SJK

Ibland blir jag lite rädd för mig själv. Jag kan vara så satans nära en person, ha en så enormt nära vän. Sen kan det bli, någon vecka, dag, månad senare. Att jag känner ingenting. Nada, nothing, zero, zipp.

Jag hamnar ofta i dessa situationer, men då kan det vara med människor som jag tyckt om men liksom inte riktigt varit SÅ nära med, och det är ju fullt naturligt. Men så kommer det till dem som man älskat oavsett, under långa perioder, ja alltså år. Som man umgåtts med dagligen, som man skrattat och gråtit över, som man grälat med. Personer som verkligen berör en, som man inte tror att man kan andas utan, som man faktiskt har svårt att andas utan.

Sen, helt enkelt händer det något som får dig och säkerligen den andra personen att detta är inte bra, eller så är det jättebra och det behöver inte ens hända någonting. Det bara slutar. Hastigt och lustigt. I ren tystnad. Jag känner inte någon som helst irritation gentemot personen, och jag tror det är likadant från dennes sida när dessa situationer inträffar.

Varför ? Jag kan inte svara på varför det blir såhär. Hur länge? Kanske en stund, kanske några månader till, kanske något år, eller föralltid. Kanske är det vad som alltid är bäst. Det som sker, borde kanske ske?

Det som skrämmer mig mest är. Jag tänker inte ens på det. Jag kommer på det ibland, men tänker inte mer på det. Det känns som helt vanligt, jag kan andas utan personen, jag skrattar och det känns nästan, nästan bättre.

Jag vill inte såra någon, särsklit inte någon som jag älskar mer än jag kan beskriva i denna jävla schletna bloggen. Jag vill inte heller bli sårad. Och någon gång, så kanske man kommer på att om jag inte syr ihop detta såret nu, så kommer det stundtals komma så satans mycket salt i det, att det kommer svida livet ut. Jag vill inte att det skall svida. Jag vill vara glad. Jag vill att människor jag älskar skall vara glada och mår bra i mitt sällskap.

Och gör dem inte det, då önskar jag att de gör det utan mig. För bra är man värd att må.

Men hur kommer det sig, att jag slutade bry mig? Det är vad som skrämmer mig mest.