Vill väldigt gärna blogga men jag vet inte hur jag skall ro det i land. Är alltid på g när jag kommer hem, på morgonen innan jobbet, ibland på lunchen. Men nix. Det slutar alltid i ett ekande inlägg för allting annat kommer alltid emellan. ALLTID. Igår hade jag ändå riggat upp med en del saker som jag skulle kvacka lös på, men icke. Drabbades av akut illamående, dag 9 i rad och fick gå o lägga mig kl 21,15.
Ja men ni hajjar. Fyfan vad jobbigt det måste vara att vara mig och allt detdär.
Återkommer.. förhoppningsvis. För just nu känns det som om jag kommer kräkas ned skärmen.
Ibland känns det som om någon filmar en. Inte på något obehagligt sätt alltså.
Typ som igår. När jag skall tömma plåten som står i frysen på vatten eftersom jag fortfarande frostar av den. Och jag tippar hela plåten över golvet. När jag precis torkat upp detta och har gjort klart kaffet (snabbkaffe så vet inte om man kan kalla det gjort..) så går jag rakt in i dörrkarmen och kaffet skvätter ut på vardagsrumsgolvet.
Och sedan när jag äntligen är utanför dörren påväg till jobbet så kliver jag på en kackerlacka. Ljudet har satt sig i ryggraden, hörselgångarna, hjärnan, nervsystemet och på alla andra ställen där man inte vill ha detdär ljudet.
En skrämmande sak som min väninna berättade här om dagen om en kille som hon dejtade under ett tag.
Detta kan vara bland det sjukaste jag har hört vid närmare eftertanke.
Well. Min väninna träffar en kille, de börjar dejta, börjar ligga och yada yada. Detta pågår ett tg och sedan så bestämmer sig väl båda att det inte känns rätt och de går skilda vägar.
För ett tag sedan så var hon uta på krogen med våra vänner och hon ser då denna mannen. Hon går inte fram till honom utan är bara cool som hon är liksom. Efter att tag så går denne man fram till min vän och börjar prata "Hej, allt bra?"Ja, men det är ju bra liksom. "Så.. hur gammal är du då?"Min vän börjar då skratta. Och säger "Eh.. du skämtar med mig va?" var på killen svarar: "Nae.. hur gammal kan du vara. 20 kanske?" (Hon är 23 skall tilläggas) till svar tittar hon bara helt förundrat på honom.
Killen förstår då att detta är samma tjej som han hade en relation med för ett tag sedan, och nu snackar vi inte 10 år - för folks utseende kan förändras under långa perioder, absolut. Men nu snackar vi 6 månader. Helt jävla otroligt. Han skämdes tydligen supermycket och har inte hört av sig sedan dess. Sjukt förståeligt då han trodde att det var en helt random tjej som han aldrig har träffat förut.
Min väninna måste ju verkligen ha ett utseende som attraherar honom om han 2 gånger börjar ragga på samma tjej. En gång efter att de brutit upp. Helt jävla absurt. Män alltså.
Just för att jag i lördags sa "Alltså.. jag tror inte på Salmonella. Jag tror inte att det finns. För isåfall så borde jag redan ha fått det vid dethär laget" Och just av denna anledningen så är jag inte särskilt försiktig i köket när jag hanterar kyckling. Jag sköljer ju av skärbrädan mellan kycklingskivandet och grönsakshackandet givetvis, men eftersom jag någonstans har tänkt att det är lite utav en myt så har jag inte varit så försiktig som man borde vara.
Och nu för någon dag sedan så började jag få så sjukt ont i magen. Sedan fick jag huvudvärk, svettas sjukt mycket och mår illa. Typ. 24/7. Paniken inatt när jag tänkte att jag var med barn var inte någonting som jag önskar någon annan direkt. Helt ensam. Mitt i natten.
Har försökt slå bort Gravidtankarna nu under dagen. Nej, vafan klart jag inte kan vara med barn. Det kan ju inte hända. Får inte hända om annat. Så slog det mig. Salmonella. Jag käkar ju kyckling helatiden liksom. Så jag kollade upp symptomen. Jajamen. Stämmer in på pricken. Dock så stämmer ju alla sjukdomar in om man har symptomen framför sig. Skrev till mamma på FB chatten nu: "Mamma! Jag tror jag har fått Salmonella." Ganska skönt när mamma är såpass inne i svängen ibland att hon har Facebook på telefonen och jag kan skriva till henne även när klockan är 23:20 på en måndagskväll och jag vet att hon svarar. Efter en lång utläggning om symptomen så svarar hon:
"Gumman.. jag vet inte vad det kan vara. Det låter lite som om du skulle kunna vara med barn...?"
Så jävla pedagogisk morsa.För jag nämnde väl hur otroligt trivsamt jag tyckte det var inatt att ligga själv och ana att man skulle kunna vara med barn va?
