In that very Gibba Moment I changed my mind
Idag har jag inte alls mått något vidare och gick därför hem någon timme tidigare från jobbet. När jag lämnar kontoret så säger min 30 åriga kollega "Åååååhee.. vad skönt att gå hem. Jag skulle också vilja gå hem och Gibba lite"
Det var i det exakta ögonblicket som jag slutade tycka synd om alla goa, fina killar som spelar datorspel alldeles förmycket och aldrig får några tjejer. Och istället kände "MEN FÖRIHELVETE vill du inte vara singel tills du dör så använd då inte termen GIBBA när du är 30 år gammal. Eller - spela inte alls?"
Alltså. Vi har redan haft denna diskussionen. In repeat.
Vi är olika, väldigt olika.
Men seriöst, håll dig iallafall till det hederliga, superlama ordet "Game:a" dåååå?
För din skull o din framtid, och för min skull och för mina skuldkänslor för att jag inte skall känna i framtiden att jag inte gjorde mer det jag hade kunnat göra.
Peace
Världens sämsta PR
Också på Facebook så kan man ju få ta del av vad folk gör for a living. Mina FB vänner får ju alltid reda på hur innerligt jag älskar livet och hur taggad jag är inför tequilan, några mindre smickrande kort med tequilan tagen med någon väns telefon, och sedan dagen efter hur mycket jag ångrar att jag var med tequilan. Och hur mycket jag ogillar livet. In repeat.
Andras Do for a living kan ju vara intressantare, eller också inte. Jag har tex. en gammal klasskamrat som tydligen - allt pekar på det - har startat en nagelsalong. Och varför tror du det nu då Sara? Jo, jag kan förstås inte vara helt hundra. Men hon länkar bilder till en sida som heter Namn-nagelhörna. Alla är med på att den inte heter Namn-Nagelhörna antar jag? Och där läggs det upp bilder på en del naglar i alla regnbågens färger och de mest fatala mönsterkombinationerna jag någonsin har skådat.
Det ser ut som Desiguals chefsdesigner har stött på Jenna Jameson en kväll på den lokala puben och kom överens om att köra sina crazy mönster med JÄVLIGT mycket glitter, rosa (helst glitterrosa) och sådär svartvita flames överallt. Riktigt riktigt snyggt - skulle Jenna tycka alltså. Hur som haver, så är det inte jag som skall ha dem, och det är inte jag som väljer vad de andra skall ha så det är ju bara att feting köra på alla dedära epeleptiska volvoraggare mönstrena.
Det jag skulle komma till egentligen är att OM hon är en bråkdel sämre på färger än hon är på PR, så är hon ute på jävligt djupt vatten. Hon öppnar en salong och hon slänger alltså upp den minst smickrande tånagelbild bild jag någonsin har skådat. (Detta är bland de första o sista jag har skådat alltså). Jag anade att hon hade snott den från något kusinbarn som precis målat sina tånaglar o vill visa för sina 6åriga vänner att hon gjort det "Nästan alldeles själv" denna gången. Men någonting säger mig att bilden stämmer. Hon har alltså målat sina egna trubbiga tånageltår och lägger ut en bild på detta Sixtinska Kapell som PR för henne själv o hennes salong.
AHMEN NEEEEJ ! Kan någon please ta ifrån henne penseln.
Facebook farmor & stulna bebisar
Facebook. Ja ni vet det som gjort att ni vunnit sisådär 300 gamla klasskamrater från mellanstadiet som ni inte sett de senaste 10 åren och hoppas på att inte få se - någonsin igen.
Korten på bordet - så har jag en del fler vänner på Facebook än jag skulle vilja ha. Eller alltså, jag känner ju faktiskt - i ärlighetens namn - nästan alla. Men ca 400 av dessa är inte några som jag har någon vidare kontakt med. Gillar inte deras bilder, och jag döljer deras newsfeed. De tyngst döljda är de som tar kort på sina hundar, katter och bebisar. True story faktiskt. "Om man inte gillar djur så är man inte någon vänlig människa" säger min mamma. Well, om man inte gillar bebisar då? Vad fan är man då skulle du säga?
