SJK

... så är just nu dagen jag hade gjort det på.

Tiden går så snabbt. Det känns som om allt  bara rinner mig ur händerna, och jag kan varken hantera eller kontrollera vad det är som händer. Jag vill liksom inte att det skall vara Lördag, jag vill inte ha beviset på att tiden går så snabbt som den gör. Det skrämmer mig att inte veta. Jag vill veta. Veta att det blir bra. 

Nu är vi här igen.
Skall vi lita på att ödet har en jävligt good deal för oss, eller skall jag dra i mig en flaska Whiskey varjedag för att kunna överleva utan dig?



Please. Dont leave.

Inatt så var jag tvungen att tända lampan 3 gånger, och kolla mig runt i rummet. 3 gånger trodde jag nämligen att det stod en häst i mitt rum. En Häst. Det stod dock inte någon häst i rummet, men det var riktigt läskigt att tro att det gjorde det. Ibland så spelar min hjärna mig ett spratt, eller ibland och ibland... det inträffar sisådär varjegång jag tänker eller öppnar munnen.

Hästar. Jag har aldrig vart så förtjust i just hästar. Vet inte varför de nu låtsas-befinner sig inne på mitt rum om nätterna. De är ju väldigt fina, men hysteriskt skrämmande. Jag undrar varför de dyker uppsådär i mitt huvud. Det var inte längesedan jag kom att tänka på hästar senast. Då kom jag på att senast jag såg en häst var nog när jag var i Åmål 2008 på midsommar, och såg ett lamadjur. Ja, jo. Det kanske inte var en häst, men det är ju ganska nära en häst.

Eller neeej. Nu kom jag på det. Senast jag såg en Häst, var 2008 i Februari (februari kommer dock före Midsommar kom jag på nu) då jag bjöd med mina stallvänner Josse, Maria & Amanda till Göteborg horse show!  Vi satte i Logen på Skandinavium o försåg oss själva med kaffe och kakor, som ingår i loge biljetterna. Givetvis så pröjsade jag ju inget för detta, utan fick nöjt gratisbiljetter till allt som pågår i Skandinavium. Tack Ex pojkvänner. När vi väl satt oss tillrätta i logen och jag fick koll på vad som faktiskt hände i denna gigantiska byggnad så höll jag på att få ett freak out. Det var jag, mina 3 vänner och 4 000 galna 12 åringar som luktade sågspån och såg allmänt argsinta ut. Antar att det blir så när de handskas med hästar förmycket. Showen sätts igång o det är ett riktigt spektakel.. tyckte mina vänner som är lyriska över att hästarna springer runt och inte alls är berörda av att hästarna kan slita sig loss, springa upp o stampa ihjäl oss under 1 minut. Jag letade möjliga flyktvägar under hela showen, och var ett nervvrak när vi tog oss därifrån. Kan vara bland den hemskaste upplevelsen jag vart med om. 



Läskig häst hoppar över hinder.


Disney on Ice däremot. Oh la la.  DET var en hejdundrande kväll. Emelie fyllde år, jag kirrade biljetter och iväg bar det till Göteborg. Jag rekomenderar alla att kolla in Disney on Ice för att få ett mer givande liv.
Dagen började såhär: Emelie hade inte en aning om vad vi hade kokat ihop till hennes födelsedag, och vi sa inte ett ljud när hon drog alla alternativ i världen för vad som skulle hända under kvällen. Inget var rätt, och då ingick matlagningskurser, turneringar och simmning i kanalen.  Tillslut hoppar vi på en spårvagn med 400 ungar som går oss till knäna, och som håller i disneysaker, hoppar av vid skandinavium, där det finns stora bilder på Disney all over, och massa massa saker att köpa. Emelie fattar ingenting. Nu behövde vi ju inte hålla det hemligt längre, hon fattade inte ändå. Vi ger henne biljetten, som det STÅR Disney on Ice på, ställer oss i kön och inväntar reaktionen... kommer ingen reaktion.... ingen reaktion... Det var den dagen vi upptäckte att Emelie var hjärndöd. Efter att kommit in i byggnaden så står vi bara o tittar på henne, som nu har kommit till den punkten att hon är heeelt hysterisk och skriker att hon vill veta vad vi skall göra. Jag får lugnt o sansat förklara för henne bland alla blinkande mussepigg leksaker, muggar och ljudspelande kulor att vi skall se på Disney on Ice.

Det var ett öronbedövande ljud. Emelies reaktion var utöver det vanliga, och ovanliga också för den delen. Hon blev jätteglad, vilket var skönt. Väl därinne så satt vi som på spikar. ÄNTLIGEN!
Såfort Woodie (i Toystory för er som inte är så insatta) kommer ut så svimmar vi. 6 tjejer i Logen kippar efter andan. SÅ JÄVLA HET. Vet att detta kan upplevas lite märkligt, då han inte finns på riktigt och hans armar o ben är gjorda av tyg. Men ni måste nog se, för att fatta. Mmmm... Woodie. Hur som haver. Showen tar slut, vi har vätskebrist efter allt drägglande (mowgli var inte helt fel heller, OBS! han spelades av en vuxen man, jag gillar inte tanken på barn nämligen). Vi fick hålla fast emelie i armarna så hon inte hoppade ned från Logen och mosade resterande delar av gästerna som satt under oss, för att fåtag i Woodie när han vinkade hejdå. 