Alltså. Jag är ju givetvis inte gravid. Och hade jag varit det så hade jag ju aldrig någonsin skrivit om det i en jävla blogg som alla nyfikna ögon kan läsa. Känns liksom inte som ert område. Men jag skulle garanterat sälja historien till Aftonbladet.
"Trodde det var Salmonella - var gravid" Lätt årets löpsedel.Lätt.
Kollar på en film med Hugh Grant och Julia Roberts. Notting hill. Har inte sett den sedan den släpptes. 1999, jag var 10 år och gick på bio med mamma, hennes bästa vän, och hennes dotter som var min bästa vän. Då var den bra. Mucho bra. Men nu.
Alltsåå... stor jävla risk att hans livs kärlek bara helt plötsligt står där utanför dörren liksom. Mm nog.
Klassas sådanahära makabra kärlekshistorier till Feel good filmer? Känner lite att det är tvärtom just nu. Feelgoodfilm. Nae. För när eftertexterna börjar rulla och filmen är slut så känner man sig nog lite mer deppig än glad. Woho, han fick Julia Roberts, precis som han ville.
Jag säger inte att jag inte är bitter för tillfället. För det är jag. Bitter och avundsjuk på den som upplever när ens livs kärlek står utanför dörren. Usch.
Tagit ett bad o ligger i soffan med en bok i knäet och kaffe på vardagsrumsbordet. I detta ögonblicket kan jag sakna att mamma stryker mig över huvudet och säger "Sara mitt hjärta.. drick inte kaffe såhär sent.. då kommer du aldrig kunna somna" Jag har aldrig haft problem med koffein sent på kvällen men man orkar liksom inte dra den historian igen för henne. Så man ler bara. Och kollar på henne jättelänge tills hon försvinner ur rummet. Gud vad jag saknar familjestunderna. Saknar att ha alla runt mig. I samma hus. Höra diskmasinen plockas upp på morgonen, matkassar ställas ned i hallen, någon som ropar Haaaallååååå när denne kliver in genom dörren.
Saknar min familj och allt som kommer med den. Väldigt, väldigt mycket.
Hade mer än gärna firat honom inatt och sedan ägnat dagen åt middagar och annat, men vi bor ju inte ens i samma land längre - vilket förhindrade själva firandet en del.
Så, jag bestämde mig för att frosta av hans frys. Dåligt samvete i samband med god gärning typ. För jag har lite dåligt samvete att jag inte är där när han fyller 25. Det är ju stort liksom. Nu är han vuxen påriktigt. 25 jordsnurr hade han skrivit att han var om han skrev en insändare till Kamratposten.
Jag o en vän snackade om det igår. 18 år och man blir myndig o vuxen. Men jag ser inte en endaste person som vuxen innan de passerat 25. Hon instämde. Skumt ändå att man är "Vuxen" i 7 år innan man blir Vuxen. Det är några år av spelrum och det är ju en bra tid, så man liksom vänjer sig. Det sägs ju att det tar 7 år innan någonting blir en vana. Eller 7 veckor är det väl. Men ja, ni hajjar grejen.
Idag har jag suttit på balkongen och solat bara. Solat och snackat med My o Pernilla.
Känner att min Sociala Shutdown mynnar ut nu. Eller den mynnar iallafall ut till att mynna ut.
Eller jag vet inte. Kan inte veta förrän imorgon egentligen. Om jag suckar o himlar med ögonen när jag ser folk, eller om jag står o maler sönder om hurvida Katie Holmes o Tom Cruise har skilt sig eller inte i kaffekön.
Undrar om kön hade gått snabbare på morgonen om jag inte stod där o tjatade o glömmer trycka på knappen.
Eh.. vart var jag. Jo, Oskar fyller 25. Dåligt samvete, men vafan. Det var ju han som flyttade liksom.
Och.. ja. Jag frostade ändå ur frysen. Eller.. jag frostar fortfarande ur frysen och klockan är 23:01.
Men asså. Grattis som fan Oskar. Hoppas vuxenlivet är till belåtenhet.
Igår hade vi chill-grill-farväl-Ajla-kväll. Why? Jo för att Ajla drar, och vi gillar att grilla. Rättelse: Jag gillar att grilla. Typ lite skrämmande mycket. Det var hur so haver en helt makalös kväll. Mycket folk som jag egentligen annars inte umgås med, men som jag nu satt vid samma långbord som. Folk jag inte träffat innan och syskon till kollegor.Klockan var efter 3 när alla var ute ur lägenheten. 12 vinflaskor och 36 öl senare.
Känner mig lite som Fredde Shiller i Solsidan.
Vill typ grilla allt. Allt, allt allt. Nu kan jag ju inte grilla youghurt till frukost men jag har funderat på hur det hade gått att grilla ägg. Lär ju inte vara helt fel ute.
