Veckans visdoms ord.
Control your mouth, not your mind
Det är vad jag har lärt mig denna veckan. Borde ha lärt mig det innan, men bättre sent än aldrig.
Återkommer..
Kebab-Turk-Hjälten
Seriöst. Vet ni vad jag tänkte på igår när jag kom hem? Jag tänkte. Jävlar i helvete vad jag saknar Kebab.
Oskar ringer 14 minuter senare. Vi pratar lite Sverige planer, och jag tänker ännu mer på kebab.
Jag ringer Oskar 1,5 timme senare.
HAN KÄKAR KEBAB.
Helt jävla lyrisk är han, och telefonen langas till Jens som uttrycker sin basvarade längtan med orden; Skjut mig.
Det är helt sanslöst. HELT sanslöst. Grejen är att det inte funnits Kebab på Madeira innan. Nothing, Nada, Inget.
Så Svempa frågade de hur mycket affärer de vill göra. Vad menar du? Svarar Kebab-hjälten.
Jo. Vi har nämligen 50 Svenskar här, som åker hem till Sverige för att få äta Kebab. Jag tror de prioriterar en gratis promenad istället för en 700 Euros resa och frostskador liksom.
Om Kebab-hjälten vill tjäna stora cach så får han ju ta och ha öppet på nätterna fre-lör, då utsvultna, fulla, svenskar vill få lite Kebab eller Falafel (!!!) i magen.
Tack du uttråkade turk som valde att hoppa av ditt hotelljobb o slå upp ett kebabställe.
Nu vette katten när man tar sig hem till Svea rike längre. Kirrar de H&M här så är jag fan helt tillfredsställd.. och Starbucks. 
Kebab-Turk-Hjälte
Vill, men kan inte ringa
Helgen har fortsatt i de kärringspår jag redan polöjt ut och fortsatt pulsa i.
Fredag och Sara kom för övernattning i Casa de Sara. Film och sedan sömn vid 24 tiden.
Lördag och jobb till 14-tiden sedan sov jag någon timme (drababts av Narkolepsi light igen) somnar på de mest märkliga ställen och tider. Sedan drog jag, Christina och Linda på Bio - Inception (ett test om jag förstod den bättre andra gången) Epic fail, det gjorde jag inte. Sedan blev det vin o Sushi när alla andra ungdomar var ute o slirade på andra sidan ön, så var jag och pratade om andra grown up things. Klockan 23 hamnade jag hemma och kolalde på Maraton av The City. Söndagen spenderades på utsidan med promenad, mat och chill i solen med Sara & Patrik.
Ni där hemma. Jag saknar er så mycket Varjedag helatiden. Jag vill, men jag kan liksom inte ringa. Stirrar på telefonen, men jag saknar er förmycket för att prata med er. Det blir liksom jobbigt. Men jag har en hemtelefon.
Numret är; 00351 291 62 18 60.
Jag vill prata, men när jag saknar så mycket, så kan jag liksom inte med att ringa, jag blir så himla ledsen då.
Cant figure it out.
"Maybe that's what happens when a tornado meets a volcano"
När jag hör låten "Love the Way you Lie" så får jag en sådan mystisk känsla.
Det är liksom någonting som jag inte kan förklara. Någonting som jag vill beskriva som sorg, uppgivenhet och vrede, men det är inte det. Det är jättemärkligt. Jätteskumt.
Sedan såg jag videon.
Ähm. Alla känslor gånger de själva, och världens 2 snyggaste skådelspelare med.
Uh.
Jag är så jävla såld. På Låt och på Video. Så jäkla slutsåld, halva priset mellandagsrea sold out.
Den är helt fantastisk. Helt fantastisk.
MEN, jag förstår den inte riktigt. Inte riktigt, riktigt. Eller gör man? Hur vet man?
Jag vet inte vad jag vet längre. Såg Inception för 3 veckor sedan, och nu såg jag samma skapares film Momento i veckan. Blir man inte fucked av de filmerna så kommer man aldrig bli fucked, för då hör man redan hemma på psyket. Enligt min egna politiskt korrekta mening. (Jo tjena)
När jag lämnade Oskars lägenhet här om dagen så hade han försvunnit spårlöst medans jag packade ihop mina grejer o pratade med honom. Men han var inte där.