Fantastiskt, färgsprakande livsnjutning.

Kvällen fortasatte med diverse klubb och bar besök. Karin hamnade i bråk med 2 killar som proppsade på att vi alla var lesbiska då vi drack öl (beställde två o två åt gången, så man slipper springa fram o tillbaka) och att vi var sex tjejer som inte ägnade en blick åt några killar alls. Karin smet sedan upp bakom killen när han pratade i telefon, tog telefonen o berättade för hans flickvän att hennes pojkvän var ett svin. Yes! 
När allt var slut, o mina tjejer skulle mucka med en säkerhetsvakt på Mc Donalds på 3 meter så hoppade de på bussen hem till min lägenhet.  Maria fick inte ta med sin hamburgare på bussen, och Karin ljög ihop för busschaffisen att maria faktiskt hade anorexia och inte ätit på flera veckor, och undrade hur han kunde leva med sig själv när han nekade henne denna måltid. Tror inte tricket gick hem, maria fick vänta med att äta sin Hamburgare. Emelie hittade en snubbe från Nya Zeeland som hon hade en väldigt givande konversation med:

Emelie: Hallååå. Sluta snacka Engelska, jag fattar inte vad du säger. 
NZ Snubbe: I dont understand, can you please speak English.
Emelie: Sluta låtsas som om du inte kan Svenska, jag ser ju på dig att du är svensk.
NZ Snubbe: Im so sorry, I cant understand what you are saying.
Emelie: Alltså. Jag vill inte prata med dig längre, antingen jävlas du, eller så är du väldigt trög.
NZ snubben suckar, och vänder sig bort från fanskapet Emelie och avslutar härmed konversationen. 

Sedan stormade 3 stupfulla kvinnor in i min lägenhet, där min vän Nora låg o sov.
Hon hade blivit väckt av en ramsa, som sjöngs flitigt inne i trapphuset.

"WOOO OO O OOOOO, KNULLA ALLA BRUDAR, WOOO OO O OOOO KNULLA ALLA BRUDAR"


Ja, jag säger då det. Ibland så blir jag förvånad över vad mina vänner är kapabla till.
Jag själv var ju inte där, då jag stannade inne i stan hos dåvarande man. Men jag har hört historien om de tre musketörerna.. om och om och om igen, och jag skrattar alltid lika mycket.  Jag kan inte vänta tills den dagen jag och mina vänner drar ut på äventyr igen. Det misslyckas aldrig.

"Du har nog en säkrad biljett till himlen"

Va? Har jag? Skulle jag ha en säkrad biljett till himlen? Jag som gjort alla möjliga saker i mitt liv, som inte är en gnutta accepterade varken politiskt eller moraliskt. Men uppenbarligen, enligt min vän, så har jag en säkrad biljett. Och det känns ju skönt att någon tror att jag kommer entra Pärleporten, skaka guds hand, klappa han på axeln o säga: Ähm, du måste vart bra full då du satte mig på denhär listan, och sedan gå in. Kanske ta en näve vindruvor påvägen, men det hör ju liksom till himlariket. Moln, guld och Hawaiian tropic män som går runt i Egyptisk bomull och panflöjt i bakgrunden. Bara gå runt och leva harmoniskt, och må bra, och skratta - inte sådär hysteriskt utan mer kontrollerat, eller bara le.. ja le, det är nog det enda man gör i himlen.

Jag och min vän diskuterade också Helvetet.
Hade det inte vart braaaa coolt att festa loss med jävulen? Dra en tequila, sätta på lite metal och bara spåra. Spåra med jävulen. Där är det nog ingen vacker port man skrider in igenom. Där är det nog mer elektriskt stängsel, hundar som käkar upp dina ben om du står still förlänge, och varmt. Kan jämföras med att stå och köa in till spökhotellet Gasten på Liseberg tror jag. Rädd, varm (om det är sommar) men ändå jäävligt spänd på att få komma in o uppleva eländet. Hundarna byts ut mot ilskna bin, som vill käka upp dig, då du har en hel jävla pepsi över dig som din bror så fint placerade när han upptäckte att bin gillar pepsi, och att han inte gillar sin syster.  Jaa, vad skall man välja? Himelriket, eller Helvetet? Undrar om man får välja. Eller om det blir roulette för Lucifer och Gud om vem som skall få mig.  Jag hoppas på ett tredje alternativ. Varmt, hawaiian tropic män och Tequila.

Nu är det såhär att det är fredag eftermiddag, och jag är så ohyggeligt seg.
Känner inte direkt för att skriva ett milslångt inlägg idag, men jag kommer nog göra det senare.. eller imorgon.





Äntligeeeen helg!
HURRA !

Piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip.

Detdär ljudet vaknade jag av inatt. Stimulerande va?
Jag trodde helt seriöst att jag låg på sjukhus och hörde hjärtmonitorn stanna och jag dog.
Min förtsta tanke var: Ähm.. jaha? Så nu stannade mitt hjärta då eller? Eller var det hjärnan? Kan hjärnan stanna? Finns det hjärnstillestånd?  Sen kom jag ju på att jag antagligen inte var död, min hjärna stod inte still, eller inte stillare än vanligt (stillare?) Jag levde, och det var något outhärdligt ljud som försökte göra mitt liv till en pina. 
Jag gick upp, och mötte två förvirrade tjejer i hallen. Anna & Sofia såklart, inte två random tjejer.  
Vi gick husransakan och letade efter pipet. Sofia trodde det var ett larm. Jag konstaterade att det var rören i toaletten som pep, fick Sofia till att spola. Njöt när ljudet försvann och gick o lade mig. Uuuunderbart.
Tills att det var morgon igen och man skall upp o fixa o dona.