Brorsan hade köpt en Smörgåsgrill här om dagen. Han snackade om den som om detta var det bästa köp han någonsin gjort. Jag kunde inte annat än att instämma. En Smörgåsgrill som man kan fälla ut så det blir en vanlig grill. En bordsgrill liksom. Elektronisk givetvis. Jag är mer åt kol-real-stuff-nature-hållet. Men jag skall inte sticka under stolen med att jag beundrar hans Smörgåsgrill. Och så var den på rea också - GAH! En Smörgåsgrill på rea.
Det som sällan inträffar hos oss översociala personer. Vi som höjer på ögonbrynen när vi inte fått mer än 2 sms från 2 olika personer på en dag. Som undrar om facebook laggar när det inte är tvåsiffiga notifications efter 9h senast man var inne o kollade. Personer som jag som verkligen lever ett liv av den sociala rangen, det som makes our days liksom. Och sen ibland, någon gång så inträffar The social shutdown.
Någonting som man egentligen själv inte styr över men som hoppar in o stänger alla dörrar och fönster man haft öppna.
Man vill inte ens vara online på facebookchatten, man öppnar inte sina sms på några timmar, man svarar inte på alla skypes eller samtal och man pratar inte med någon som man absolut inte kan tänka sig att prata med helhjärtat till 100%. Jag kände redan igår, första dagen av denna veckan att detta mycket väl kunde tänkas bli en sådan vecka. Alltså människor. Jag orkar inte. Inte nu, inte på en stund. Vänta lite lite så kommer det tillbaka snart. Det brinnande intresset för er och era liv.
Idag är jag inte den som kallpratar. Idag var jag den som pluggade in hörlurarna och lyssnade på Mumford & Sons en hel arbetsdag på kontoret. Idag.. orkade jag liksom inte. Jag gick till mataffären och hade ett 25 minuters långt samtal med min moster om livet istället på lunchen. För jag var inte särskilt sugen på att sitta med någon annan idag i 33 graders värme och snacka. Och den andra delen av lunchen satt jag o jobbade. Idag valde jag det.
Idag frågade 3 personer innan klockan slagit 10 på morgonen om jag mådde bra. Ja, jag mår bra. Asbra. Jag orkar bara inte lyssna på någon annan än mina egna tankar idag. Jag vill inte upplevas som dryg, inte som deppig eller nere. Men vem kan klandra människorna runt mig liksom. Egentligen.
Jag är ju den som står i kön till kaffemaskinen o maler på om allt från Toast o marmelad till dagens bild från National Geografic. Im one of thoose liksom.
Fast - inte idag. Hoppas på ett uppsving i min socialakompetens imorgon. Eller kanske inte. För den är det fan inget fel på. Det är nog andras (absolut, absolut inte alla) kompetens det är fel på, och det är väl lite därför det är så sjukt bekvämt med en social shutdown då och då.
Man må ju spara in på hjärnan ibland liksom. Och på pratet. Control your mouth, not your mind står det på min laptop på kontoret. Jamen visst. Precis så tänker jag nu.
Ja, jag mår bra. Jag orkar bara inte prata med dig just nu liksom.
Fylle sms. Vi har berört ämnet många gånger innan och jag har antagligen nämnt för er att det är en sjukdom. En sjukdom som jag är drabbad av. Nu på den senaste tiden (3 till 4 veckor - absolut inte mer) så har jag trappat ned gällande symptomen som rör sjukdomen. Jag fyllesmsar inte alls lika mycket, eller.. typ inte alls.
Hur som haver, så har jag en vän som under nu snart 4 år blivit drabbad av sjukdomens verkligt mörka sidor. Han utsätts i stort sätt alltid för dessa vulgära, vågade, känslosamma och sporadiska meddelanden som skickas iväg i samband med alkohol. Eftersom bråkdelen av de som läser denna bloggen träffar mig varjedag och har gjort det de senaste åren så vet ni ju att det är Oskar som är offret i situationen. Min goda vän Oskar.
Förr så kunde han bli lite småsur, eller - väldigt upprörd över dessa sms. Beroende på innehåll - givetvis. Men det senaste har han ändå tagit det med ro. Jag vet inte om det är för att jag har slutat att ens reflektera över dessa smutsiga ord jag skriver nattetid då jag alltid raderar sms:en jag skickar när klockan slagit 23 eller om det är så att han faktiskt har vant sig tillslut. Jag har otaliga gånger tagit bort hans nummer från mobilen, men eftersom jag har hans nummer inbränt i hjärnbalken sedan han skaffade det så går det liksom inte att glömma bort det. Och tro mig - jag har försökt att glömma bort det. Ibland glömmer jag hur många 8:or det är, och höftar lite. Men nog får han ett sms alltid. Och det får nog alla andra portugiser med 8:or i sitt nummer också.
Mycket ångest har bidragits pga dessa tequilafyllda visor som skickas med hjälp av klumpiga fingrar och kisande ögon. (Ja, jag är en av de som blundar med ena ögat för att se vad jag skriver när timmen är slagen för sms).