Alltså, SJÄLVKLART gillar jag bebisar. Jag är beredd att ta varenda erbjudet fängelsestraff för att haffa en liten goding på stan varenda dag. Men någonting säger mig att låta bli. Kanske skulle det vara någonting mer för min mor att m a n i s k t upprepa istället. "Snor man andras bebisar så är man ingen vänlig människa"
Detta har hon sagt i flera år nu. Ja, inte det om bebisarna för det har inte inträffat än. Men det om djuren. Och varje gång. Ja, nu snackar vi v a r j e g å n g så kommer farmor in i den meningen på något jäkla vänster. Det är lite som att man vill låtabli att klappa hunden som hoppar mot en, bara för att ta reda på vilket sätt mamma kommer slänga in ordet "Farmor" i den meningen. "Tycker man inte om djur så är man ingen vänlig människa. Kolla på din...." (sänker rösten så lågt att man knappt hör vad hon säger, men väser ändå skickligt tydligt ut.. ..."Faarmoooor". Eller alternativt "Meen Saaraaaa... nu är du som din faaaaarmoooor (jävligt mycket väsning ingår även här).. den som inte tycker om djur är inte någon vänlig människa"
Ja, underförstått skall då självklart vara här att min mor inte är sådär jätteförtjust i min farmor. Varje gång hon sammanbitet säger hennes namn (som då är farmor - det fattar väl vem som helst att det är hennes riktiga namn) så kan jag inte låtabli att börja fundera på min egen svärmor och min relation. Well, jag har ju inte någon svärmoder än, men min framtida sådana alltså. Undrar hur bra vi kommer gå ihop, undrar om jag kommer att väsa hennes namn eller himla med ögonen såfort hon säger att hon är lite stel i benen.
Och undrar om jag kommer att blocka hennes Newsfeed på alla bebisbilder hon också lägger upp. Även om det är på min egna - riktiga - ostulna - bebis på facebook ?
Rage night
Somnade igår kväll, och vaknade sedan 1h senare och KUNDE inte somna om. Det var en sådandär natt som infinner sig vart annat år för mig, men som nu den senaste 1,5 månaden har uppstått ca 3 gånger i veckan. En Rage natt där alla negativa tankar om människor i min närhet och generellt bara gör mig så jävla förbannad och jag kan inte snap out of it. Det kommer mer o mer saker som jag innan inte riktigt tänkt på, och jag får mer o mer ilska i mig. Efter ca 2h så är det så mycket stuff going on att jag vill bara ta tag i mobilen och skicka sms om vad jag tycker om människors beteenden. But I dont. Inte än iallafall.
Alltså, varför är det så att man är så förbannat godtrogen och sedan när man väl har fakta i handen så ser man varenda liten sak som är ett jävligt tydligt bevis redan då. Men nixpix. Det ignorerar man ju då. För så kan det ju inte vara.
Sovit knappt 4h inatt och när jag vaknar så känner jag ingenting, ingen ilska, ingenting. Det är så himla konstigt. Eller så är det inte det, för jag är inte någon arg människa. Men ändå. Vafan. Somliga människor är fan utanför all jävla räddning.
Rage, fucking Rage.
Festligt
Yourecards
Är helt förtrollad av Your Ecards. Kan sitta o skratta själv över dessa magiska punchlines som finns på dessa magnefika kort. Sprider ut de lite till de som passar på facebook. Och har säkert 10st i huvudet som jag bara vill skicka till diverse människor som jag känner för att slap em' up och få de att öppna ögonen.
Å andra sidan så har jag inte fått ett endaste Ecard och jag vet att jag är en sådan som man antagligen vill skicka de till, så jag kanske bara skall göra som alla andra och inte slap random people up.
Said no one ever
Peter Pan
Vaknade helt svettig imorse. Kan bero på att jag drömde att jag var tvungen att döda både min pappa och min bror sekunderna innan. (Det var liksom döda eller bli dödad som gällde här) Såg inte ut som min kära fader, men det var tydligen det. Och slagsmålet med min broder innehöll en gaffel, vilket jag kan tänka mig har att göra med att han faktiskt stack en gaffel i kinden på mig när vi var små. Vid matbordet, bara sådär liksom.
Här om veckan så drömde jag att jag tvingade en man att sätta på sig en Peter Pan kostym innan jag låg med honom. Alltså, gröna tights, hatten, tofflor - hela kittet liksom. Och sedan gick jag igång på det så hårt att varje gång jag tänkte ligga med honom i drömmen, så var han tvungen att ha på sig det.