När jag sminkat mig så skall jag lägga på locket till korgen som jag har mitt smink i på handfatet. Såklart. En ren reflex att lägga tillbaka det när jag användt sakerna. Det jag inte tänkte på var att jag under ett krogbesök för 2 veckor sedan lagt locket till korgen över en kackerlacka som jag väntat ut så att den skall dödensdö där under.
Två veckooooooor är ganska lång tid utan mat, och sol och sådär. Men uppenbarligen inte för en kackerlacka. Nejrujävlar. Den rörde på sig. Jag fick total hjärtsnurr och var säker på att mitt hjärta nu, för andra gången på ett dygn skulle stanna, fast påriktigt. Jag slängde mig bakåt utgenom dörren (trodde jag) men där var ju givetvis dörren. Gjorde någon total helomvändning och fick upp dörren och kom in på rummet istället. PHEEUW!
Fast det var ju inte såvidare smart Sara hörde jag i mitt huvud. Kackerlackan då? Jag tog morgon mod till mig o lade på locket igen.

Jag konstaterade att jag var svin nöjd efter min insats att fånga kackerlackan igen!
Sofia konstaterade i hallen att jag var jävligt kunnig som visste att det var rören som tjöt inatt.
Jag konstaterade att Sofia uppenbarligen inte vet någonting om mig, och att hon gärna får tro att jag är kunnig.
Jag konstaterade också just nu att detta kommer gå i stöpet efter att Sofia läser detta idag.


Slut konstaterat. Stavas det förresten konstaterat? Okonstaterat.

Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig komma över att jag faktiskt åker ifrån denna platsen.

På morgonen är det så fint, så jag vet inte vad jag skall ta mig till. De första 6 månaderna kommer jag ihåg att jag bara stod på balkongen, tittade ut över bergen och havet och kunde inte förstå att det var på riktigt. Det var mer logiskt att det var en gigantisk tavla.

Jag lägger mest ut detta inlägget för att jag kommer sakna så mycket.
Samtliga saker, samtliga människor.
Jag tror dock det är nyttigt att sakna, för om man aldrig saknat, så hade ju inte personerna varit värda någonting.
Just nu, så saknar jag så fruktansvärt mycket. Och det kommer inte bli bättre. Man kan inte vara på två ställen på samma gång. Det. går. inte. 
Det finns människor här, och det finns människor hemma som jag vill se varjedag. Som jag vill krama, säga att jag älskar och sedan träffa igen, dagen efter och dagen efter det.  



Det. går. inte. Fan vilka jobbiga ord.




Efter en menande kommentar, så måste jag bara säga att den oerhöört talangfulla fotografen heter Jacqueline och är min fantastiska vän. Jacque.blogg.se


Om ni mina kära kollegor stirrar på denna bilden, och tänker på hur sjukt fint ni har det runt er, så kanske ni aldrig kommer åka härifrån. Eller så får ni ett känslomässigt breakdown och flyr fältet illa kvickt.
Spännande. Ser fram emot dagens reaktioner.

Ses på golvet!

Det finns inte alltid rätt beslut säger världens bästaste mamma.


Om det är något jag lärt mig under 18 månader utomlands, så är det att alltid, alltid lyssna på din mamma.
Vad det än gäller. Män, vänner, jobb, dig själv. Mamma vet alltid bäst. Det kanske är för att mammor vet vad man går igenom. Det jag går igenom har min mamma redan gått igenom, det jag känner har hon redan känt hundra gånger innan. Och det jag säger är redan sagt.

Att ta ett beslut är bland det svåraste man kan göra. Iallafall om man heter Sara och överanalyserar, grubblar och vänder på alla beslut tills jag bara helt jävla mongotrött i huvudet och inte ens kommer ihåg vad det var för beslut jag skulle ta från början.
Jag vet att jag överanalyserar saker helatiden. Jag överanalyserar saker som inte ens borde gå att överanalysera. Att jag håller på sådär gör att jag driver min manliga vän, som jag älskar -  till vansinne, i stort sett varjedag. Jag blir galen på honom när jag överanalyserar, och han blir galen på mig just för att jag överanalyserar.

Jag tror det är vårat problem. Ja vårat, inte bara mitt. För i en relation så blir alltid fler än en person drabbad. VI blir drabbade, det är vårat problem. Komunikationsproblem, det är vårat problem.
Sen kanske det är en del saker till också. Men jag tror de ligger hos mig, som han sa idag. Och jag gjorde honom påmind om att han faktiskt blivit belönad med problem som inte jag har.
Det vi diskuterade idag fick mig faktiskt att fundera en del över just handlingar och ödet.