Och jag som utsåg mig själv till ett rent o skärt geni när jag kom på att jag kunde motarbeta ångesten genom att radera utgående sms och därför inte veta om att jag har fyllesms:at. Detta förstörs dock 99 ggn av 100 då jag alltid får ett sms svar dagen efter som ofta lyder "Eeehm..", "Huh?" "Hur mycket tequila blev det igår?" eller "Bra fylla inatt ?" Detta är inte svar från Oskar, för hur mycket jag än önskar att jag endast kunde fyllesms:a EN person varenda gång, så gör jag inte det. Det är helt random personer, varjegång. Men Oskar är heltklart en av de tyngst drabbade genom åren.
Nu när man tror att ett "Eeehm.." skulle framkalla mycket ångest på söndagmorgonen så har jag nu träffat på något värre. Oskar har vässat treudden och skickar nu tillbaka den i samma riktning där den kom ifrån. Han fyllesms:ar mig. "Oj, men då är det ju lika" tänker ni nu. Men nej nej. Detta mina vänner är inte lika. Han fullkomligt klår upp mig och min stolthet som jag bär i nyktert tillstånd. Han skriver politiskt och etiskt korrekta fyllesms. Han stavar rätt och han använder punkter PÅ RÄTT STÄLLEN.
När jag alltså kan skriva en natt till Oskar någonting oerhört icke rumsrent eller att jag vill gifta mig med honom så skriver han alltså en mening på korrekt svenska och skriver "Fylle sms!" - I S M S: E T.
Förstår ni hur förnedrande det är när en människa som är berusad klarar av att hålla sig saklig, utan att skriva massa käleksförklarningar eller sexuella anspelningar? Han kan alltså skriva att han sitter ute o lyssnar på 70-tals musik och att det regnar. Eh, Vem är du? Är vi uppväxta på samma planet? Universum?
Jag skäms verkligen när jag tar emot dessa fullkomligt normala sms när jag vet hur långt över gränsen mina sms är till honom, hur banala och absurda de är. Det är fruktansvärt att få ett "Jag är fortfarande ute" sms kl 3 på natten. När jag vet att jag själv hade skrivit något i stil med "Let's make babies"
Han läxar alltså upp mina fyllesmsningar med egna fyllesms. Fylle sms som skulle kunna vara skrivna kl 14 på en onsdag liksom. Det finns inte mycket som upprör mig så mycket som när folk har ryggrad i sina fyllesms. VAFAN. Skall det fyllesms:as så skall det vara smutsigt, turbolent, kärlekssamt, hatiskt, porrigt eller någonting annat som man inte visar personen - just en onsdag kl 14. Kan man störa sig på att en person skriver trevliga fyllesms? Antagligen inte.
Detdär med att flytta utomlands och ha sina vänner i Sverige kan många se som ett problem. Men icke jag. Man kan höras precis lika mycket ändå. Idag har vi telefoner, facebook och skype. Jag slår verkligen ett slag för skype som är den Utlandsvågliges bästa vän om man vill hålla kontakten med sina vänner. Och tvärt om såklart. Den som är kvar i Sverige som har en vän i utlandets bästa vän - för det fungerar ju båda vägar. Right?
Nu släpper jag lösningarna och riktar in mig på problemen istället: Varför anser folk i Sverige att det är den som flyttades ansvar att höra av sig. Under min tid i Utlandet alltså - närmare 4 år så är det inte en bråkdel av gångerna som någon av mina vänner i Sverige har rint till min portugisiska eller Luxembourgs mobil. Det hände en gång att min kära vän ringde när jag bodde i Luxembourg . javisst nu hade jag en hemtelefon, men jag menar annars då. EN gång liksom. EN person. Min kära vän Josefine.
Jag vet att det inte är lika billigt att ringa till utlandstelefoner som till Svenska. Mycket medveten om det. Men om man pratar någon minut, det är allt som behövs, om intresse hade visats så hade jag ju kunnat ringa upp. Men det gör ju liksom inte det. Nu väljer dessvärre min mobil att inte ta emot alla sms som jag får från Sverige (förutom mammas - för de kommer alltid fram märkligt nog) och jag kanske har ett par tusen sms som ligger pending nu o inte kommer fram och folk kanske känner sig bortglömda, men det är dem inte. Tvärtom. Jag tänker på mina vänner helatiden. Men det känns som om jag kommit till det stadiet där jag faktiskt, gladerligen hade uppskattat att få ett samtal även om deras första tanke är att det är svindyrt, för det är väl värt det?
Jag talade med min kollega om detta och hon kände igen problemet. Och jag vet att det är så. Men om ni nu mot förmodan inte kan ringa, så kanske ni kan logga in på skype då? Eller ringa min mobil - göra mig varm om hjärtat och sedan kanske vi kan logga in på skype o ringas där då - gratis? Intresse av att höra vad jag gör och hur jag mår utan att skriva på facebookchatten hade ju varit en vidunderlig gåva till mig - any day of the week.
