Grå lördagar..
.. Saknar man sina vänner hemma från stället där man växte upp.
Jennies kontrollbehov, Emelies hysteri, Nadjas entusiasm, Leifsdotters skratt, Josses rappa kommentarer, Jessicas urdåliga humor, Marias besatthet av TV4 och pensionär program, Sandras kloka ord och kärlek, Wallans sätt att alltid behandla en som om man satt hos en psykolog, KattElins stora hjärta och oro över allt, Karin.E's sarkasm och ironi, Amandas impulsivitet och energi, Lisas fyllehistorier, Emmas förståelse och lugn, Kvammes skämt om allt mellan himmel och jord, och Aleccs kroniska skratt som aldrig någonsin tar slut.
Det finns personer som man alltid har ett band till. Oavsett hur lång tid det tar innan man pratar, hur många dagar, veckor, månader - år det tar innan man ses igen. Så har man alltid minnena och upplevelserna man varit igenom kvar.
Jag saknar att ligga allihopa på ett ställe och prata om gårdagen, att skratta åt det som hände, kommentarerna som kom, konversationerna som var, blickarna man fick, drinkarna man drack och sakerna man skrattade åt. Svanprinsessan en Söndag med chips och dipp med sina vänner. När alla möts upp på affären för att köpa oändliga mängder kalorier och skrattar sig till tårar när en efter en kommer in genom glasdörrarna slitnare än den som steg in precis innan.
Spelar liksom ingen roll hur bra man har det nu, för när himlen blir grå, hjärnan är tömd, och det är helt tyst, då kan man aldrig någonsin låtabli att tänka på hur mycket man saknar dem. Hur mycket man har skrattat ihop. Då spelar det inte en gnutta roll, hur mycket man pratar nu, för det som håller oss ihop är förmågan att få varandra att skratta.
Vi ses ju snart igen mina finafina tjejer.
