Torsdag 10.32 PM
Veckans basta.
ICKE ATT FÖRGLÖMMA
Järngänget.
Josefina, Jag, Sara, Jonas, Linus, Patrik.
Tog en tur på Jeep-Safari i bergen med ett par flaskor öl. Fantastisk lördag med fantastiska människor.
Going Nätdating.
Då är frågan. HUR skall jag skaffa barn? Ja, inte hur. Själva processen är jag helt med på, men innan dess.
1. Hitta en man som kan vara lämplig.
2. Låta denne man försvara sin titel som lämplig far till mina barn i ca 2 år.
3. Få denne man att fria till mig.
4. Bli föräldrar.
Jag pratade med min väninna Maria igår igen (Att prata 2 gånger under samma månad är faktiskt ett jävla kors i taket, då jag inte pratar med någon förutom mina föräldrar och syskon, farmor, farbror, morfar, morbror och moster) Vi skall ju på vår Vännina Jennies bröllop i Juni 2011. Och, jag måste ha med mig en man. Jag tänkte därför börja... Håll i hatten... NÄT DEJTA.
[Här ges det tid till att skratta, sucka eller gråta]
Hur som haver, så tänker jag ju inte leta efter en 22 årig kille som spelar world of warcraft och bor i Ed.
Nej, jag skall sträcka mig utåt, kolla liiite längre. Jag skall joina en amerikansk sida med nätdejtning och där skall jag söka på män mellan 35-55 år, vars yrke är: Författare, regissörer, vinodlare, poeter, politiker, eller skriver i tidningen. Denna man BÖR ju finnas, då åldern är rätt breddad, och yrket likaså.
Mm.. tänk att hitta en Amerikan, rätt rik, snygg och som är Författare. Jag hade kunnat göra mycket för att få bära hans efternamn (vilket förmodligen blir Heart, Wilsson, Huston, Green)
Det kommer bli huuur bra som helst. Diskutera litteratur, författare, vin, händelser i historian, dikter i våra fina soffor på vårt fina körsbärsgolv i vår fina lägenhet på Manhattan.
Nu skall man bara se vart man hittar dem först. Får nog googla lite siter tror jag.
Eller kanske man skall dra till Amerikat som farmor säger och gå på speed dating?
I'll think about it...
Det regnar.
Jag älskar när det regnar. Det är så härligt. Så mysigt. Så lugnande, harmoniskt, underbart och fint.
Jag sitter här och tittar ut genom fönstrena. Vissa är öppna då det är så varmt ute, att vi alla hade trillat ihop om vi inte haft öppna fönster. Varmt inne, varmt ute. Men.. det regnar.
Igår var gänget på champagne frukost. På Hotell Porto Mare. Fantastiskt varendaste gång.
Sen kilade vi till Forum, gick i affärer, käkade Italiensk glass, och sedan så gick jag o Sis på Bio. Vi gick på The Switch (A Troca för de som tänker se den här på Bio). Jennifer Anniston. Åh vilken fin kvinna, och vilken fenomenal film. Riktigt riktigt bra. Sen lagade vi mat, och Oskar kom ned och käkade. Sedan blev han ett offer för mitt urusla humör, och gick hem. Bra där. Det hade jag också gjort om jag inte redan befunnit mig i min egen soffa.
Ostyrlig. Sjövild. Okontrollerbar. Det är 3 benämningar på mitt annars blomstrande humör. Jag har redan fått psyket på 2 av mina kollegor idag. Jag fick precis också ett totalt onödigt bitch-ryck för att två av mina vänner, kollegor har startat någon jävla mesig klubb, som heter något oerhört töntigt, och har en bild på en grej som inte ens ser ut som det som det skall vara. Roligt hade jag annars tyckt. Totalt jävla sjuukt mesigt, och så jävla barnsligt, onödigt, tidstagande, och dagis nivå tycker jag nu.
Men imorgon så rebootar jag. Imorgon kommer jag skratta åt mina kollegor som båda är vuxna män och beteer sig som barn som sitter på fritids och startar olika klubbar o lag med loggor. Imorgon kommer jag tycka de är superroliga, för det är de egentligen. Men inte idag.
Det regnar ju, och när det slutar regna så har allt spolats bort. Dåliga humör, smuts på gatorna, allting blir mycket mycket bättre. Jag älskar regn. Och nu börjar regnperioden. Efter 7 månader med sommar, så följer 5 månader med regn. Och jag skall köpa mig ett genomskinligt paraply som jag kan gå runt med till mina turkosa stövlar. Ikväll skall jag kura ner mig i soffan, framför Foxlife, och läsa en bok undertiden. Jag skall dricka Mango te, och sen skall jag somna och vakna mitt i natten och släpa mig till sängen. Hoppas det regnar då också. Hoppas det regnar så mycket att jag kan ta en kanot till jobbet imorgon. Okej, inte så mycket. Man får inte önska sådant. För igår önskade jag att det började regna och att jag skulle sitta här o titta ut på regnet. Och det började regna. Jag önskar att alla jag älskar och som är värda det på jorden blir lyckliga. Jag önskar att ingen är rädd, och jag önskar att alla tycker om sig själva och att alla tycker om varandra. Att alla är mätta, har vatten och är glada. Jag önskar.