Är det så att man medvetet förstör relationer med det motsatta könet, för att man inte vill, kan eller är det för att det inte är rätt person och att det bara blir så? Hur man än kämpar för att få ett förhållande bra. Kan det vara så att man förstör det, fast man inte vill? Eller vill man? Att störa sig på småsaker och sen skylla på det, kan ju kännas som en dålig ursäkt till ett break up, men är det verkligen en ursäkt? Tänk om det är så att varje gång man freakar över den andra personen, och backar - kanske det inte är rätt?
Att sedan göra det med sina andra relationer efter den personen, kanske folk ser som vansinne. "Han har ju svårigheter att binda sig, det är ju uppenbart" Fast ÄR det verkligen så? Bara för att man hittat fel på sina senaste 5 förhållanden betyder det väl inte att man har issues? Imorse trodde jag det var så, men nu när jag funderat ett tag (se, överanalysera) så har jag kommit fram till att det inte alls behöver handla om issues. Det behöver inte vara några problem över huvudtaget. Det kanske i själva verket är så att relationen inte är rätt. Man dumpar inte för att man är självisk, man dumpar för att det är fel. Fel för båda parter. Att störa sig på småsaker måste ju vara det absolut lättaste sättet att märka att det är fel. Jag tror det är en bra sak. Skippa bullshiten med att folk är kräsna, eller begär för mycket. Blev det ingenting av er relation så blev det inte. Uppenbarligen var det inte rätt, hur rätt det nu kändes. Jag har själv varit i den situationen. Det känns sååå jävla rätt, men det blir aldrig av. Och kanske bäst det. Kanske bättre att fatta det innan det är för intrasslat. Man kanske måste sluta tänka: Ge det en chans, eller ge det mer tid. För är det inte rätt så är det inte.
Mycket medveten om att jag kommer få en del brudar efter mig nu som ifrågasätter dessa tankar. Men alltså, hade det inte varit bättre att bara förlita sig på ödet och suck it up?

Jag tror man måste tänka så för att överleva. Det som är menat, kommer hända. Gav han det bara 7 dagar så klart som fan du känner dig sviken, för du är en fantastisk tjej. Hans förlust, men din vinst. För det var inte rätt. Skönt att få veta det efter 7 dagar istället för 7 år, ellerhur?

Nej, jag vet inte. Kanske finns det inget öde.
Men jag hoppas innerligt att det finns det. För jag ORKAR inte tänka, grubbla, överanalysera längre. Det är såhär det är. Face it. Är det ment to be, så är det. Jag vägrar tro något annat, och jag vågar inte tro något annat.

Så ligg med henne om du känner att det är värt det.
   
K n o c k  y o u r  s e l f   o u t  .

För är det så, så är det så. Ni kanske kommer gå en vårpromenad i solen med er bebis, eller så kanske du får en könssjukdom, som du får släpa på resten av livet (ödet & karma är rätt tighta nämligen). Vad vet jag? Inte mer än att man ibland måste sluta bry sig. För sin egen skull. Jag slutar nu. Gör vad fan ni vill.
För antingen bränner du dina broar, eller så bygger du nya.

Så grabben -  TACK FÖR ATT DU ALDRIG GAV DET EN CHANS! ´




Snälla. Överanalysera inte detta nu.
Sluta gnäll, köp ett par nya skor, och gå vidare!

Min älskade kära fantastiska vän Amanda Berg kick's some ass och har blivit Moderedaktör för METRO!

Tror ni jag är måttligt stolt eller?







Ni finner hennes nya underverk: Här

Enjoy!

"But right now everything you want is wrong, and right now all your dreams are waking up, and right now I wish I could follow you, to the shores of freedom where no one lives"



Jag känner ett par som leker tysta leken.
Leken har nu pågått i 5 dagar. Roligt va? Kan man ju tycka är lite märkligt, då dessa två faktiskt är kära i varandra och tillsammans. Ja, alltså de vet ju inte om den andra personen i förhållandet är med på det. Eller om de har gjort slut. Men de leker, ignorerar, hör inte av sig. Och jag, jag skakar på huvudet.

Killen är som vanligt dålig på att höra av sig, för som vi alla vet så tänker ju män såhär, inte alls långt från nyandertalarnas tankesätt:
"Öööh... vad behöver jag nu? Vänta lite Mat! Just det, mat. Sen är det sömn. Träna. Ja ja ja träna måste jag också ja. Ah och så behöver jag ju sex också.. men då kanske jag skall ha en brud. Jomenjusteja. Jag har ju en brud. Ja, men nu är allt bra igen under en tid, nu behöver jag inte höra av mig på ett tag."
Alltså, det som händer här är att killen inte som i de flesta fall lägger ned så mycket energi på sin kära flickvän, som vill vara med honom varje sekund. När jag frågade min fantastiska vän här om dagen vad som hände egentligen mellan dem så svarade hon "Jaa, men han kör sitt race, så jag kör mitt" Hon är inte så glad min kära vännina. Hon är ganska ledsen. Men hon är stark. Jag fattar inte. Jag hade ju åkt hem till min kille o fått honom förstå att han är vid livet, men antagligen inte länge till. Hon går här, och är ledsen för att hennes killle är för självisk för att ens höra av sig. För att ens fråga om de skall ses, eller bara skicka ett sms. Så, nu är det tysta leken som gäller. De vet inte om den andra är med o leker, eller vart de står. Men min härliga vän och kollega ger sig inte, hon skall vinna detta säger hon. Även om hon tar sig ur leken som singel. Sjukt? Jag tror det behövs ett proffsuttalande för denna relationen, precis som för resterande av relationer mina vänner har, inklusive mina egna förstås. De om några behöver printas ut på papper, ramas in och hängas upp. Väggen av crapy relationer. Det skulle vara någonting annat att visa på MTV's Cribs än ett kylskåp fullt med Juicer i alla regnbågens färger. 