Jag började tro att jag hade inbillat mig att jag ens pratat med honom o började gapa efter honom, men blev tillslut så rädd för mig själv att jag backade mot dörren och gick ut i trapphuset. Då kom Oskar, men jag blev så jäkla skrämd av hela situationen så jag gick hem.
Vet fortfarande inte om han jävlades med mig. För igår sa han att jag inte ens hade varit i hans lägenhet och kollat på filmen. Som sagt. I have no fucking clue.
Hur som haver. Försök beskriva era känslor när ni kollar på Love the way you lie.
It's hard.
Bye Bye Clooney
En timme senare väntade jag fint besök av mannen som äntligen fick mig att fundera på den manliga rasen som annat än idioter igen. Det ringer på dörren (Japp, samma god damn nice ringklocka som innan) och jag slänger upp dörren med ett smile från öra till öra för att möta min soon to be make.
Ett smile var precis vad jag fick tillbaka. Där stod Lillkillen (han är säkert 50 år alltså, men jäkligt liten) och viasde upp alla hålutrymmen som bör vara fyllda med tänder (är han medveten om detta?).
Men det var då själva fan också. Vart är den andra mannen? Varför kom inte han? Jag brydde mig inte ens om att fråga. Har inte lust att gå in på fler endlösa och kopiöst dumma konversationer med den lilla mannen. Jag tackar för mig (tackar för att jag fick springa ifrån jobbet, inte hinna klart mina arbetsuppgifter, stressa hem för andra gången idag, för att mötas av den lilla mannen, och inte mannen i mitt liv). Tack tack för att ni glömde väskan här. Tack tack.
Mannen sa tillslut den första engelska meningen jag hört från hans tomma lilla mun. "See you tomorrow". Mitt leende var fastfruset och lär inte ha sett sådär jätteäkta ut vid dethär laget. Eeh... vaddå See you tomorrow? Jävla fan också. Funkar inte allt nu? Telefonen fungerar ju till och med. Just tyiskt. Bye bye Clooney.
Tekniken stressar på mer än ett sätt
Susy: Kan du vara där om 10 min?
Sarah: VA?? VI SA JU TORSDAG!
Susy: Nej, Sarah. Vi sa Tisdag.
Sarah: NÄÄÄ. Nä nä nä. Vi sa Torsdag.
Susy: Vi sa Tisdag.
Sarah: Aaah.. eh.. jaaha, det kanske vi sa ja. (Pekar samtidigt på skärmen på datorn, för att visa de bredvid henne hur de skall göra och skriker över förklaringar till 3 ungdomar 10 meter därifrån hur de skall hantera ärendena) samtidigt som 3 stycken kommer in på chatten och börjar leka 1000-frågor-på-30-sekunder-leken.
Susy: 10 minuter?
Sarah: 12:00 ?
Susy: De kan inte då. 11:30 ?
Sarah: Fuck fuck fuck.
13 minuter och en sprillans ny ordbok av svordomar senare springer jag från kontoret o in i en taxi för att släppa in teknikerna. Hav ringer det på dörren (uppenbarligen har jag en ringklocka, fast den är maskerad som en lampknapp, men låter som en klocka) Jag låtsades vara supervan vid att det plingar på dörren, och försökte att inte verka asmallig för att jag har en hidden Doorbell.
Jag visste det redan vid första anblicken av mannen. Han kan inte ett ord engelska, och antagligen inte sitt eget modersmål heller. Han har knappt några tänder och tittar på mig med en min som nog är så långt ifrån min egen min som möjligt. Han ler och ser sjukt nöjd ut. Olá!! (Ahmen för gudsskull mannen, se inte så jävla nöjd ut när vi inte kommer kunna kommunicera under hela vistelsen) Jaha, sedär ja. Välkommen välkommen då. Efter att ha snackat en jävla massa dravel (får ju ta till det man kan på Portugisiskan, då jag fan inte kan snacka i internet-tv-telefonjack-bredbandstelefoni-termer iallafall.) Jag börjar sakta ge upp hoppet om både tandvård och att jag skall få något tekniskt inkopplat i lägenheten någonsin och mina tankar börjar vandra mot de 2 vinflaskorna i kylen..