Men just nu regnar det, och jag älskar det.
Utamanad och utmattad av Livet.
För 35 minuter sedan sa jag hejdå till Josefina. Min fina snälla roliga vettiga lillasyster.
Som jag kan störa mig något sjukt mycket på, sucka över, oroa mig över även om hon ligger bredvid mig och sover i sängen. Två veckor har hon varit här, och igår när vi satt och kollade på TV och käkade Chips så fattade ingen av oss att det gått så snabbt. Två veckor. Sjukt.
What have we done? Lite vad som helst.
Vad har vi lärt oss? Vi är alldeles för hårda mot varandra. Personer som är på denna ön tar sig för stora rättigheter att uttala sig om hur saker skall vara när de inte har en jävla gnuttas rättigheter att säga det till mig, eller min syster. OCH personer på denna ön är så sjukt idiotiska (inte alla, det fanns 2 som inte var idioter, samt 3 som jag inte ringde) Men resterande personer skulle ju kunna sluta prata med mig. Eller nej, jag skall sluta prata med dem? Eller skall jag? Nej.. de är inte ens värda att sluta pratas med.
Min lillasyster försvinner från det ställe där vi alla sitter.
Jag säger att det är allvar till folk, och de svarar: Sara, sätt dig ned och ta en shot. Hon kommer fram imorgon.
Ehm.. ?
Oskar min ständiga hjälte slits från sitt hem och hjälper mig leta, samt min kära vän Jonas som dumpar sina dataspels-nördande polare och sticker ut för att en 17 årig Lillasyster är borta. Vi hittade henne på Sjukhuset, drogad och allt var så jävla CP.
CP polare, CP situation, CP rädd. Stackars mina föräldrar som blir uppringda mitt i natten av en hysterisk 21 åring, som nyss hittat sin lillasyster på sjukhuset, och som skriker att hennes lillasyster tror hon är född 87 och inte 93 som hon är.
Stackars stackars föräldrar.
De hämtar henne i Köpenhamn där hon landar tack o lov.
Fy fan vilken jävla helg, jag är helt jävla slut efter allt gråtande, skrikande, letande.
Utmattad. Utmanad av livet. Vad gör du när din lillasyster försvinner Sara? Hur hanterar du situationen mitt i natten? Vart börjar man leta? Vem kan veta? Vem skall jag ringa? Vad gör du när du hittar henne? Och hur hanterar du de människor som faktiskt struntade i att hon var borta?
Long thinking.
BRB.
WHY THE FACE ?
Man kan också säga att det märks på mitt humör.
Syrran sa igår "Du känns så himla hetsig Sara, du snäpper på en sekund liksom. Whats up?"
Ja du Kära syster. Jag har inte tid till att göra sådant jag brukar göra för att hitta harmoni och behålla lugnet.
Vad: Jag kan inte måla med mina akrylfärger. Varför: Därför att de är i Sverige.
Vad: Jag kan inte skriva av mig på Bloggen: Varför: För att jag inte har någon som helst tid till att skriva.
Vad: Jag hinner inte läsa mina böcker: Varför: Just för att min syster är här, och det finns ingen egen tid.
Vad: Jag pratar inte med mina vänner i telefonen. Varför: Därför att det inte finns tid, och nu var det så längesedan jag pratade med någon av dem så jag kommer antagligen bryta ihop och sedan kunna ro hem över havet av tårar.
Slutsats till mitt labila, instabila, osäkra, bitchiga snapande beteende: Jag har inte tid till att vara själv, eller göra saker som jag måste göra för att vara mig själv och vara lugn. Det är över 30+ grader varendaste jävla dag, så man kan inte vara utomhus utan att hälla i sig 18 flaskor vin som får en att glömma bort att man sitter i denna gigantiska bastu, och man kan inte heller vara inomhus då man ligger helt utlagen på soffan och skriker ut sina sista ord och önskingar - men man dör fan aldrig. Vet inte vad som är värst. Att man vill dö, eller att man aldrig dör. Manodepressiv. Just det. Den diagnosen fick jag igår av min kära vän Silva. Manodepressiv. Nu leker livet! Eller.. ?
Jaaaaaa, det gör det tamejfan. Jag är så jävla glad. Jag har det så sjukt jävla bra. Det är varmt, vi drar runt på Jeep-safari på helgerna, på festivaler, på klubbar, på karnevaler, vi badar och solar, käkar ute varjedag förutom de dagar som vi inte har matlagning tillsammans massa folk. Vi är ute o röjjer på helgerna, och på vardagarna så roar vi oss på jobbet, som är en enda stor lekplats. En seriös lekplats, som jag trivs som en fisk i vatten på. Jag ÄLSKAR mitt jobb. Och jag ÄLSKAR mina kollegor, och jag ÄLSKAR min underbara Chef! Min chef som innan var min kollega, och en av mina närmaste vänner sen jag kom hit, en person som bor 3 mil ifrån mig hemma i Sverige, som jag har gemansamma vänner med och som nu är min chef. Han är helt jävla fantastisk på varendaste jävla sätt, och han är den duktigaste mannen ever. Han hanterar det som ett helt kontor hanterar - men han gör det själv. Goddamnit vilken Kille.