Varför händer detta? Vad är det med killar och att aldrig ge sina tjejer den bekräftelse o uppskattning som de behöver? Kanske det bara gäller de killarna som kommer hit och kastar sig in i en relation snabbare än de hinner säga "Jagärjävligtsjälviskochrelationenkommerbarahandlaommig" Uppenbarligen är det så. Fast enligt mina erfarenheter av mina vänner hemma i Sverige, så händer det där med. Jag tror det är ett virus som smittar alla som har behörighet till målbrottet och skäggodling.

Innan jag avslutar o går o lägger mig, så måste jag berätta om en kul grej som hände i Lördags.
Jag var hemma och chillade. Kollade på film o drack te. Då ringer min vän Jonas o vill att jag skall möta honom på en Irländs pub i stan. Klockan var 02:15 när han hörde av sig. Nej, jag var inte så sugen, men kom på att jag hade ju inget att förlora. Han ville också snacka om en sak som tydligen var väldigt viktigt. (Får ju passa på när de vill snacka, annars får man ju vänta till nästa solförmörkelse innan det sker igen) Jag slängde på mig kläderna, sminkade mig och var på puben 02:30. Insaine! Och detta är tjejen som tog 3 timmar på sig i badrummet  för att gå till skolan.
Väl där så mötte jag en annan intressant kille på semester som också hette Jonas. Jonas den andre hade backslick, blonderat hår, piké tröja, och en fin kofta hängandes över axlarna. Känner ni igen urtypen?
Fördomar är välkomna, för ni skall nu få de besvarade. Jonas von Skrytmåns bjöd mig på en öl, o sa: Jo, jag har ju en del sånnahära. Och viftade med en 20 Euro. Jojo tänkte jag och hade hoppats att det var ett kvitto han hade fått tag i, i fickan utan att veta om det. Jag vill inte vara sådan, men detta slutade inte heller. Han sms:ade sin "Alternativa kärlek" som han så fint uttryckte det och jag frågade vad hon möjligtvis såg i honom. Han blev inte upprörd alls över mitt tappra försök att jämna hans finputsade yta med marken. Utan han svarar: Money Talks baby!
När han stod o mongodansade på nattklubben senare, vilket var en katastrof o såg ut som om han stretchade så tiggde han så mycket stryk av resterande gäster, så jag fick varna honom o säga att han snart skulle få guldtänderna utslagna. Jonas Von Skrytmåns svarar då: Ingen faaaaaraaaa. Dyyyyyyyyyyra advokater min kära, dyyyyra advokater. Och sedan bränner han av ett leende som fick mig att undra om han har en glasspinne i käften under nätterna för att få det sådär brett smile.

Jag gillade Jonas. Han hade inte bara pengar i överflöd. Han hade också saliv i överflöd.
Helt ärligt så lämnade jag klubben för att Jonas spottade hela mitt face fullt av slem. Det var som att snacka med ett duschmunstycke. Dagen efter ringde Linn o kollade om jag ville med till hamnen o ta en kaffe i värmen, med dem och Jonas von Skrytmåns. Jag var tvungen att ursäkta mig. Duscha 3 gånger om dagen kändes totalt onödigt. En gång innan jag mötte upp dem, en gång när Jonas släpper sina salivkörtlar fria och en gång efter mötet med Jonas. Tack men nej tack.

Min ekonomi må vara urusel, men min kontroll över mitt saliv är fan felfritt.

Vi ser det alltid i fel ljus. 

Se det från mitt håll, och jag lovar att varjedag se det från ditt.
Jag vet inte vad det är. Men jag vet att du är för viktig för att förlora.


You will always be my Rock'n rolla.

Ha ha ha ha. Ni fattar inte vad ni missar.
Jag står och kollar på 2 stycken turister som badar i hotellpoolen här intill. Jaha ? Tänker ni.
Men ni hajjar inte. Det spöregnar!! Det är fruktansvärt dåligt väder, och helt sinnesjukt kallt. (Jag är medveten om att det är 40 grader varmare här än ni har det, jotack) Så, de har dragit på sig sina baddräkter, badmössa och simglajjor o jumpat i en svinkall pool. Jag skrattade ganska ljudligt åt Britterna. Ja, det klart som fan det är britter. Vem annars skulle låtsas sig till en sådan sommarkänsla om inte britter?  O just när jag kommit över den hysteriskt roliga händelsen och andningen börjar bli stabil. Då händer det. Då åker en turistbuss förbi. Ja ni vet en röd eller gul (denna var gul) med öppet tak, 2 våningar och smällfull med Blek-ansikten (Rättigheterna av ordet Blek-ansikten ägs av Pocahontas & Co) Och det SPÖREGNAR! De sitter inte ens under taket. De sitter under bar himmel. Jagfattarintevaddetärförfelpåturistermellan100och150år. Men jag tackar dem. Jag tackar att de faktiskt ger sig ut och tar på sig sina ponchos som de sparat sedan Colorado på Liseberg. För om inte de varit beredda på en förkylning som heter duga, så hade jag aldrig skrattat så mycket. Jag var tvungen att ringa Malin o berätta vad jag skådade. Och det var ju perfekt, för Malin står och bakar bullar, och vill att jag gärna Joinar henne på Bull-party. Så tack Britter. Eller nej. Tack gud. För att du aldrig vart generös nog att ge britterna lite sol och gott väder.