SEN. Så kommer, George fucking Clooney in genom dörren. Jepp. Not kidding (eller jo, det var ju inte riktiga Clooney men fy fan vad snygg, o solbränd, o med grå skiftningar i håret och.. tam tam tam.. INGEN RING.
Lillkillen smilar sig igenom hela sessionen o lämnar sedan mig o min blivande man ensama. Snubben installerar TV, Internet och telefon och sedan pussar han mig hejdå (Ja, inte som om han ville det, utan mer av hövlighets skäl)
Nu kanske ni undrar hur jag kan vara så lugn när snygg teknikern gick därifrån och jag inte ens fick hans nummer... Ja ni.. George glömde nämligen sin manliga teknikväska och min telefon fungerar inte. Så.. han måste ju komma tillbaka anyway. Inte sant ?
Jag ser mer o mer psykotecken varejdag som går hos mig själv....
Glöm för BÖVELEN inte kolla in sugarhardcore.com riktigt bra shit finner ni där.
På återseende mina vänner.
Hon har kommit till Insikt.
Jag har insett ett par saker. Och jag måste säga att vissa av sakerna är ganska oroväckande.
1. Jag blev förbannad på min mor 3 000 mil ifrån henne, för att hon en gång för ca 14 år sedan, fick mig att tro att Vuxna aldrig gråter, att de aldrig är rädda för någonting, aldrig blir ledsna eller arga (förutom på sina barn när de skrikit i 4 timmar i sträck, eller klippt sönder alla gardiner i hemmet). Jag insåg alltså detta när jag låg i min soffa hemma hos mig (hemma hos mig, det låter så otroligt härligt). Då inseer jag att när jag frågade mamma när jag var liten (kommer ihåg precis hur det gick till, det var i hallen och jag hade varit ledsen) om vuxna blir rädda, ledsna eller kan får ont så fick jag inget Ja. Jag fick inget Vänta-och-se. Och jag inseer nu, att jag är mycket räddare, ledsnare, oroligare, argare som vuxen (going to be) än jag var som barn. Jag kände alltså en känsla av ursinnighet när jag befann mig där i soffan, och greppade telefonen för att ringa hem o fråga varför i helvete hon inte sagt detta till mig den gången när jag frågade för 14 år sedan. Men jag insåg, att jag kommer säga exakt samma sak till mina barn när de frågar om vuxna blir rädda, och sen insåg jag nog också att allas föräldrar sagt såhär till dem, bara att jag är den sista som insett att det inte stämmer. Vid 21 års ålder. Pinsamt.
2. Jag tänker på Engelska.
Ja, det är fullkomligt sant. Alla meningar som jag får i huvudet, kör jag igenom på engelska först. Visst ser man bara på engelska serier och filmer utan text, och man pratar engelska med 50% av människorna på kontoret, och man skriver alla sina arbetsgrejer på engelska, och man pratar engelska utanför kontoret när man behöver någonting eller skall göra någonting och jag läser mina böcker på engelska. Ibland måste jag säga att det är lite Silvstedt varning på oss härborta på ön. Tex. en grej som inträffar dagligen är att man är mitt uppe i en konversation med någon (på svenska) och så skall man säga exempelvis Skrivaren. Men när man skall säga ordet skrivare, så komer man inte ihåg vad det heter på svenska och det blir istället: "... eeeh.. Printer."
Personen som deltar i konversationen skall då alltid skratta och rätta en, och göra en till totalt åtlöje genom att säga vad det heter på Svenska. Men failar alltid lika hårt som föregående person, och det blir mer som "Hahaha, ååh.. du menar..... eeh.... Ja.. Printer... ja." Det är inte att vi inte kan prata ren svenska, men man glömmer bort orden, och det blir bara fucked up fel.
3. Jag har Jeans på mig idag. Och förra veckan var det 38 grader utomhus. Det är så kvavt att man inte känner att man får tillräckligt med syre när man andas på utsidan, och då tar hon på sig Jeans. Epic Fail, Idiot.