Jag bad flertalet människor dagen efter om en psykologisk utläggning gällande den drömmen, då jag blev lite freaked out. Jag går inte igång på gröna trikåer, och jag går defenitivt inte igång på yngre pojkar eller Peter Pan alls för den delen. Fick en del utlåtanden men jag kände inte att någon av alternativen passade in om jag skulle vilja fortsätta att leva mitt liv som mentalt frisk i fortsättningen. Ett av alternativen var dock att jag har åldersnojja och att Peter Pan symboliserar ungdom. Låter ju inte helt fel ändå, men jag tror inte man skall gå såhär djupt angående den drömen dock. Var nog bara lite olika tankar som råkade korsa varandra och blev till en absurd dröm. Let's just say that.
Fumlar i slangords områden
Nu när jag ändå är inne på detdär med att chilla och allt är så jävla bra snacket så skall jag faktiskt slänga ut nyheten här att jag tror jag har chillat idag. Då jag är 23 år i år och känner att det har gått förlångt för att erkänna detta så har jag ju bara hakat på "Chilla" trenden. Jag vet förfan inte ens vad man gör när man chillar.
Men idag har jag: Sovit till kl 8, vaknat, somnat om, vaknat vid 11 tiden, handlat mat, lagat mat, kollat på film o surfat. Hela dagen. Rädsla för att vakna med liggsår inatt är överhängande och det känns som om jag nästan gjort någonting tabu-aktigt i en hel dag. Är detta chilla? Detta måste väl vara vad folk kallar chilla? Jag vågar inte fråga vad de gör för att riskera att bli tagen som en jubelidiot som bott i en grotta hela mitt liv. Men jag ANTAR att ligga i sängen 75% av dagen räknas som att chilla? Undrar om det faktiskt finns någon procentuell kvot som man måste fylla för att få räkna det som Chillning? Nu skäms jag lite när jag tänker på att jag brukar svara "Mm chill" när någon sagt att de har haft film-marathon en helg. Släng dig inte med slangord som du inte behärskar, du vita 23 åriga kvinna. Det är ju patetiskt. Jag känner att jag fumlar i mörker här, trampar upp nya stigar i outforskade områden i Sara-land nu. Det kan tänkas att jag idag har chillat alltså. Spännande.
Chillar, chillade, chillat. Det är så man böjer det eller?
Allt är så jävla bra o jag chillar helatiden
"Jag har bara chillat" brukar jag svara när folk frågat vad jag har gjort. Okej, de köper det tänker jag alltid efter att de svarat att det lät gött. Ja, jo. Men nu till the fact här. Hur FAN chillar man? Va gör folk när de chillar? När jag säger att jag "Chillar" så betyder det att jag egentligen har gjort en miljon saker, produktiva som inte produktiva. Men ofta så är tiden knapp och folk vill väl inte riktigt ha ett ärligt svar på den frågan egentligen.
"Jag har tvättat, handlat, läst ut en bok, duschat, städat, promenerat, målat, ringt släkten, lagat mat, torktumlat, bytt sängkläder, läst 3 nät-tidningar, wikipediat, småätit och nu pratar jag med dig" Njet. Folk har varken tid eller intresse till sådana ärliga svar. De vill bara ha svar som "Ingenting" (vilket jag inte ens fattar att folk köper, för hur fan gör man ingenting på en dag?) eller "chillat" som jag då brukar säga.
Det är inte förståeligt, men det är up to date att ljuga för alla sina vänner över telefon eller skype. Men det är också up to date att svara "Bra tack!" när man går förbi någon på stan som man är bekant med och som alltid ALLTID frågar "Hur är det, allt bra?" Då svarar man ju inte gärna: "Aae du det är inte så bra faktiskt, käkade något konstigt förut så är helt messed up i magen för tillfället, mina föräldrar skall skiljas och jag är så sjukt dålig på mitt jobb just nu" Nä, man svarar "Ja, allt är bra med mig - hur är det med dig?" för det är så vi fungerar. Detta är inte ens någonting man lärt sig av sina föräldrar - även om de gör samma sak - utan detta är lite utav en överlevnadsinstinkt som en social profil i samhället. Man skonar varandra genom att svara att allt är bra, även fast det inte är det. För det finns inte något intresse i ett ärligt svar när man möts på stan. För hade det funnits ett ärligt intresse i det, så hade man kunnat svara ärligt, och hade man kunnat svara ärligt så hade man gjort det om det var någon som man faktiskt gave a fuck about. En nära vän eller så.
Men, det är så vi är byggda. Stadsmänniskor som lantlollor. Alla svarar att allt är så jävla bra oavsett om man har en treudd utstickandes från ryggen eller inte. Allt är bra, bra, bra. Så jävla bra.
Helt jävla logiskt
"Maaaauuuhw. MÅSTE vi snackaaa? Nu igeeen..?"
