SJK

Oh Lord.

Blev det vin igår tror ni. Jao, det blev vin, öl, sangria, poncha, drinkar och shots.

Afterworken med jobbet blev ju skenad som alltid. Danskarna ringde till min förvånad och det slutade med att jag fick lämna över mitt ansvar för dessa två yrväder till killarna efter att Hanna kilat hem vid och jag i halvt vaket tillstånd någon timme senare. Var lite orolig, men det är ju bra killar så jag litar på dem.

KL 06:44 ringer min freakin' jävla phone och det är danskarna som är hysteriska. De har glömt sina saker i carls rygga. Dvs jackor och telefoner och kameror. Och de får inte tag i killarna. Deras flyg går om 3 timmar. Jag får ringa simon som är svinfull i en taxi kl 7 på morgonen och har inte några cash. Danskarna får iallafall tag i simon senare, och de skall mötas kl 9 för att få sakerna. Simon somnar, och hör inte när danskarna ringer på deras dörrklocka, eller ringer Erik och Carl som också ligger däckade.

Summa summarum: Jag kommer få skicka skiten från Portugal till danskarna nu.
Så går det när man är sociala och slår sig ner vid ett bord med främlingar.

Nu är det tjejkväll och psyksnack.

Behövligt. Cheers!

Vi har fått 2 nya tjejer förresten.

Kul med nytt folk. Även om jag är förbannat nöjd med de brudarna som jag har här.
Anna, Christina, My, Sara och Hanna. Klockrena, och jag känner inte att jag behöver fler heller.
Man vet alltid vart man har dessa kvinnor (oftast sittandes mittemot mig på en uteservering med en flaska rött, eller en kanna sangria framför sig). Men det är ju alltid kul att få träffa nytt folk.

Men det konstiga är att nu har jag kommit till ett stadie där jag känner att jag orkar inte med fler folk, inte med NYTT folk. Jag är så nöjd med det jag har, och känner inte alls att jag behöver lära känna andra. Detta är någonting som är superovanligt för mig, för jag älskar att lära känna nya människor. Men - let's face it. Jag har haft över 70 kollegor här på kontoret under snart 3 års tid. Jag känner inte att jag är up for new people helt enkelt. Men, som med alla så kommer jag ju ge dessa en chans. PLUS att det kommer 3 nya killar också, och det är ju också kul vadklart.

Vi tjejer satt o snackade om det här om dagen. Gud vad tur killarna på kontoret har som har oss. Vi är inte några gnälliga tjejer som inte tål regn eller hårda ord. Vi är tjejer som tar det mesta, inte hån, eller förolämpningar eller dylikt, men liksom. Vi kan ta killarna. De super inte oss under bordet, för vi spelar ut varandra. Vi är så satans jävla bra vänner så det är löjligt. Allihopa. Vi är ett team liksom. Och vi är så SATANS bra ihop. Särskilt kl 05:00 en Söndag morgon på en nattklubb dansandes och skrattandes. Oh lord. Jag blir lite stolt när jag tänker på det.

Vi sa också att det är bra för killarna att få in lite nya tjejer. Lite ombytelse. Inte för att vara sådan men... Been there, done that som vi sa. Det är sant. Alla har legat, allt är done nu. Klappat och klar.
Nytt folk behövs när alla blir som en familj här. Man blir lite bekväma med varandra.

Vilket är posetivt till mesta dels dock. Ja, jo. Jag är FAN så nöjd.

Nu blire vin med Madeira Familjen.

På Återseende!

Ps. Grattis Nadja, Robin, Min morbror, Tinas tvillingar och Paris Hilton som fyller år idag! Hurra! Ds.

Jag har alltså två kollegor som brände sig under en lunchrast i solen igår!

En lunchrast varar - för att vara på den klara sidan i 60 minuter endast. Och de brände sig.
Nu börjar alla få tillbaka sina bruna kulörer, eller röda i majoritetens fall.

Efter en givande dag på kontoret, och en påbyggd lysrörsbränna i mitt fall så gick vi ut som många andra dagar och förtärde öl i eftermiddags solen. Sen var det sushi som stod på schemat, men jag kände att efter Ons, tors, fre, lör, mån, tis, ons med alkoholförtärning så behövde jag en dusch, ett äpple och en rejäl sömn.
Så blev det också. Klockan 21 kollade jag på klockan, sen är det svart. Inte svart som i efter tequila, utan svart som i sömn. Skönt att känna på det mörkret också ibland. 