Lägenhet, 12 månader till, och brand.
Men nu, efter att ha bott i sin resväska och hos Oskar-Jonas, Sara-Partik, Kim-Linn, så har jag nu en egen lägenhet som jag spenderar mina kvällar i med en bok och kaffe i soffan, eller ett glas vin (flaska?) på balkongen på kvällen. Helt jävla vidunderligt. Jag har ett kök, ett sovrum, ett vardagsrum och ett badrum. Jag har en balkong från sovrummet och en balkong från vardagsrummet (med dubbeldörrar ut) vilket är helt fantastiskt. Min kloka moder har hela tiden sagt Du är en person som måste bo själv Sarah, du måste få egen tid. Joruserrusatter. Hade hon rätt eller. Hon hade rätt eller. Jag är mina vänner evigt tacksamma att jag fått bo hos dem under först mina "semesterveckor" på Maderia, vilka mynnade ut i "Sommarjobbs period" som senare blev, "Okej, jag skriver på 12 månader till, det är så jävla soft här nere". Yepp. Hon stannar 12 månader till. Galenskap? Mjo. Det skulle jag nog säga ja. Men, jag hade annars bara vart i Sverige o frusit, o blivit deppig o längtat till utlandet, och vart rastlös o bott hemma, och jobbat på fabrik. Jag menar, jag skall ju ändå till Afrika. Why the fuck kan jag inte likagärna vara här då, istället för att gå i raggsockar under vintern i Sverige? Sommaren är ju ändå typ över där nu. Inte sant? Ledsen att säga det Sverige.
Nu sitter jag här hos Sara o kokar.. Det var nämligen inte 33 grader i mitt område när jag gick hemifrån, men det var det visst här uppe. Score eller? Lite mycket kläder känner jag. Men sen är det en sådan jävla värmebölja att skinnet på kroppen är förmycket att ha på sig.
Det brinner ju i stort sett på hela ön nu. Kom ut på terassen på jobbet o ser att hela himlen är gul orange, mitt på dagen. Märkligt... kollar upp mot bergen o hela bergen är täckta med rök. Det har brunnit i 3 dagar nu, och det tar inte slut. Igår spred sig elden 3 km till och nåtr nu snart vattnet. Kände mig super nervös när jag såg det i fredagskväll. Satt på balkongen jag o oskar o drack vin, när hela himlen fylls med aska, som läggs över hela gatorna, husen, människorna. Man blir kolsvart när man är ute, och det är aska överallt. Hela mitt glas vin blev fyllt o vi fick gå in, då det verkligen var träbitar o aska ÖVERALLT. Hela ön är full med eld, rök o aska. Inte det minsta kul måste jag säga. Men man får väl hoppas att det blir bättre. Det freaks me out lite att det är en Ö man är på, vilket begränsar ens flyktvägar en... hel... del. Vi har inte hört om någon evakuering eller något liknande vilket känns bra, men det gjorde de ju inte gällande översvämmningen heller, och det var ju rätt illa.
Ja, nu får jag väl påbörja ett nytt inlägg för att skriva av mig lite. Pheuuuuw.
Uppdatering Augusti
Så. Vi får börja med när Sara (faktiskt min första och enda vän som heter Sara) fyllde 20 år den 1:a Augusti. Oh maa gaad, det var liksom 15 dagar sedan, och jag har fortfarande inte skrivit om det.
Hur som haver. Tacokväll, fest, och sedan utgång vilket var urnajs. Dagen efter var det ännu en fest och sedan på Söndagen, då rara Sara faktiskt fyllde år så möttes Jag, Jonas och radar paret Sara-Patrik upp för champagnefrukost på hotell Porto Mare med timmar av Kaffe, frukost buffé och sol. Helt fantastiskt må jag säga.