EH. Om ni män inte var så jävla retarderade så hade vi inte behövt något snack. Alls.
Men eftersom ni tydligen inte kan snap out of it och fortsätter bete er som småbarn på ett badhus med bomull i öronen så MÅSTE vi ta detta en gång till.
Helt jävla logiskt.
Att umgås med män
Jag har alltid haft mycket killkompisar och jag tror att det är en bra för ett lite lättare liv. För har man det, så vet man lite hur de tänker, (eller inte tänker) hur de resonerar och vad de egentligen menar. Dock så har jag aldrig innan bott med 2 stycken män som endast är mina vänner innan. Vilket jag gör nu.
Att leva med en 28 årig man och en 30 årig man har för mig som 23 årig kvinna onekligen varit någonting utöver det vanliga. Att jobba tillsammans, bo tillsammans och umgås 24/7 har varit mycket enklare och bättre än jag någonsin hade kunnat ana. 3 månader med killarna har förvisso bidragit till en del diskussioner men det är bara nyttigt. Jag har aldrig hört så mycket fula ord innan, så mycket sexsnack (jag är inte helt oskyldig på den punkten skall erkännas) och jag har som jag nämnt innan aldrig hört ordet "Avsugning" i alla dess böjningar o termer så mycket under en gemensamt ihopräknad livstid. På något sätt så gillar verkligen killar att prata om avsugningar någonting som jag inte känner igen hos tjejer, då jag sällan hör att någon talar om när en kille gav de oralsex. Men jag tror att det är en sådan enorm sak för en man på något sätt. Ett tecken på succé eller framgång inom det sexuella området att en tjej går ner på honom. Och det får de gärna tycka och tänka. De blir ju uppenbarligen stolta över det.
Jag kan känna att mina öron har shut down lite, och att min hjärna vant sig såpass mycket vid alla kommentarer gällande förbipasserande kvinnor på bussen, på lunchen, på stan, i kontorsbyggnaden att den inte längre registrerar det som sägs. "Ooh, kolla vad långa ben hon har", "Ooh, vilken stor röv" etc. etc. Tilläggas skall att jag inte stör mig på detta för en sekund - förutom när jag för ett samtal med dem och de båda vänder på huvudet och säger någonting om kvinnan som befinner sig 50 meter bort. "Jag ser inte riktigt, hade hon en jätteurringad blus eller?" och dylikt. Då kan det kännas lite småjobbigt, men när kvinnan är ur synhåll så har jag deras fulla uppmärksamhet igen. Igår satt vi på balkongen och drack vin, snackade sex o relationer i vanlig ordning. Jag står som vanligt för lite anekdoter som hänt genom åren, killarna skrattar säger att de inte vet vad de skulle göra utan mig, och så fortsätter det.
Jag är dock övertygad om att de kommer klara sig utan mig. Det kommer nog bli lite tristare, och de kommer nog inte skratta så mycket, men å andra sidan så kommer de slippa vakna upp till Kanye West, Mumford and sons, Nicki Minaj, Skrillex, Knife Party o andra musikstilar som de inte är sådär överförtjusta i. OCH de kommer kunna ha tillträde till duschen exakt när de vill på dygnet.
Saker som endast killar kan säga utan att tycka det är ett uns märkligt är oändligt. I veckan berättade en av våra män att han hade vägt sig, sedan gått på toaletten för att göra No 2, och sedan vägt sig igen. 1,2 kg avförning blev han av med på den turen till toaletten. Det där är BARA killar som gör och funderar över.
En annan av männen bad mig att kolla på hans handflator en dag och svara på varför en av de var rynkigare än den andra. Jag kunde givetvis inte svara på detta, så då svarade han själv att han antog att den ena var slätare för att han använde den till att ta på sig själv. Sådandär information som man verkligen vill dela med personen man sitter bredvid sätet på i bussen liksom. Eller inte.
Jag kommer iallafall sakna umgänget med killarna, och deras totala oförmåga att inse att tjejer inte alltid vill ha sex som i porrfilmer, att alla inte vill ge 20 avsugningar per dag, att alla inte är jättestora fan av analsex. Men det finns mycket kloka saker going on däruppe på dem också. De är ändå 2 st vuxna män, och hur mycket Oboy de än dricker, hur mycket pizza de än äter så känner jag mig väldigt trygg med dem runt mig, och jag vet att de aldrig skulle lämna mig i någon situation.
