SJK

Igår ringde Calle på förmiddagen, ville ta en öl efter att han jobbat.

Kom förbi kontoret och hämtade upp Linus, Calle och Patrik. Hittade Simon, Erik och Dan också. Drack öl i 20+ grader i hamnen. Noterade att Brittiska flottan var kvar. Ville ringa dem, men stod emot. Sen sa jag att jag nog faktiskt behövde stiga på båten för att skaffa en liten romans. Vi tittade bort mot hamnen och båten var borta.
Simon tittar på mig och säger: That ship has sailed Sara. Vi alla skrattade. Simon är förbannat bra.

Gick och köpte mer öl och jag väntade på att My skulle vara klar med sin skogsvandring.
Vi satte oss i parken och drack upp våra kalla öl på den gigantiska gräsmattan. Matade duvorna, pratade om oss själva, skrattade och hade det fint i solen. 





Hemgång för att mötas upp en timme senare för grillning. Jag ville verkligen vara med, men någonting sa att jag inte skulle. Tystnaden kallade. Jag stängde av telefonen, lade mig i sängen och tänkte, resonerade och läste en bok. Bara jag och mina tankar i rummet, ingen annan. Vaknade 08,28 imorse, satte på telefonen och hade 11 missade samtal, och 4 sms mottagna. Jag förstod att det var dumt att stänga av telefonen när jag lovat att vara med på grillningen, men de klarar sig ju själva. Det gör dem alltid. Mitt fina lilla gäng. 

En promenad idag och förhoppningar om ännu mer sol. Men ser inte ut så. Ännu mer tystnad är vad jag behöver.
Ibland så måste jag komma bort, utan att förvarna, hinner inte förvarna. 
Jag uppskattar deras närvaro, men också deras frånvaro. Måste få stänga av ibland, stänga in mig. Inte lyssna på någon, ingen lyssnar på mig. Skönt och nödvändigt. 

Imorgon är det Måndag. Då ser jag dem igen. Mina fina vänner. Mina härliga kollegor och mitt fantastiska jobb.
Det räcker med en dag av ensamhet, isolering. Sedan saknar jag dem. Känns bra att jag fortfarande saknar dem. Då vet jag att de fortfarande betyder väldigt mycket.