Oh! Flashback. Ajajaj.
De slutar inte heller vet ni. Jag kan fortfarande få flashbacks från fester som hände waaaay back time. Helt sinnes.Med tanke på att mina vänner hemma i sverige inte är de som tackar nej till ett par boxar vin, så antar jag att detta händer er alla. Eller?
Lördags. Justprecis. Jag sa ju här i mitt första inlägg att jag inte spårar längre. Och det måste jag faktiskt säga att det gör jag inte. Jag är aldrig ute, jag dricker gärna vin varjedag, men jag går inte ut. Förutom när två Amerikaner kom på besök förra veckan. Jahajaha tänkte jag. Fram med flaggorna, fram med Tequilan, fram med trummorna, må bästa nation vinna.  Sverige förlorade ganska brutalt de första kvällarna. Men sista kvällen, Lördagen, domedagen, Dagen D, ja Lördagen räcker nog att skriva, så började jag tidigt. Och jag besegrade USA Med hästlängder vill jag lova.

Jag brände 80 euro på FRI BAR!!! Ohyeah. Enda anledningen jag kan komma på är väl att bartendrarna måste vart jävligt snygga den kvällen. Åandra sidan så tyckte jag väl att alla var jävligt snygga då
Jag hånglade upp diverse män, och resten är för allas trevnad censurerat.
Jag var påväg till akuten, efter att en Taxichaffis tjötat på mig i en kvart att man faktiskt inte skall ha blödande fötter, och man skall inte kunna plocka ur glasbitar ur fötterna klockan 8 på morgonen. Jag höll väl med, men sängen lockade lite mer, och jag hade ju en pincett hemma.
För att tillägga, så hade jag problem med att gå under ett par dagar där, men det är ingen fara nu. Resten av glaset sitter antagligenså långt in så de varken känns eller syns längre. Tack bra läkekött. Egentligen är det inte något som förvånar mig. Men jag undrar nu i efterhand varför man tar av sig sina skor inne på en nattklubb med 300 pers, o ett golv täckt av glas. Vad skulle jag springa runt där inne barfota för? Nej men sedär. Ännu en fråga som aldrig kommer kunna besvaras.

Jag måste faktiskt från det ena till det andra ägna en rad eller två åt mina vänner hemma.
Jag saknar de så mycket så jag tror jag kommer gå sönder. Grejen är den att jag träffade de i september. Det är bara ca 3 månader sedan, men OHBOOJ vad jag saknar dem. Alltid någon som har något aktuellt att berätta, någon som vart i bråk, någon som legat med fel person, någon som gör slut, någon som har skvaller, någon som vart för full, någon som sett dig för full o gladerligen påminner dig om det. Mina vänner som alltid alltid alltid får mig att skratta. Vad som än har hänt, så vet de hur de skall få mig att skratta. Och deras kramar... deras kramar och ord är som små små skatter. Jag känner mig så jääävla lycklig som har dem. Som har så mycket vänner o kärlek att komma tillbaka hem till. En familj & vänner. 

Mina vänner här då? Jo nu skall jag allt ta och förklara att mina vänner här är fucking awesome. Det är dem. De är pärlor, och något rätt bör de ju göra för jag är fortfarande kvar efter 1,5 år ? Jag älskar mina vänner här, och jag älskar mina vänner hemma. Men det är som Nadja (hemma vän) sa: Du kan inte jämföra dina vänner på Madeira, med de du har här Sara. Då pratade jag med Anna (här vän) som sa: Det går inte att jämföra de du har hemma, med oss som är här. Och det mina damer o herrar, tar jag som ett enat beslut. Det stämmer. 
De flesta här vet inte ens vad mina föräldrar heter. Och några hemma, vet knappt vad jag jobbar med. 
Det finns ingen skillnad, om du inte gör skillnad. Jag gör ingen skillnad. Alla är fruktansvärt rockiga.

Herregud. Har typ tagit en timme för mig att dricka upp mitt glas vin här. Jag skriver förmycket.
Tror jag skall lägga upp lite bilder på de som är vackrast och som jag tänker, saknar och känner så mycket för.

     


Nu skall jag gå på bullkalas och sen på Bio, sen middag och sen skall jag nog dricka vin.

Later my friends later.

Är vänskap någonting som är från person eller är det någonting som måste vara besvarat?
Kan det vara så att en person känner mer vänskap o kärlek än den andra?

Hur kan det vara så att en superbra vänskap blir till kärlek, för att sen urarta i kaos o senare vänskap igen. Fast på ett helt annat plan?
Det kanske är så det blir i relationer som utvecklas till något mer än vänskap. Eller hur vet man ens om det blev något mer än vänskap? Kanske blev man lurad av själva tanken av kärlek? Tanken kanske besegrade själva känslorna o man trodde att man var kär? Eller? Jag tror att jag var kär. Inte nu, men för ett tag sedan. Jag trodde att jag äntligen hittat en person som jag vill spendera resten av mitt liv med, som jag ville att mina barn skulle likna, som jag skulle gifta mig med och uppleva allt bra som dåligt med.

Hade jag fel?