Klockan 8 ringde min klocka imorse. OH LORD vad jag behövde dedära 11 timmarna.
Dagens ros går till John Blund för att han bevarade mig så länge i sitt land inatt. Tack.

Ikväll skall vi mötas upp allihopa och förtära vin på Museo. Sweet sweet Red wine.

I Tisdags var det dags. Vårat företag skulle möta Gymmet som ligger mittemot vårt kontor och mötet skulle bli på fotbollsplanen. Personliga tränare skulle ha svettiga närkamper med våra egna killar och vi skulle bara stå och titta på. Jag, Hanna och Anna sticker och köper öl och laddar upp för 2h på en läktare som cheerleaders för våra kollegor. Vi drar före dem upp till Maritimo Camp och intar läktaren med bira och ett gott humör. 40 minuter senare ringer jag Carl för att se vart de höll hus. Carl säger att de sitter i bussen som de hyrt och är på G upp.
Han frågar vart vi är, och jag ser min chans till att skoja lite med honom och säga att vi är på ett annat ställe, just för att killarna hade tyckt det var så typiskt för oss tjejer att hamna på fel arena.

Carl: Vart är ni då?
Jag: Vi är här, på Barreiros arenan.
Carl: Ha ha ha. Men det är ju FEL!
Jag: Ha ha ha, jag VET. Jag skojar bara vi är på RÄTT. Vi är på Maritimo arenan såklart.

Precis när jag säger de orden, så släcks hela planen och läktaren ner och Carl säger:
Eh.. Ja... men det är ju också fel.

Vi har alltså suttit o laddat på fel arena och killarna är snart framme och skall börja spela. Fucking great.
Men, vi gör det som riktiga supportrar gör. Vi fixar en Taxi som skall köra oss till Machico där planen är. Taxi chaffisen är säker på sin sak och efter ca 25 minuter så är vi framme i Machico med en Taxa på ca 40€.
Vi småspringer mot arenan men upptäcker att det är stängt. Vi kommer inte in. Anna kravlar sig med Hannas hjälp upp för muren men ser inte några Svenskar eller Personliga tränare. Det är FEL jävla arena IGEN.

Vi kommer på att det fanns 3 stycken till som vi körde förbi för en stund sedan, och utan någon taxi inom synhåll så börjar vi gå konkandes på massor av öl. Vi kollar in på alla 3 planerna som vi passerar och efter den sista så är vi helt jävla tafatta och vet inte vad vi skall göra. Vi vet knappt vart vi är och ingen av killarna svarar i telefonen, för de spelade ju givetvis fotboll. De spelar alltså på planen som ligger UNDER flygbanan. Såklart att de gör det. Tack så jävla mycket taxichaffis som var bergsäker på vart vi skulle. Thanks a looot.

Vi funderar på om vi skall lifta. Men ser en busstation, som antagligen har en buss som kan ta oss hem.
Jag leder truppen med varsinn öl i handen fram till Busscaffisen som står och röker. Slänger ur mig frågan som är en regel innan man öppnar en konversation med en Portugis; DO YOU SPEAK ENGLISH ?
Samma svar varenda gång; A little bit..

Here we go. Fotbollsplan under flygplatsen, kan ni ta oss dit? Vilken buss tar vi? Hur lång tid tar det?
Chaffisen släcker ciggen och säger; You can go with me. YEEY! Vi hoppar på bussen och jag sitter precis bakom chaffisen, så nära att jag kan böja mig fram och luta hakan mot hans kala plätt på huvudet. Där sitter vi. 3 svenskar med massor av öl och filtar med oss. Utmattade av en dag som lett oss på rejäla villovägar och som redan kostat oss närmare 60€. Vi förväntar oss inte ens att hamna rätt nu, vi bara sitter och skrattar i hopplöshet på bussen. Sedan stoppar den, någonstans i ingenstans, det är kolsvart ute och busschaffisen säger att detta är stället vi skall hoppa av på. 3 överlyckliga svenskar hoppar av bussen och visar sin tacksamhet. 300 meter trappor väntar oss nu, nedför som tur är. Sedan en motorväg som vi går alla 3 i rad nedför och bara skrattar, smårspringer för att vi inseer att NU, NU ÄR VI FAN SNART RÄTT.

Vi ser fotbollsplanen ca 500 meter under oss, och går längst vägen enda ner, tills vi är under flygbanan (Ja, verkligen under flygbanan) och där är vi. Äntligen. Killarna blir nöjda och tycker vi är otroligt bra supportrar som inte låter någonting stoppa oss. Vi hinner se 10 minuter av matchen. Men det var lätt vart det.

