SJK

Jisses vilken vecka av okontrollerbara Hormoner. Det är inte klokt hur mycket man kan störa sig på, ogilla, avsky, himla med ögonen åt, sucka, pusta och vända ryggen till när man är på detta humöret. Som tur är - eller som tur i oturen är så är Anna & My likadana dem just nu. Så jag behöver inte känna mig särsklit dum när jag beteer mig som en labil tonåring som inte får åka på festival.

Ena stunden så vill jag starta en eld mitt på kontoret och bränna min uppsägan. Andra stunden så vill jag trycka upp hundra kopior av den och klistra upp den på väggarna i kontoret. Jag vill skrika, skratta, gråta på samma gång. Jag vill att min mamma skall pussa mig på pannan och säga att det fixar sig, det kommer bli bra. Hon säger det varjedag över telefon. Men jag vill inte höra det genom konstiga radiovågor i luften, jag vill att hon kramar mig och säger det till mig. Mamma. Gud vad jag saknar mamma.

Beslut är så svåra att ta, särsklit de svåra besluten om ni förstår vad jag menar. Man försöker se helheten,  resten av labyrinten. Vilken väg är smartast att ta? Men jag ser bara den gigantiskt höga muren framför mig. Kan inte se över. Detta är vad jag får, nu får jag lista ut resten själv. Magkänsla. Det finns påriktigt. Jag har erfarit det många många gånger förut. Det fungerar.

Nu skall jag hitta ut ur denna labyrinten. Eller ut och ut. Jag skall fortsätta i den. För hela livet är nog en labyrint skulle jag tippa på. Jag vet inte, för jag har ännu inte levt hela livet. Men jag tror det är så. Känns br aatt konstatera det nu, så man är medveten om det sen när livet är över. Jag visste det helatiden. Jag skall fortsätta i den ja. Själv. Med mina vänner och med min familj runt mig såklart. Satan vad bra dem är. Jag har haft sådan förbenad tur med att få in bra, riktiga stjärnor i mitt liv. Tack vem som nu slängde in dem här. Tack för att blandningen blev så jävla klockren.