Anna, Sara, My och nya förmågan Michaela sitter på FX och dricker vin, öl, sangria, shots, poncha och drinkar.
Onsdag och jag slutar 12 från jobbet och jag och Hanna kör bakfyllehäng med öl och vin, sedan drar vi upp till The Wine och avnjuter varsinn drink och Myran kommer upp och sällskapar för att vi sedan skall kila på middag.


Idag är det Torsdag, och Hannas sista day på ön. Känns så SATANS trist. Men så är livet.
Jag saknar också Sverige nu, jag tänker och tänker på det, och längtar och längtar.

Nog dags att dra vidare snart, mot nya äventyr.