Vi fick åka med killarna i den stora bussen hem, och drack lite öl och njöt av känslan att vara på rätt ställe.
Sedan gick jag o killarna och drack lite bärs och tequila på FX.


Underbara underbara veckodagar ♥

Jag har verkligen blivit en sådandär Google pics person. Jag sitter och googlar ord, och kollar på bilder och vad man får fram för bilder om man skriver olika ord. Samma sak gör jag med meningar. Skriver lite ord och så kommer det fram ett förslag på resterande mening, och så läser jag om det. Intressant.

Jag hittade en bild här om dagen som jag gillar skarpt. Jag hade den som visningsbild på kontoret tills min vän skrev; Din visningsbild är på gränsen. Jag förstod vad hon menade, texten syndes alltså så väl att man kunde se vad det stod. Det trodde jag inte eftersom visningsbilderna är sjukt små. Småjobbig stund när jag insåg att jag suttit o skrivit med cheferna med denna bilden uppe.

En annan bild som jag love, love, love är denna på Lindsay Lohan. Det sägs att det är kokain som ligger till vänster och rör som hon rullat för att snorta i sig det som hon håller i handen. Vem vet, och vem gives a shit egentligen. Hon får väl göra precis som hon vill med hennes pengar och hälsa.
Hur som haver så är bilden något förbannat snygg. Satan vad snygg hon är fröken Lohan.





Later !

Feliz dia de los enamorados; skrek 15 åringarna när jag gick förbi dem imorse 06:50 där de stod och väntade på bussen. Jag vet att de gjorde det för att vara kaxiga, men någonstans kändes det inte som om det lyckades faktiskt. Det är inte särsklit tufft att skrika det faktiskt. Inte sådär jätte kränkande och inte sådär coolt heller.

Kanske det inte var meningen att det skulle vara coolt heller. Kanske de ville säga det, men var tvugna att förkläda orden med attityd för att lättare kunna behålla sitt ansikte inför varandra. I vanliga fall hade jag ignorerat dem, i vissa fall hade jag gett dem fingret, i ovanliga fall och med ett uppvaknande på fel sida så hade jag gått fram till dem och gjort klart för dem att man inte beteer sig så.  
Men de skrek  Ha en fin alla hjärtans dag.

Jag vände mig om och log. Det är just vad denna dagen är till för.

It’s been a long night in New York City
It’s been a long night in Baton Rouge
I don’t remember you looking any better
But then again I don’t remember you


 
 

Läste min bok och lade den sedan på magen och stirrade upp i taket. Det måste ha gått lång tid, för när jag tittade ut så var det mörkt. Jag öppnade balkongdörren och ställde mig lutad mot dörrkarmen. Månen. Jag har aldrig innan sett att den enda sidan som är upplyst är nedre sidan. Den ler. Månen ler. Jag måste ha spenderat ännu mer tid på att titta på månen och le tillbaka än jag spenderade med att titta i taket med boken på magen. Vad är det som gör att man lägger ifrån sig boken? Jag tar en pause från läsandet. En pause från den värld som inte är verklig. Är det någonting som man behöver för att kunna fortsätta? Är det någonting som man gör för att hålla sig medveten om att det jag läser inte har med mig och mitt liv att göra. Detta är inte min verklighet. Pause. Jag måste ta ett andetag i mitt liv innan jag kan fortsätta andas konstgjorda andetag genom boken? En pause. En pause från livet. Lägga ifrån sig sitt liv lite, en stund. Stirra i taket, gå ut på balkongen och se att månen ler mot en. Det kanske är min pause från livet. Att få den stunden i tystnad. Inte helt såklart. Alla konversationer och tankar spinner fortfarande i mitt huvud. Mina öron hör, fast det inte är någon som säger något. Kanske är det att läsa som är Pausen? Eller ett substitut iallafall. Svart text på vita papper. Svart och vitt. Precis som livet inte är. Det finns förmånga gråzoner. Man kan inte skriva om mitt liv med svart färg på vitt underlag. No can do. Mitt liv är alldeles för färgglatt för det. Alldeles för krångligt för att bli skrivet med ett kantigt typsnitt. Det är slingrande, inskruvat, kursivt och fruktansvärt vackert. På många sätt. På så oerhört många sätt. Även de sorgsna ögonblicken är vackra. Jag bränner mina broar medvetet. Jag gräver min grav med klass och insiktsfullhet. Jag är fullt medveten om vad jag gör. Ibland behöver jag bara lägga undan livet en stund för att fortsätta vara säker.