Jag vet inte. Jag hoppas inte det. Jag vet bara att du aldrig, aldrig någonsin skall ge upp så mycket för någon som jag gjort. Inte om personen ifråga aldrig kan ge dig den respons som du behöver för att egentligen ge upp saker. Alltså, med att ge upp. Så menar jag inte med att ge upp jobb, vänner familj osv. Jag menar ge upp dig själv. Att böja dig så mycket för en annans vilja o behov, att styra dina vardagar för en annans önskemål. Det är inte så en relation fungerar. Och jag vet inte ens om vi hade en relation. Eller jo, en relation har vi ju haft, men pojk och flickvän relation? Kanske. Den har väl pågått under ytan helatiden. Och det är väl det jag fattat nu. Den pågick sålänge han ville. När han ville ses, så sågs vi, när han ville prata så pratade vi. När han ville sova, så sov han.

Som sagt. Jag vet inte vad det var för relation, och jag kommer antagligen aldrig veta det heller.
Det enda jag vet är att det är över nu. Jag skulle inte klara en sekund längre. Inte om saker hade vart som det är nu. För jag menar. Hur krävande kan det vara att visa en annan människa respekt? Jag är helt övertygad om att denna personen aldrig någonsin skulle snacka skit om mig, inte säga ett dumt ord till någon annan. Men det är en annan sida av respekt som saknas. Ibland undrar jag hur han ser på mig. Och svaret ger mina vänner mig varje dag: Han ser på dig som någon han kan utnyttja, som någon han kan prata med när det är något, som någon som kommer ta emot honom när det väl gäller. Han vet att du alltid, alltid vad som än händer finns där för honom.

Det som är det märkliga är att jag vet att det är besvarat.
Jag vet att han kommer finnas där när det händer något. Jag vet att han är den första som tar min hand när jag behöver det, eller åker hem till mig om något inträffat. Jag vet det. Med tusen procents säkerhet. Men sålänge det inte gäller då? Om det inte finns tårar eller brustna hjärtan inblandade? Är det okej att försumma en relation för att man inte behöver varandra till det yttersta? Är det okej att undvika, aldrig vilja ses, alltid komma på saker för att slippa umgås med mig? Är det vänskap?

Jag tror vi alla vet svaret på den frågan va? Jag tror tillochmed att han själv vet vad han gör med denna relationen, jag fick det ganska besvarat idag. Men det kommer aldrig göras något åt saken. Antingen är det stolthet, eller så är det något annat. Han kanske inte behöver vänskapen längre. Han behövde uppenbarligen inte den hela relationen, så varför behöva vänskapen?
Och varför ge honom den? Varför ge någon så mycket av sig själv när man inte får något tillbaka? Varför leva på en bra dag, när det finns 6 dåliga i en vänskap? 

Jag orkar inte, jag vill inte, och jag kommer inte fortsätta.
Jag hoppas att han kommer ändra sig, jag hoppas att han kommer fatta att han gör ett stort misstag.
Jag kommer inte finnas där som flickvän, och jag kommer nog inte heller finnas där som vän. En ursäkt behövs, och ett bevis på att vänskapen är ömsesidig. Inte bara då det gäller. Utan varje dag.

Jag vet inte. Kanske var det kärlek, eller så var det att han ville ha mig för att känna sig behövd. Uppenbarligen gör folk så. Jag trodde bara inte att en person som säger att han tycker om en annan, gör så. Aldrig. Och jag kommer fortsätta hoppas. För jag kommer aldrig att sänka mina tankar om denhär mannen, jag kommer aldrig tappa hoppet. För han är på alla plan förutom detta, den bästa jag träffat. Men det fanns en del problem, och en del egoism som skulle ha bleknat men aldrig gjorde. Och dagen jag insåg att det inte var besvarat, inte ens som vänskap var när jag kallt hade räknat med att vi skulle fira en dag tillsammans. Han hade inte ens tänkt tanken, och var med sina andra vänner på en fest, vilken han inte ens kom på tanken att bjuda med mig till. Jag hade inte gått på en endaste fest utan att bjuda honom. Hade han inte fått komma, fine. Då hade jag inte heller gått. Innan trodde jag att det berodde på hur man var uppfostrad. Men nej, det är beroende på hur man känner. Eller mår? Kanske personen inte vet vart han har sig själv, och då inte kan ha någon annan vid sin sida? Fortfarande obesvarat.

Detta är världens bästa kille vi pratar om. En kille med ett hjärta stor nog för alla han känner. En kille som är den ultimata mannen. Men en kille som inte kan fatta vad han har, inte fatta vad han gör. Och som inte vet hur man respekterar mig. Andra uppenbarligen, men aldrig mig.

Ni får ursäkta världens längsta o mest undrande inlägg.
Men Lovade Daniel att skriva något efter två flaskor vin, och mina fantastiska tjejkompisar har precis åkt. Tyvärr blev det inget "There will be blood" Det blev mina känslor på en vit bakgrund istället. Kanske det är blood nog? För mig är det nog så.


Well..  It's a long story. Eller vad var det du sa?