Kanske är jag känslig, men alla som känner mig vet ju att min familj o mina vänner är mina absoluta prioriteringar här i livet, och jag vet att de vet det. Och jag vet att mina vänner älskar mig gränslöst och saknar mig varje dag (särsklit helgerna, det är inte någonting att mörka) men vafan, ring då. Ring då kompis!
Ja men verkligen. Thank god it's monday. Även om jag har haft en helt fantastisk helg, Fredag o Afterwork som var fine as wine och sedan lördag och vinho verde i solen på balkan med en bok och ljuva toner från högtalarna som varvades med hängmattan när jag blev för varm. Eh yao yao änna.
Efter några timmar av förmycket lugn o ro så dansade på linjen mot en hejdlös uttråkad död och kilade upp till Robin o hans nyinredda balkong med kuddar och riktigt grym feeling med massa öl o vin och bra konversationer. Joinades av min brother from the same mother o Madde & Payman och hade en sådan förtjusande trevlig kväll med sinnessjukt mycket skratt. Riktigt bra lördag.
Söndag och Bio med Christina. Gick och såg Magic Mike. Oh lord. Vilka. Jävla. Män.
Efter en sådan bio kan jag bli lite deppig för att jag inte har sådana män i mitt liv, men samtidigt så botas det deppandet med insikten av att jag är singel och skulle kunna - med tillräckligt mycket Rohypnol - kamma hem en Magic Mike en kväll i Tampa.
Hade tänkt bjuda på lite bloggning nu såhär på söndagskvällen, men nu har de valt att göra om hela layouten här, så jag är i ett väldigt förvirrat tillstånd just nu och känner mig inte alls trygg i detta. Hittade vart man skriver ett inlägg iallafall. Uppenbarligen.
Det finns 3 st män i mitt liv som alla har flickvän och har haft det under en lång period. Samma flickvänner alltså. Dessa 3 män, från 3 vitt skilda städer i Sverige har någon vana att höra av sig till mig. Ibland kan det ta närmare ett år, ibland kan det ta, 6 månader, 2 månader, 3 veckor. Jag har inte lyckats se något mönster i det. Inte under finanskriser eller terroristattacker, inte under slaskiga Sverigeperioder eller somriga fyllor. Det är helt random gånger. Men nu under denna veckan så har alla tre hört av sig. Den sista hörde av sig idag och jag skrattade på fullaste allvar rakt ut i min ensahet när jag såg mailet. Ganska så skumt skulle jag vilja säga.
Hur som haver så undrar jag lite över detta. Hur kommer det sig att dessa män, några gånger under året hör av sig via sms, fylleringningar eller email och säger att de tänker på mig. Vad de vill göra, hur de känner för mig, att de vill vara med mig. HUR KOMMER DET SIG? Jag menar, visst jag är grym. Men så jävla awesome är jag fan inte. Inte att riskera sin relation på. Och alla 3 har ju flickvän. (Den som är förvånad räcker upp en hand) Jag trodde ibörjan att de var superduper förälskade i mig och tyckte det var lite småjobbigt. För så som dessa män uttrycker sig, så uttrycker man sig inte till någon annan än sin flickvän. Sedan övergick det lite i irritation från min sida. Du har ju förfan din tjej, var rädd om henne. Säg alla dessa fantastiska sakerna till henne istället och säg inte vad du vill göra med mig. För det kommer inte hända. Inte sålänge du har en flickvän iallafall, och probably not efter det heller kompis.
Och nu, när det gått ca 10 månader sedan jag hört från 2 av dem och ca 2 månader sedan jag hört från den 3:e så skrattar jag bara. Det är faktiskt ganska underhållande. Det är 3 olika män, från 3 olika städer, ingen känner varandra eller vet nog ens att de andra existerar och alla har långtidsförhållande och alla tre skriver i princip samma saker till mig. Och jag ger - aldrig någon respons. Aldrig. Jag tackar för komplimangerna och styr in på ämnet "Din flickvän". Men de återvänder alltid.
Nu har jag tänkt i lite annorlunda banor ikväll. Kanske är det så att de älskar sina flickvänner, är supernöjda men börjar tänka utåt, längre, bort. Och tänker på mig. "Åh, dedär kvällarna..." vart tog hon vägen? Hon stack ju. Juste ja. Oj. Jag saknar henne. Och jag skulle vilja ligga med henne nu. Oj. Jag skriver ett sms/mail/ringer och säger detta så besannas min dröm lite iallafall. Lite lite närmare..
Och så tänker jag såhär. Jag har fan ingen som got away. Men tänk om man själv är den som Got away? The One Who Got Away. Tänk om det är jag. Tänk om det är du. Tänk om vi är de personerna för någon. Det kan ju vara möjligt. Nu förknippar inte jag mig själv med just den rubriken. Känns mer sorgligt än spännande i mina ögon.