Jooråsåatter...

En liten helg genomgång kommer här. Avundas gärna.

I Torsdags efter jobbet så sprang vi och köpte en dunk med rödvin och satte oss nere på gräset i hamnen, njöt av de sista strålarna av solen innan den gick ned bakom bergen. Det är Februari, och man fryser sjukligt på kvällen när solen försvinner, fast det är 16 grader på natten. Eh ? Hur kan man vänja sig så vid sol och värme att man skakar när det är 16 grader ute? Det känns inte direkt som om det gynnar en person från Skandinavien att skaka och gå i raggsockar när det är 16 grader på natten, för när man väl flyttar tillbaka till du gamla du fria så är det inte direkt 16 grader som kallast under året.

Hur som haver, så börjar det bli så fantastiskt varmt och fint nu. Äntligen.
Torsdagsgänget var som vanligt Givna My och Hanna. Hanna delar samma obeskrivliga glädje som mig över rödvin och det är en stark anldening till att man inte får släppa varandra när hon åker hem nu. Rödvin.
Pontus och Anna som är så fantastiskt nykära tittade förbi och jag tror allt de avundades oss när de gick därifrån för att gå hem och laga mat. Calle och Simon kom ner och joinade vårat rödvinsdrickande (Ja, vi hade köpt 5liter) och sedan tog vi en taxi hem till dem, medans my kilade hem. Erik kom hem och vi hade självfallet införskaffat mer vin (joo, 5 liter räckte inte riktigt). När klockan var 2 så kilade jag hem, för att jag vet att såfort man hamnar i någon av sängarna i den lägenheten, så kommer man inte upp i tid. Inte, aldrig, går inte. Dock kom jag lite sent ändå, så jag tror att endast själva närvaron i deras lägenhet gör att man blir för seg för att komma upp i tid.

Fredag och det var afterwork på FX . Vi kilade ner och konsumerade massa öl i vanlig ordning, och sedan drog vi vidare till Chegas som är det mest fantastiska ställe av alla ställen. Godaste vinet, och lätt shysstaste inredningen. Love, love, love. Hanna, Anna, My, Simon, Carl, Sara, Erik, Emil, Mackan och Robban var kvällens spelare.
Senare med lite drop outs gällande folk, så hade vi nog konsumerat 7 flaskor vin och alla var ganska trötta och sega och... fulla. Jag kilade hem och sov i väntan på Lördagen.


Lördagen kom, och jag gick en promenad i jordens finaste väder, köpte nya solglasögon då alla mina par tycks försvinna under helgerna.. märkligt nog. Sen svängde jag in en sväng på jobbet, fixade lite träffade Pontus, Carl och Linus. Jag och Carl gick och köpte öl och en klar Cosmopolitan Coctail som vi ville testa. Blåa plastmuggar och ner i hamnen på gräset vid havet, i solen. Jävligt nöjda var vi när vi låg där och snackade om livet, framtiden, det förflutna och om kärleken. Coctailen var bedrövligt saftaktig, och jag som knappt tycker om drinkar, så var det ett uruselt val och vi höll oss till ölen. Hanna kom ner och vi gick och käkade, och insåg att vi skulle vara på grillkvällen om 30 minuter. Vi hade inte köpt grillsaker, och jag hade varken gjort i ordning mig eller bytt om. Jag var ju givetvis spiksäker på att det var klockan 20:00 som vi skulle grilla. Men icke. Stress stress och in på affären, köpa allt vi skulle ha, taxi hem till mig och slänga på mig någonting annat och sedan hem till Sara och Patrik, på den UNDERBARA grillkvällen med Sara, Putte, Linus, My, Pontus, Anna, Hanna och Jag.
Där satt vi på terassen med öl och vin och tittade ut över fina fina Madeira och Funchal.


Café de Teatro

Det VÄRSTA jag vet är när folk skriver på en fredag på Facebook:

PEPPPPPAR! PEPPPPP! PEPPPPEN!

eller klassikern som får en att bruka kräkreflexerna:

NUU KÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR VII!!


Seriously? Låt 13 åringarna slänga sig med de orden.
Men förfan 20+. Det är INTE okej att skriva så.

Skärpning tack. Jag skäms 500 mil bort.

TUMMEN NER!

I dag är det exakt ett år sedan min sista arbetsdag på Madeira. 365 dagar sedan. Det var alltså idag jag sa hejdå till alla mina vänner, idag som vi fällde många många tårar, och gav varandra löften om att vi skulle ses. Löften som vi så innerligt hoppades att vi skulle kunna hålla, men som vi var rädda att vi skulle misslyckas med.