Skall dock tilläggas att det kommer bli så otroligt skönt med kvinnligt sällskap också. Tjejer tänker på ett annat sätt. De vet att när en dörr är stängd, så är den stängd för att man inte orkar att umgås. För då hade man gjort det. Tjejer är också väl medvetna om att PMS inte är någonting påhittat, och att man INTE skall vara extra jobbig när personen i fråga ändå nämnt att man är lite labil för stunden. Kramar är det värsta jag vet att få när jag inte vill ha dem, och det har mina roomies fattat. Därför tvångskramar de mig helatiden när jag bett de att ligga lite lågt för deras eget bästa nu när det är en speciell vecka i månaden. De har tappert försökt att framkalla ett utbrott hos mig, men har ej lyckats. Vågar dock inte erkänna för dem hur jävla nära de har varit.
Sammanfattningsvis så kommer det bli jävligt trist att lämna dem.
Bra män alltså. Bra män.
Bullemi-light
Nedan följer en konversation mellan mig o min vän Malin på Facebook nyss.
Vi lider onekligen av samma sjukdom.
Jag har med åren insett mina problem. Jag är ju inte dum. Jag är mycket väl medveten om vad detta grundar sig i. Det är en sjukdom. Den kallas Bullemi-light och gör att man äter allt man kommer över - men glömmer sedan att spy. På något sätt var det lättare att leva med min situation när den fick ett namn.
Det komiska är verkligen som jag nämner ovan i bild att man står o stirrar sig blind på dessa "kurvor" som tillkommit helt obefogat och frågar verkligen sig själv "Hur i helvete detta kan ha gått till? Jag äter ju inte SÅ onyttigt ändå?" Även om man står där med mordvapnet i handen ( i detta fall, vingummipåsen) så ignorerar man faktumet att de ens har någonting med saken att göra. "Jag måste ha något fel på sköldkörteln, jag måste ha en ickeexisterande förbränning, jag måste ha..." Och så lägger man sig ner för att kolla upp på internet vad man gör åt saken, fortfarande ätandes vingummina och tänker såfort det står någonting om att man måste tänka på kosten "Detdär gäller inte mig. Detdär gäller bara de som inte har någon ryggrad o käkar mer än de förbränner."
Men ja, det är en sjukdom. Ingenting man kan göra åt.
Allt, alltid allt.
Jag känner mig oftast nöjd med livet. Med allt, och är det någonting jag inte är nöjd över så passerar detta väldigt snabbt. Jag flyttar om 7 dagar tillbaka till mitt Portugal. Jag har längtat ihjäl mig. Verkligen. Men nu, med en vecka to go så känner jag mig nästan overkligt förvirrad. Jag vet vad jag vill. Jag vill hem - hem till Madeira. Men jag tror som jag sagt innan, att när jag får som jag vill så vill jag alltid ha mer, eller någonting annat. Fast jag är otroligt nöjd med det jag får.
Har tänkt mycket på detdär med vilka man har kvar på Madeira. Jag har ju mina vänner där, och deflesta har jag ju känt sedan 2008. Och det kommer nya vänner. Jag har också det viktigaste där - min fantastiskt fina bror som jag saknar så otroligt mycket varje sekund.
En helg kvar i Luxembourg. Midsommarhelgen. Sedan nästa helg på Madeira. Sista helgen med Oskar. För Oskar tar min plats i Luxembourg, min lägenhet och jag slänger in väskan i hans lägenhet på Madeira. Sweet deal kan man ju tycka. Men nej. Nej nej nej. Jag hade hellre bott i ett tält än att han åker ifrån Madeira. Han är ändå den som jag har känt längst den som jag har haft en otroligt komplicerad, rörande och djup relation med. Den mannen som jag alltid, alltid - oavsett vad - kan vända mig till. När det än är, vad det än är. Och nu åker han hit, och jag hem. Det känns absurt. Skrattade när han skrev det. Är du seriös? Ja, det var han ju. Och jag är otroligt glad för honom att han sticker iväg ett tag. Men någonstans så gnager ett själviskt ego-monster som säger:
Stanna med mig, var med mig, lev med mig. Åk inte. Jag behöver dig här. Jag måste ha dig runt mig. Stanna.
Men jag har lämnat honom. Och även om vi inte har samma behov av varandras sällskap så känner jag mig skyldig honom detta. Inget tjafs. Åk. Ha kul. Gör vad du vill och lev. För det är du värd. Bara det bästa för dig.