Jag hoppas att jag aldrig någonsin träffar någon som Got Away, för det hade nog fan aldrig blivit bra. Det tror jag inte händer heller. Är inte den som hänger upp mig på män sådär. Försvinner de ur ditt liv så är det utav en anledning, inget nämnvärt att sörja liksom. Gäller allt förövrigt.
Varför tror folk som brukar droger att man hyser ett uns intresse av detta?
Det är så pinsamt att jag typ vill täcka för ansiktet när folk snackar om det. Det är som om de snackar om när de drack sin första 2,25:a cider liksom. Och detta gör folk, oavsett om de är rookies inom drogämnet, eller inte. Dett skall alltid inflikas om "Munchies, Hallucinationer, tankar när man är hög, känslor" Alltså. Ingen. Bryr. Sig. Skaffa en blogg där man får välja om man vill ta del av det eller inte. För jag kan inte ens förklara hur ointresserad jag är på denna intresseskala. Det finns liksom inte någon botten.
Jag är varken för eller emot droger. Alla har sitt liv, sin egen vilja, sin egen styrka. Vill du bruka, så gör det. Alla är vi medvetna om riskerna. Det kan sluta med att missbruka. Vi vet ju det, allihopa. Man vet ju alltid vad man har att spela med när det gäller droger.
Sedan skiter jag fullständigt i om det är snack om hur Tulpanerna på väggen ville käka upp dig efter att du slickat i dig ett frimärke, eller hur mycket chips du käkade när du var bäng på röka liksom. För mig spelar det inte någon roll om det är harmlöst som röka, eller om det är farligare som amfetamin.
Jag vill inte höra om det. Starta en tråd på flashback liksom om du nu tycker det är så ballt att du måste hävda dig på något sätt. För herregud.. det är inte ballt.
Ja, jag förvarnade ju om ett inlägg om manlighet. Fast detta inlägget handlar ju mer om hur manligheten har försvunnit. I Onsdags så hade vi tjejkväll hos mig och vi grillade. I fredags hade vi afterwork, lördags åkte vi på roadtrip, och igår hade vi ytterligare en BBQ kväll hos mig. Alla dessa dagar har vi berört ämnet Omanlighet.
För att förfina det så talade vi om hur det kommer sig att män i dagsläget snackar lika mycket skit, är intresserade av skvaller, kollar på romantiska filmer, dåliga dokusåper, blir sura, är känsliga och bara jävligt tjejiga. Hur kommer det sig? Vi har talat mycket och gått på djupet angående detta ämne då man tillslut blir uppriktigt lack på mannen som man har en konversation med då han blev grinig för att du glömde ringa dagen innan. Alltså COME ON! Sedan när började ni ens bry er?
Men då vi faktiskt är kvinnor (fortfarande) så vände vi såklart på myntet o kollade om svaret på våra frågor fanns där. Vilket det kan göra. Kan det finnas en möjlighet att männen har tagit ett steg tillbaka just för att vi kvinnor har börjat ta sådan stor plats? Vi målar, snickrar, klipper gräset. Vi vill också köra bil 50 mil i sträck. Vi kan öppna lingonburken själv och det spelar inte någon roll om vi tappar ena handen pga det. För vi gör det. Själva.
Att män inte längre har en sådan stor plats i samhället måste ju ha någonting med deras uppförande och agerande att göra. När vi en av kvällarna satt och diskuterade detta mellan våra 1 liters öl (Små fina drinkar kan dra åt pipsvängen) så slog det mig att mitt ex en gång sa att det var så stor skillnad på mig och de andra tjejerna han kände. Detta var för att de gärna ville att någon skulle hålla de i handen när de klev på båten, medans jag sänkte ögonbryna, stoppade händerna i fickan och sa: Det är 30 centimeter emellan. Jag KAN gå över den sträckan själv"
Det är en annan generation nu. Vi möts någonstans på mitten. Och det är ju helt fantastiskt att killar letar YSL's nattkrämer på Åhlens medans kvinnorna mäter tum på muttrar. Bravo, bra jobbat liksom. Men ändå. Ääändååå. Så sitter vi där, alla tjejerna o snackar om hur jävla jobbigt det är när männen tar illa upp när man nyper de i underarmarna. Jaha. Så bibehåll manligheten, men var förfan lika i samhället? Mja, Jag vettefan alltså.
Jag gillar män. Manliga män. Men jag gillar inte kvinnliga kvinnor. Det värsta jag vet är när en tjej ber en kille om någonting uppenbart typ som:"Kan duuuu sätta i denna slaaddeeeeen som är häär. Jag veet inte vart den skall varaaa" Häng dig änna. Fyfan vad du gör bort dig själv, och mig och alla andra kvinnor. JO det vet du. Och vet du inte det så är det ännu mer pinsamt. Stå upp för dig själv, hitta lösningen bara.