Jag kom hem till Sverige, och var där i någon månad. Saknade mina vänner och mitt liv på ön så fruktansvärt mycket, så jag var tvungen att ta en två veckors semester ner. Blev övertalad att stanna över sommaren och tackade nej till mitt fantastiska nya värdinnejobb jag fått i Sverige. Jag stannade över sommaren och det är någonting som jag aldrig i mitt liv kommer att ångra. Det var Den bästa sommaren.



En omgång av Sten, sax och påse senare, så kammade jag hem ett års avtal till. 12 månader till av värme, solsken, bad, lyxiga drinkar, billig sprit, restauranger varje dag, vänner och jobb. Nu har det gått 10 av de månaderna. Fy bubblan vad snabbt det går. Vad gör man? Hur spenderar man sin tid egentligen? Är jag här för att jag behöver en pause från livet, eller är detta livet och pausen är i Sverige? 

Jag vill en miljon saker. Jag tänker på alla yrken jag vill jobba med, alla människor jag vill träffa, alla saker jag vill uträtta. Livet är en fantastisk sak.

Vi var på Roadtrip i helgen. Jag och mina vänner. Vi åkte runt i bergen, kollade på naturen, drack massor av öl, stannade på hundra barer längst vägen, badade i lagunen, satt på uteserveringar, tog hundratusen kisspauser, köpte glass, stod i solen och dansade till CD skivorna vi hade i bilen. Tog kort. Jag och mina vänner.

Jag kommer aldrig tröttna på det. Aldrig någonsin. Det är fint väder, det är så otroligt vackert och det är jag och folk jag bryr mig om. Jag tittar på mina kvinnliga vänner när vi förflyttat oss lite från killarna. Tanken slår mig att detta är sista gången vi gör detta, sista gången med alla oss. Igen. Tanken som man tänker alltid innan någon lämnar ön. Undrar om det är såhär de känner på Robinson innan Örådet. Nu åker en av oss. Skillnaden är att här behövs inga Öråd, här väljer man själv när man skall åka eller stanna. Frigheten som inte finns på TV. Man kan lämna utan att känna sig värdelös. Man sviker inte någon här. Man får gå om man vill, men man är väl medveten om att inte någon annan vill att man går. Nu kommer Hanna åka denna månaden. 18 dagar kvar. Jag kände inte Hanna när jag åkte härifrån, men hon var med på min sista kväll. Hon var en Blond stockholmare som var med och sa hejdå till mig. Jag gillade henne, men visste att jag inte hade en chans att bli hennes vän då jag åkte dagen efter. Nu kommer Hanna åka. Jag hann bli hennes vän. Hon är min goda vän. Synd när goda vänner åker, men man är glad att de gör det de vill. Såklart man är.


 


Vet att vi ses igen. Det löftet skall hållas. Men det säger man ju alltid. Löften är en farlig grej.

You do solve problems when you're drunk. But you sure create new ones.

Att fyllesms:a är inte en ovana eller något påhitt efter 30 tequilashots. Att fyllesms:a rekontunerligt är någonting som bör diagnostiseras. För att det är en sjukdom.

Jag hoppas att det är det iallafall, för annars blir jag orolig om det inte finns lite tabletter som kan bota åkommorna som medför katastrofen.

Jag sa vid ett tillfälle till alla personer på en fest:

"Jag säger egentligen detta bara för att provisera er, men det är sant"



På 10 dagar så har jag mer eller mindre bränt ett par broar i mitt liv, och gjort bort mig så fruktansvärt mycket.
Min vän sa en dag när jag satt med huvudet i bordet och ville dö "Sara, du gör lite saker när du dricker och det känns som om du gör det för att avsluta relationer. Du bränner broar medvetet för att slippa handskas med dem i nyktert tillstånd sen" Så jävla sant. Jag vet att det stämmer. Jag triggar folk till att avsluta relationer med mig, eller börja tycka illa om mig för att det är lättare att få dem att göra det när jag inte är helt klar i huvudet, när jag inte resonerar som jag gör i vanliga fall.

Märkligt.


Nu har jag iallafall raderat alla riskzonsnummer från min telefonbok för att kunna undvika fler skador.
Hoppas att det lyckas. Fingers crossed. 

Nu skall jag ringa ett ångestsamtal till min vän.  
Sen skall jag glömma detta.
Reboot, gå vidare, glömt, hejdå.