Det är bara 3 månader. Jag vet att det kan gå fort, men å andra sidan så har jag bott i Luxembourg i 3 månader - och ibland känns det som en evighet. Och jag vet - även om jag inte skulle säga det till honom - att det beror på att jag inte ser honom, kan krama honom eller skratta med honom. Saknar honom så otroligt mycket vissa dagar. För det är ändå så att vi har gått igenom så otroligt många stadier ihop. Vi träffades när jag var 19 år. Han har stått ut med mig, med mina förändringar, perioder av galenskap, depressioner, gräl och alla fantastiska kvällar vi har haft och jag har stått ut med hans.
Jag vill att han åker. Det kommer gå fort. Men fan vad tomt det kommer bli. Jag kommer sakna varje dag han är borta. Precis som jag gjort sedan 2008 och han trillade in i mitt liv. Sjukt att jag kan känna såhär över en kort period. Men jag tror verkligen det att jag behöver ha honom nära till hands. Någon att ta tag i armen på när man håller på att trilla. Bokstavligt och bildligt.
Min fina.
My golden Silva
Jag vet inte vad det beror på. Men någonstans så finner jag alltid ett lugn i mig när jag är runt Christina.
Ett lugn som blandas med ett tonårsbubbel fullt med skvaller, himlande med ögonen, skratt och inga gränser på äventyr. Jag vet inte om det är för att hon är 14 år äldre än mig, för att det jag går igenom har hon redan gjort, tänkt, sagt eller om det är för att vi bara någonstans mitt i våra totalt olika liv möttes och delade samma värderingar om Matthew Williamsons gästdesign för H&M 2009. Någonting var det, och någonting är det. Så otroligt olika, men ändå så otroligt lika. Sen är det väl som i alla relationer. Humorn. Delar man den, så kan man dela resten av livet också.
En mentor, bästa vän och något storasyster liknande. Det är nog några saker som talar om varför jag känner såhär för henne. Eller så är det för att hon är den enda av mina vänner som pallar dela en shotbricka med tequila med mig och sen lyssnar på allt dagen efter om vad som hände efter att shotbrickan var tom. Jag vet inte. Men herrejävlar vad jag är tacksam för att få ha henne i mitt liv. Jag kan inte riktigt förklara för henne hur jag känner. Fast jag försöker. Men varför förklara. Jag kan bara känna och försöka göra mitt bästa för att visa det.
Du är bäst. Without any fucking doubts.
Tack
Going gorillas
Sedan kom helgen med stort H.
Fredagen blev en skenad utgång med Silva o Daniel i Luxembourg. Mycket alkohol och mycket intressanta händelser. Träffade mitt livs man - En fransman som var ca 45 år och Så.Jävla.Snygg.
Dagen efter rådde Christina mig att kolla på korten på min framtida man för att se om jag skulle ändra uppfattning - vilket jag gjorde radikalt då han såg ut som en äldre (Ja äldre) version av Mr Bean på korten. Ville skölja munnen med spolarvätska efter att plågsamt tryckt mig igenom korten. Damn you camera.
Silva & Sara
Daniel
SEDAN KOM LÖRDAGEN.
Jag o Silva tog bilen från Luxembourg efter en vila på McDonalds - vi hade sovit 4h - Can't blame us och drog till Tyskland. The Queen her self fixade Penthouse i Köln på Radison Blu och sedan bar det ut på middag och
K A N Y E W E S T & J A Y Z
Helt jävla insane alltså. Inga överdrifter. Det var så jävla ballt. Sedan gick vi ut en sväng på stan o såg vad Kölns uteliv hade att erbjuda. En mycket MYCKET trevlig vistelse i Köln må jag säga. Söndag o jag fick lita på Silvas råd att man måste se Rehn och Donau när man ändå är i Tyskland. Så vi drog på en liten Roadtrip, hamnade i gräl med GPS kärringen men fick tillslut se floderna. Ingenting jag ångrar.
SWAG
Lé Penthouse terrass
Finaste finaste helgen like - ever?
Mycket bra mycket bra.