Vi kallar varandra Hen för vi är så förbannat könsneutrala i Sverige. Men vi vill ha manliga män med muskler, med verktyg o med sport på TV. Men vi vill också ha känsliga män som talar från hjärtat, som vill se Pretty Woman, som gillar gurkstavar o colalight mer än cips o öl en fredagskväll. Snacka om press eller? Känns lite luddigt allt detta nu. Men in i debatter ger jag mig.
Skall vila huvudet på moralkudden och drömma många vackra jämnlika drömmar. Skall bara dra på mig hycklartäcket först.
Stirrar ut över bergen o lamporna. Stirrar på ciggen i handen, tillbaka till bergen, tillbaka till ciggen. "Denna kan förkorta mitt liv. Förkorta att jag inte får njuta av sådanahära vackra vyer så länge" tänker jag. Bergen, ciggen, bergen. Släcker ciggen och går in.
Går ut igen och hämtar paketet. "Ifall det börjar regna inatt.."
Något av sakerna jag älskar är när TV Kockar är mulliga. Då vet man fan att det är bra TV.
Vem fan hade låtitbli att äta allt det man lagar under en dag liksom? Vem? (Ja, förutom alla ni som läser detta som råkar ha snubblat över ett decilitermått med ryggrad o självdiciplin i tidig ålder medans vi andra istället råkade snubbla över mammas gräddsås i grytsize)
De står liksom där, slickar sig runt munnen när de gör sin hammagjorda glass och jag ler. Kanske själv kääkar glass liksom. Någon typ av Virtuell-TV-Gemenskap som sker från Soffa till sändning. "Men JA! Du väger 200 kg, och du SKALL käka hela jävla laxen på 89 Kg. Klart som fan du skall. Kom igeeeen. You can doooo it!"
Så jävla mänskligt liksom. Är du trädgårdsmästare så HAR DU jord under naglarna och mask i håret. Och är du TV Kock så käkar du maten du lagar, och du blir tyngre. Det är så det är liksom. Det är fan nature people.
Något av sakerna jag hatar är när TV kockar bantar ned sig och ser ut som små Rachel Zooe's i sina chic förkläden.
"Men FYFAN. Hon har ju en personlig jävla tränare. Jag hade fan aldrig kunnat se ut som henne. INGEN kan det om man inte är så rik" Säger man till Ben & Jerrys burken i handen.
Har länge tänkt på hur det kommer sig att de finaste, bästa, charmigaste, snällaste och roligaste killar följer en person som är allt annat än det ovannämnda. Hur kommer det sig att de fastnar för en viss person och sedan nästan fjäskar för denna personen? Jag tar tillbaka ordet "Nästan". Jag skriver om meningen: Hur kommer det sig att de fastnar för en viss person och sedan fjäskar så jävligt, för denna människa att man skäms när man är i närheten. Alltså - VA? . Beror det på att dessa människor är manipulativa och snackar omkull dessa pojkar eller beror det på att de oftast har mer pengar, historier, erfarenhet och skryt i bagaget?
Nao së alltså. Men det sticker mig så jävligt i ögonen. Bra killar skall inte följa uppstoppade, självgoda, falska, manipulativa män. De skall hänga med sina polare och inte se upp till någon som har en ditmålad fasad som kan snacka så mycket BS att alla medverkande i Paradise Island blir lika oskyldiga som Barnen i bullerbyn.
Vad ser man som en hyvens kille upp till när det kommer till överstylade män i vita linnebyxor? Nothing tänker jag och resterande kvinnor som uppmärksammat samma fenomen. Men visst är det någonting. Är det viljan i att kunna snacka, skryta och ha mycket pengar som drar. Isåfall får vi fan ta o reboota. Om det är vad dagens män ser upp till påriktigt så skall jag fan paxa en plats som nästa Farao och dräpa alla män (över 20 om de inte visar bättring). För detta går ju inte.
När man ser detta upprepas så himlar jag fan med ögonen så mycket att de skiftar tidszon. Jag - och alla kvinnor som tur är, ser ju detta som de andra männen inte ser. Hur de radar upp sig och svansar efter denna Placebo Alfahane. Oh lord. Få det att sluta. Det är fan det lätt omanligaste jag sett. Och nu när vi ändå är inne på omanligheter, så skall jag fan ta o trycka av nästa inlägg med just det som tema. En-fucking-joy änna.
Fotnot: Jag är mycket upprörd just nu. Detta inlägget kan vara både onödigt och lite väl magstarkt.
Här om dagen så panikrinde det på porten. Klockan var 15 och jag hade slutat tidigt. Så - jag öppnade inte, för det finns ingen jag känner som inte är på kontoret den tiden. Så jag fortsatte med mina sysslor och grejade lite i köket. När jag kommer ut därifrån så möter jag min bror i hallen. Ståendes blixtstilla i en förstelnad Robot-Dans-Pose. Jag blir skiträdd även om jag ser att det är mannen som jag legat i samma livmoder som - samtidigt. (Ärligttalat så vet jag inte riktigt hur det fungerar, det kanske är två livmödrar när det är tvillingar?)