Yepp. Jag har nämligen låtit lite många folk läsa min blogg. Ah, det låter ju förödande ellerhur? Men med lite många folk, så menar jag då Männen. Klart att män skall få läsa denna vidunderliga blogg som sprider välmående i varje läsare. Men kanske inte.  A l l a.  För jag har ju tänkt skriva om dem, just männen och om deras dåliga sidor, om deras bortförklarningar och om deras ohövliga beteenden. Men så kom jag på här nu att det spelar väl ingen roll om en kille läser denna bloggen o upptäcker att hans dumpning precis blev publicerad på den dära jävla Saras värdelösa blogg. Joorå mannen. Så är det. Du har ju själv sagt det, och om du låtit bli och vaktat din tunga så hade du sluppit läsa om det nu. Jag känner liksom suck it up. Och om du inte vågar se vad som kommer stå om dig nästa vecka, så låt helt enkelt bli att läsa bloggfanskapet.

Förstå mig inte fel nu. Jag älskar män. Och det finns säkerligen någon bra av arten där ute i världen. Jag har bara inte mött någon under de senaste 20 åren som är en bra man.  Men jag måste ju gifta mig någon dag. Annars blir jag ju antagligen arvslös.

Så, kära män. Räds icke. Och kära Kvinnor, Enjoy!


Sooo long.

Jaha. En blogg alltså. Har inte bloggat sedan gästbloggningen hos Amanda Berg var aktiv. Vilket var 07, 08 ? Vi snackar fortfarande 2000- tal givetvis.

Grejen med att blogga för mig var då att dela med mig av allt spårat som hände i mitt liv, och nu något år senare så är det enda spårade jag kommer i närheten av när mina vänner berättar om Paradise Hotel. Kategorin spårat har alltså packats ned, tejpats ihop och skickats iväg till en annan tjej någonstans, som lever i stan, går ut 4 gånger i veckan och faktiskt har tillgång till Sveriges utbud av män och H&M kataloger.

Ja, man skulle väl kunna säga att jag är rätt bitter. Det är farligt att vara så ung som dig o så cynisk säger folk. Äldre folk givetvis. För dem var aldrig bittra, tänkte aldrig i dåliga banor, skrattade o tog livet med en nypa salt.
Jo jo. Om inte dessa äldre människor hade  berättat för mig om livet, så hade jag nog aldrig suttit här o skrivit en blogg, för att slippa uppsöka en psykolog. Livet. Vad fan är det egentligen? Är det att hitta sig själv och en man att gifta sig med ? Eller är det själva sökandet o resan som är livet? Jag blir ungefär lika trött på den frågan som på frågan "Vad kom först, hönan eller ägget?" Snacka om att hjärncellerna slår knut på sig själva när jag skall komma på något vettigt svar på den frågan. Men vem behöver svar helatiden? Jag är så sjukt trött på att fråga frågor, att fundera och övertolka allt. Särskilt när det gäller män. Den gåtan kommer jag aldrig lösa. Och behöver jag verkligen det? 

Hur som haver. Mitt liv är en spillra av mitt forna jag. Mina glansdagar är över. Och jag är tjugo år. Är inte det fantastiskt? Samtidigt, så kan jag inte säga att jag ångrar att jag åkte hit till Madeira. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, och om andra. Jag har fått mitt hjärta utslitet, och jag har slitit ut någon annans. Well, det är så det är med kärlek har jag hört.. 

Jag har svurit mig av män, för en tid framöver.
Varför kan de inte bara ge det en chans? Vad är det som de är så rädda för? Jag har nu under den senaste perioden sett o hört tre relationer där män backar ur. Säger "Om fem år, om fem år kan det bli du och jag" eller "Jag känner helt enkelt inte så mycket för dig" Denna kommentaren kom efter 7 dagar. Kan ni fatta 7 dagar! Eller klassikern "Jag och du har inte så mycket gemensamt, vi passar helt enkelt inte ihop längre" Det männen som kläckt dessa kommentarer inte fattar är:

1. DET FINNS INTE OM FEM ÅR. Du kommer inte få henne om fem år. Hajjar du inte det? Ta henne nu, annars gör någon annan det. Skit i att du vill ligga runt när du har en fantastisk tjej som du faktiskt vill ha resten av ditt liv!  Ta henne nu för om fem jävla år är hon borta. Hon är borta om fem veckor. Spela dina kort lite bättre grabben, för du kommer gå med en jävla förlust.

2. Du känner inte så mycket för mig efter 7 dagar? Okej, vad tror du kommer hända om 14 ? Giftermål? Ge det en chans för i helvete! Ingen vet vad man känner för en annan person efter 7 dagar. Du behöver inte gifta dig med henne, du behöver bara låta dig själv chilla o ta det som det kommer. Hjälp. Vem är det som tänker stort här egentligen? Take a chillpill, ta tillbaka det och ge det 7 dagar till.

3. Vi har inte så mycket vaddå gemensamt? Ähm.. vänta nu. Så du upptäckte detta efter 2 år? Eller har du bara inte orkat säga något för att du inte orkar med allt drama? Om det är någon som skall dumpas så är det killen. Ni har tydligen haft saker gemensamt i över 2 år, och delar allt tillsammans, tills du ser en annan brud efter 10 Redbullvodka och kommer på att den gamla o du inte passar så bra ihop längre. Byt ut bullshiten mot tacksamhet för att du har en tjej som gör allt för dig och sätt ett värde på henne istället. 

Ajdå. Jag tror jag är mer trött på män än vad jag insåg.
Nu skall jag öppna en flaska vin, spela lite Britney Spears, lägga en ansiktsmask och ringa min killkompis, för at säga vilka skitstövlar han och hans släkte är.  Tack gode gud för en ledig dag mitt i veckan.

Later.