Summerparty 012
Börjar med de lama "Jag har gjort dethär o dethär sakerna" som man egentligen bara skriver för att skryta och för sin egen skull för att man skall kunna kolla tillbaka på sina inlägg o tänka "ÅÅÅH. Vad roooooligt jag hade det"
Så här kommer det. Såhär jävla kul har jag haft det:
Åkte till Madeira och gick på sommarfesten. Vilket kunde ha startat bättre då jag under de senaste åren har utvecklat en fruktansvärd flygskräck. Jag menar inte dendär, "Ooj oj vad det kittlade i magen nu när vi lyfte" känslan. Jag menar the real fucking deal. Alltså dricker så mycket jag kan innan vi åker, sitter o kollar efter skumma folk innan vi går på (har man dyra sneekers, jeans, tröjor etc och tex. en ipad med sig så är man godkänd som en ofarlig medpassagerare för mig. Känns liksom inte som om folk med Sevenjeans o Ipads kapar plan). Sedan kollar jag alltid på hur snygga flygvärdinnorna är. Är de snygga så känner jag mig lugnare. (Känns inte som om sjukt snygga flygvärdinnor dör så ofta) Sedan sitter jag från att vi börjar rulla och hyperventilerar - oftast med pannan tryckt mot sätet framför mig. Eller så sitter jag o försöker fokusera i en tidning och lura mig själv att jag sitter på ett tåg - SOM SKALL 10 TUSEN JÄVLA METER RAKT UPP I LUFTEN!!
Gah. Så, jag är jävligt, jävligt flygrädd nuförtiden. Vilket är verkligen olämpligt då jag de senaste 3 månaderna suttit på 10 st olika plan. Tio stycken landningar. På 3 månader. Yaao men ni fattar att jag känner att jag änna inte vill flyga mer detta årtiondet. Känns som om jag verkligen Push it.
Till saken: Jag var lite småfull när jag satte mig på planet. Sedan hävde jag i mig vin såfort säkerhetslamporna släckts. Satt med ena handen i Daniels hand, och andra i Dans hand. (Jävligt tålmodiga killar). Sedan så skämdes jag lite över den öppna baren (som jag infört) så killarna fick låtsas beställa in vin till sig själva - som sedan gick rakt ned i min strupe. Jag minns inte ens att vi bytte plan i Lisabon. Jag minns inte att vi inte fick vårt bagage, inte att vi åkt taxi, att jag flippat på Dan, Moses och Taxichaffisen, minns inte att vi hamnade på hotellet, inte att jag blev skjutsad till Mexicana. DÄR minns jag dock att jag träffade Oskar och att Christina hade klippt av sig håret.
Sedan vaknade jag på hotellet på lördagen. Letade efter mitt bagage, men hittade det inte. Springer ned till receptionen och frågar om de möjligtvis vet vart jag var igår, för jag måste ha lämnat mitt bagage där under natten. Receptionisten talade om för mig med väldigt lågt sänkta öonbryn att jag stod exakt där igår och sa att jag inte hade fått något bagage, fyllt i massa papper, fått några passerkort o ett övernattningskit. "OOOOH RIIIIGHT. Yes, I remember now" Pure jävla bullshit. Helt kolsvart var det.
How ever efter lite runtspringande på hotellet så klarade jag av att få med alla företagets anställda som bodde på hotellet in i en buss som tog oss till hamnen o vår katamarantur. Vilken var SÅ JÄVLA UNDERBAR.
Lite chill i katamarannäten, mingel med vännerna, gratis öl, sol, bad, vattenaktiviteter, lunch och delfintur så återvände vi till hotellet. Kvällen senare var underbar - såklart. The Vine är det finaste jag vet och det var väldigt, väldigt trevligt o vackert med fyrverkerier och middag och 18 flaskor champagne.
Söndagen hängde jag o brorsan mest på supermercado med varsitt huvud ner i en glassfrys. Sebban hittade något sätt att spärra min sida av skjutdörren så jag fick hänga kvar i glassboxen lite extra länge. Men det var jag bara tacksam för, eftersom det säkerligen var 40 grader på utsidan. Sen skrattade vi bara resten av dagen o på måndagen åkte jag hem till Luxembourg igen.
Helt fantastiskt Som alltid. Jag säger det igen. Kommer aldrig kunna visa nog med tacksamhet gentemot företaget jag jobbar för som flyger ner alla sina anställda vart de än befinner sig i världen till årets fest. Fint.
Nu du jefflar.
Nej men allvarligt. Hur fan hinner folk blogga varjedag? Jag menar folk som har vanliga jobb o kan ändå slänga upp 10 inlägg om dagen? Jag fattar fan inte. Jag har ändå ett jobb där jag sitter framför en freakin dator liksom.
Tänker på att blogga helatiden. Well, egentligen är det väl inte bloggen. (Orden blogg, blogga och bloggare är mina tre mest hatade ord. Svårt att komma undan här på BLOGGEN dock) Tänker på att skriva. Har så mycket att skriva. Tankar, saker jag sett, hört, känner.