En vecka full med jobb passerade o sedan blev deet Fredag och utgång igen. På Lördagen efter att ha letat och efterlyst Jonas, som ni kanske läste om, så får jag kontakt med honom, möter upp honom efter att ha druckit en flaska vin, för att finna lugnet och inte slå ihjäl honom.Grejen är den att vi egentligen skulle upp i bergen o tälta och grilla o ha det mysigt med resten av gänget, men då Jonas var försvunnen o jag hade en pågående hjärnblödning pga detta så blev det lite förskjutet (skulle åkt klockan 06:30 egentligen). Grejen med mig och Jonas är väl att vi egentligen inte skall umgås för det blir en för stor dos av - vi hinner blandat med en sjuhelsike slev av impulsivitet. Såklart. Så möts vi upp, jag osminkad o han fortfarande full, drar till SportZone, köper ett tält, drar upp till mig, packar ner tröja o ett täcke, och sedan ringer vi Taxi. Då vi inte hade någonting annat med oss än 150 euro, tält, täcke o tröja så var vi tvugna att stanna en bit på vägen. Efter ett stopp på ett supermercado, 30 minuter shopping av vin o öl och kött så drog taxin oss vidare upp mot 1000 meters höjderna och vi stoppade på fler platser för lite färdgods (en timmes resa upp till The Mountains) i en taxi med musik, öl, sol, och när vi kom över molnen (JAA, man är så höt upp så man är ÖVER molnen, och när man stor vid stupet så ser det ut som vitt hav) Det är bland det vackraste eller... det är nog det vackraste jag vet, när man är där uppe. Det är varmt, men luften är så kylig o ren, och det känns som om man är i Avatar, Narnia, eller vilken sagolik film som helst. Jag o min impulsiva partner in crime kände total jävla eufori när vi satt i taxin. Det var helt underbart.
När vi kommer fram så möts vi av ett gäng skogsmullar, vid nemn Emma, Zé, Linn och Kim. Vi grillade och det var jättemysigt, men alla gick o lade sig klockan 23 så jag o Jonas (inte sådär jätteotippat) satt uppe mitt i natten, mitt i skogen, med 2 flaskor vin och pratade om livet. Sedan gick vi in i tältet för att sova, men Jonas hade drabbats av något okontrollerbart, så han snackade tills klockan blev 6 på morgonen, och jag inte orkade låtsas lyssna längre. Dock var det inte jättesvårt att vara vaken, då Jonas-The-Surviver-Johansson sa att vi skulle leka In to The Wild, och egentligen inte ha tält elller täcke. Well. Täcke o tält blev det iallafall, men inga sovsäckar, inga liggunderlag - ingenting. Men det var Jonas val, men mitt straff, då jag hade ont i hela kroppen dagar efteråt. Så hade jonas, men han skulle ge ett sken av den soldat han inte är, och sa när han upptäckte stenar under sig. "AAAAH, VAD SKÖÖÖNT MED EN STEN, RÄTT-IN-I-SKULDERBLADET. MMMM" Ja. Ni vet hur män funkar.
Vi steg upp ganska tidigt, och jag o Jonas grab a cab, efetr att gänget skjutsas oss till Poiso ? Rebeiro frio? Vet inte ens vart vi var, och sen hem till kära kära Funchal.
Blir inte någon överlevnads lek på ett tag till, iallfall inte med herr Supertramp Jonas. Om han inte fattat vid det laget att man kanske skulle behöva lite mer planering än ett två minuters beslut, när de andra planerat tältning i 3 veckor. Men då vet vi till nästa gång.
Pheuw. Måste uppdatera oftare, så jag slipper dessa jävla inlägg. Får skrivkramp, o jag vet att det är segt att läsa också. Inkommer med kortare inlägg snart.
Efterlyses Jonas Manãna Johansson
Har NÅGON sett Jonas Johansson? Var liksom ett par timmar sedan någon såg honom nu, och det börjar bli lite obehagligt då de som såg honom sist sa att han var Jäävligt Full, och såg honom på Copa Cabana sist. (Bara där eskalerar det) Ingen vet om han var på strippklubben, eller vart han gick, men han är inte här, och han är inte hemma, och han är inte hos resterande personer som var ute med honom igår. Han kan ju ha tagit sig till någon annan inatt, men grejen är den att mobilen är avstängd - Antagligen borttappad, och sedan så är det så att Jonas inte är den som är den. Hade jag gått ut o sen inte sovit hemma, så hade man ju kunnat räkna ut vart jag sov liksom. Man sover ju med dem som man går ut med, eller om man träffar något ragg så sover man där i extrema fall, men då vet ju personerna om det som man var ute med. Men nej, nej inte Jonas nej.