Linnsan har kilat bort härifrån ön, börjat jobba i Sverike. Riktigt jävla pisstråkigt, men riktigt roligt för henne.
Anna Lund har med dragit. Också riktigt trist. Men samma där, roligt för henne. Man skall göra det man vill göra i livet, det man själv vill, annars är det inte någon idé att leva alls. Då kan man likagärna skriva på ett papper och ge sitt liv till en annan person. Någon som behöver dig helatiden, någon som inte kan gå tillexempel. Som du kan bära på ryggen. Göra det den personen vill. Hur bra som helst ju. Men visst vill man leva sitt eget liv? Javisst vill man det!
Pratade med min bästa Maria igår. Har väl inte pratat på 2 månader snart. Underbart att göra snart till nu. Hon är helt jävla fantastisk. Hon bor nu i Kalmar. Maria 21 år flyttade äntligen ut. Fågeln lämnade boet och igår frågade hon hur man gör det egentligen. Hon får tvätta och laga mat själv. Och - hon har en budget. Ja Maria. Hur gör man egentligen? Man vet inte, men man gör det. Jag flyttade när jag var 15 år. Så jag har bannimej gjort det ett tag. Nu bor jag i Portugal sedan 2 år tillbaka och har en egen lägenhet här som jag tvättar och lagar mat i.
Så livet kunde bli egentligen. Josse flyttar till Göteborg och fått jobb! Hurra hurra för Frisör-Josse.
Sandra jobbar i Göteborg på allas vår favvo-butik H&M, Kim & Robin har fått en förtjusande liten dotter som heter Liv. Jennie och Mattias gifter sig i Juni, och jag är så glad så glad över att få gå på mitt första bröllopp som egen inbjuden, och inte tack vare min familj. Jaque och Emil skall väl säga ja också i Maj 2011, så det blir väl mitt andra bröllopp då. HURRA HURRA. Äntligen börjar det hända saker. Och brorsan flyttar till Stockholm för att plugga, och syrran skall plugga i Kalmar hon också. Mina planer styrs mot Kalmar också i Sommar, och sedan blir det Afrika. Ett år försent, men inte en sekund förtidigt.
ÅH. Livet har så jävla mycket att erbjuda mig, och inte bara mig - utan alla oss. Jag skall bo i New York o bo i fin lägenhet där, jag skall bo ett tag i Karibien och segla runt o ligga på en kritvit sandstrand, jag skall skriva massa böcker, och skriva för en tidning, jag skall starta ett företag och jag skall bo i afrika utan massa ytliga saker och pengar. Jag skall göra så mycket för människor i världen, och när jag blir rik så skall jag bygga upp, lära ut och ta hand om alla som vill. Jag skall göra en förändring. Och sen skall jag skaffa barn, man och en familj. Jag skall bo i ett område i någon stad i Sverige där jag tillslut hamnar och slår mig till ro.
Allt detta kommer hända. Det vet jag, för det är vad jag vill, och det är vad jag kommer ta mig till. För vill man, så kan man.
Jennie nämnde något om att Mattias lumpar-polare skall vara med på bröloppet. ÅHNEJ Vad jobbigt. Verkligen jättejobbigt.... eller ? NÄRU. Fy fan vad jag längtar. Lumpare har varit min thing enda sedan pappa tog med mig till sitt jobb i väldigt ung ålder, och där fanns alla dessa lumpare. Raawr!
Och nu, så njuter jag. Jag njuter av att njuta. Och jag vet att det kommer bli så jävla bra, allt kommer fortsätta vara bra, även om det är kaos helatiden, så är det så fantastiskt jävla fantastiskt att leva.
Nej, jag tar inga droger. Inte mer än Alkohol, vilket är accepterat imellanåt. Jag är bara hög på hela grejen. High on life, som handära Lance Armstrong sa att han var. Jodutack Lance, I know how you feel. Och jag har aldrig haft några kulor som jag opererat bort.
Ursäkta långt inlägg, men ni vet ju att jag måste slänga in sådanghära inlägg ibland, för att sedan kunna skriva om specifika saker. Rensa ut det liksom. Skönt. Jävligt skönt.
Man skall inte stressa, man kommer dit man vill tillslut ändå, och då är det likabra att ha det fantastiskt härligt påvägen dit va? För det är ju inte målet som är målet. Det är ju resan.
SERIÖST
Jag är fan fantastiskt dålig på att blogga. Men det blir bättring... snart.
Syrran skall bara hinna komma ner,spendera 14 dagar och sen dra hem igen. SEN drar vi igång bloggandet.
På återseende kära.