Och han ser riktigt besviken ut. Slappnar av och säger "Ahmeen.. du klarade inte våldtäktstestet"
Alright. Vad hade han väntat sig att jag skulle göra? Skulle jag ta tagi något vasst föremål? Ville han verkligen utsätta sig för hur en kvinna reagerar inför ett våldtäktsförsök?
Idag kom jag hem o kände att någonting inte kändes rätt. Chipspåsen som låg i soffan var liksom nästan uppäten och jag har inte rört dem. Och jag vet att Ajla & Amanda knappt rörde de igår kväll. Sedan vandrar jag in i köket o upptäcker att en skål står på bänken. Får lite småpanik o tänker på dendär vandringshistorien om mördaren som låg under en tjejs säng och käkade knäckebröd aslänge innan de upptäckte honom.
Sen såg jag att det hade varit My Time flingor o mjölk i skålen. Sebban hade vart där.
Funderar på när det är man skall börja ångra att man gav honom en extranyckel.
Halvkollade på något program på TV nu medans jag uppdaterade min status om Portugisers dåliga matvarupackning på facebook. (Jag var tvungen att få ut det. Det har psykat mig under 4 års tid nu) Det råkade vara MTV som gick och alla vet ju vart MTV lägger ribban under kvällstid. Just precis - det finns ingen ribba för denna hejdlöst dåliga TV-tablå som de kör. Om vi nu överlever 2012 och får upp lite hopp om överlevnad så är det bara att dra på MTV vid 23 tiden så krossas detta hopp om mänsklig intelligens 120 sekunder in i vilket program de nu än väljer att visa och någonstans runt där så hoppas man att Mayaindianerna har rätt om undergången.
Nu var det något program om snubbarna i Jersey Shore. Ni vet de killarna som man ser och lyssnar på och av en ren reflex slår sig för pannan över så ofta att man seriöst framkallar en mindre hjärnskakning. Dessa killar med så mycket vax i håret att de lätt skulle kunna erbjuda hela Australiens surfingteam gratis vaxning av deras brädor. Och så solbrända att cancerfonden trycker upp bilder på "Ron" och "The situation" för att avskräcka ungdomar från att sola.
En av snubbarna står på en klubb och dansar med en tjej som han sedan totaldissar varav anledningen var "She was fine and all that - but then she touched my chain. And you do not touch my chain"
Vad betyder det när ens kollega stannar en vid dennes plats. Gestikulerar att man skall vänta lite, medans denne är i telefon och tar fram ett kollegieblock och en penna. Man står otåligt och väntar på frågan som kollegan skall skriva ned i blocket. Väntar sig ett "Kan du köpa en Cola till mig i köket?" eller "Kan du kolla upp detta kundnumret?" Istället för en fråga som man skall besvara så har din kollega målat upp en pistol medans du väntar. En pistol som denne sedan riktar mot ditt huvud och låtsas avlossa.
Borde jag anstränga mig och bli snällare på kontoret? Är detta vad han försöker säga. Eller var det ett vanligt dödshot liksom? I really dont know.
Ett glas vin på denna gigantiska balkong med utsikt över Atlanten. Och precis uppstigen ur ett skumbad. Jo, såhär spenderas första dagen av ensamhet. Så. Skönt. Nu sitter jag i soffan med blött hår och har på Aljazera i bakgrunden. ÄNTLIGEN kan jag kolla på Aljazera utan att folk påpekar hur märkligt det är. Och äntligen kan jag välja när jag skall hitta någon i soffan i vardagrsummet. Oh. Denna fantastiska lägenhet är det bästa jag vet. Har alltid varit. Vet inte om det är för att det är Oskars lägenhet eller om det faktiskt är så att jag tycker lägenheten är så fantastisk. För det tycker jag. Finns inte något annat ställe jag känner mig så trygg på här på ön. Förutom på kontoret då. Ganska skyddad miljö.
Jag förstår verkligen varför Oskar inte flyttar till något annat land oftare än han faktiskt gör. Och jävel vad han är typ världens bästa man som låter mig bo här i 3 månader. Lätt värt ett frieri eller iallafall ett löfte om evigt slaveri. SHIT vad jag behövde detta. Min egna ungkarlslya. Nu skulle jag ju vilja försvara ordvalet Ungkarlslyamed att det kommer vara det, då det kommer vara en del karlar här. Men det vore ju bara en ren lögn eftersom den enda karln som kommer vara här och sova här är min bror. Ingen överdrift. De enda gästerna som kommer få vara här är tjejer. Bara tjejer. För jag är så jävla trött på män. Simple as that.