Han behöver inte ens vara på Madeira, han kan ha hamnat vartfan som helst, med vem som helst. Han kan liksom lägga sig i en papplåda med ett par uteliggare som han känner är "Gooooa". Ja, är man go för Jonas, så spelar det liksom inte någon roll om man är beväpnad, knarkar kung, prostituerad, mördare eller sektledare. Och det är ju en himla fin tanke. Men det skrämmer skiten ur mig.
Så, vet någon vart han är. Snälla, snälla ring mig eller Oskar. 961656401, 962888847.
Tack!
Evolution
Japp, jag tror nästan att jag får kalla det så. Något som utvecklas liksom.
Jag är mitt uppe i Evolutionen nu. Påväg att bli någonting annat. Kanske en fjäril? Eller kanske ett får, eter att ha varit ett runtskuttande lamm. Kvittar känner jag.
Nu är det lägenhetsletande på hög höjd som gäller.
Har hittat en som ligger precis perfekt mellan Jonas & Oskars lägenhet och Sara & Patriks lägenhet. Den ligger också vid Sockerparken, där alla söndagar spenderas med en smörgås o en Is-te. Perfekt.
Men det är inte sådär jättefint. Marco fick dock ner priset och jag tror det kan bli jäkligt bra, men jaa... bo ensam. Det är verkligen någonting som jag vill. Gå till jobbet själv, vakna själv, dricka kaffe själv, kunna hoppa in i duschen på morgonen utan att stå upp klockan 5. Jag behöver total tystnad från andra människor på morgonen. Vill mute:a varenda människa som dyker upp i min väg innan jag fått min dos av tystnad. Ta fram TV kontrollen, trycka på Mute och sen är det tyst. Mmmm..
Jag saknar tystnaden i huset hemma i Sverige. Jag stiger upp supertidigt, går en promenad, läser en tidning, dricker kaffe, kollar på MTV. Sen stiger pappa upp, gör ungefär samma saker, sen kommer mamma och gör ungefär samma saker. Sedan efter 6 timmar så får vi livstecken från mina kära syskon. Vi middagstid ungefär.
Gud vad jag saknar dem, det är fan inte kul alltså. Hoppas de kommer ner över min födelsedag. 3:e året man firar sin födelsedag här. Great liksom. Not liksom.
Men Julen skall spenderas hemma i år. Eller i Thailand. Vi får se vart det bär.
Det jag egentligen skulle säga var att jag bloggar knappt längre.
MEN - Ni hittar mig på det nya Nätmagasinet Sugarhardcore.com . Som är under uppbyggnad.
Ingen tid till privatbloggning. Nu skall vi ut o lära världen vad som gäller.
Kaffe Sarah? Ja tack gärna.
So loooong!
Man hinner om man vill
Jag har inte tid att sitta här heller. Madeira är så sjukt chill. Ingen stress. Men vad hände? Isla de Madeira förvandlades till Svearike. Inte okej. Men i Sverige så stressar man ju till saker man inte vill göra. Jag stressade till en lunch, en eftermiddags drink bjudning, en taco möter födelsedagsfest, en shoppingrunda, och en till fest. ecn
Precis hemkommen till Ungkarlslyan efter Champagnefrukost med Sara, Patrik & Jonas. Hotell häng på terass i solen. Resterande är och badar. Jag kör Tecno och Trance i lägenheten i 27 minuter till. Sedan skall jag på den andra bokade träffen idag. Fika. Senare blir det uppstyrning och aktiviteter. Jooråå serru. Livet är rätt fan så najs, och vill man hinna med alla kul som kan erbjudas under en dag. Ja, då får man stressa lite och man får hoppa bloggen.
Nytt projekt på G. Informerar när det är klart. Jag älskar det, ni kommer älska det.
På återseende.