Jag längtar verkligen efter att inte vara för trött för att blogga när jag kommer hem, eller inte för upptagen och jag saknar att bara kunna dra upp Iphonen o posta ett kort o någon text. Det är verkligen det jag saknar mest med Iphonen. Det och Siri. Att gå runt o fråga Siri - min personliga assistent - vad saker är, vad de heter och dylikt. En riktigt god vän som passar i min ficka. Det man alltid har drömt om liksom.
OK. Nu kommer det följa en del inlägg under några minuter. Håll i hatten!
Är det?
Är det såhär en nedlagd blogg ser ut eller?
23,5h
Om 23,5h är jag på Madeira. Igen. En gång i månaden i portugalien, det är ju ändå en fin deal man fått till där.
Timepiece summerparty 2012. Skall bli så magiskt bra. Lördagmorgon o katamarantur med företaget, sedan lunch o aktiviteter på land, tillbaka till hotellet o fixa sig och sedan på cocktailmottagning, middag och sedan årets fest. Så jävla bra kommer det bli. Precis som varje år. The Vine förbereder sig på att ta emot ca 70 gäster från hela världens alla hörn igen. Fab fab faaab säger jag bara. 3 dygn där o sedan tillbaka till Luxembourg. Helgen efter Tyskland o jag hoppas på lite France igen och en tur till Belgien innan det bär av tillbaka till Portugal.
Oh life - änna?
Mamsen
Idag fyller min vackra mamma 45 år. Fyrtiofem år. Det är helt sanslöst. Minns när hon var 28 liksom.
Sjukt. Men hon är så fin, och så snäll, och så ball och skön och rolig och vettig och klok och sprallig o givmild och ja. Hon är tidernas isärklass bästa mamma. Faktiskt. Det är sant.
Idag är hon på hotell i stan o njuter. Hon är verkligen värld allt fint i världen min vackra vackra mami. 
Forget the risk and take the fall
A girl thing
Finns verkligen någonting rogivande med att plocka ögonbrynen. Jag ligger här och plockar varenda litet hårstrå som inte skall vara där det är. Ser mina vänner framför mig. Josse, Mia och Pernilla. Alla plockandes sina ögonbryn i sina sängar med en liten spegel och bekymrade miner. Det de alltid gör liksom. Ja, det är nog en girl thing helt enkelt. För visst gör man det liksom.
Bara vänner
Samma sekund som man säger till en person att man Bara skall vara vänner, så försvinner allt vad vänskap är i den relationen.
Och detta är fan en true story.
Suck it Windows Mediaplayer
Men hur kan jag ha gått i snart 23 år och endast användt Windows mediaplayer de senaste åren? Jag har slängt ooootaaaliga mängder av fulla säsonger och filmer för att det inte är något ljud på dem. Laddade ned VLC nu i veckan av någon anledning som jag inte minns nu. Och 1 film utan ljud samt hela Sopranos fungerar helt jävla felfritt i VLC. Tur att jag inte hunnit slänga den mappen. Alltså, man blir ju så jävla trött. Bara till att börja ladda ner igen då. (Jag laddar förövrigt självklart, absolut inte ned någonting från internet) Typ.
Saknad är en vacker sak
Man kommer inte undan detdär med att sakna. Iallafall inte om man som jag har, har haft turen att resa till andra länder och träffa människor från hela Sverige, och framför allt hela världen. Jag blir ledsen när jag saknar. Jätteledsen att jag aldrig kan ha alla som finns i mitt hjärta runt mig samtidigt. Men att sakna människor betyder ju att de är värdefulla för mig. Att jag älskar dem och bryr mig om dem. Och om jag är med några så är jag ju jätteglad för det, och om jag saknar andra så är det ju bara ett bevis på att jag är så otroligt rik på vackra människor runt omkring. Tyvärr så får jag inte träffa alla så ofta, men som tur är så får jag träffa andra oftare. Hade jag inte saknat någon varjedag så hade det ju varit fasansfullt eftersom jag faktiskt har såpass mycket nära o kära. Hade jag fått vara med alla samtidigt så hade det varit det mest fantastiska, men nu går ju inte det så nu saknar jag de jag inte ser. Men jag glädjs åt de som jag ser. Otroligt mycket människor har passerat mitt liv de senaste åren, och varenda en har på något sätt fått mig att tänka om, reagera eller bara rycka på axlarna. Men det är ändå känslor. Människor skall framkalla känslor. Alla är inte positiva, men det är ändå någonting som berör en.
Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka det företag jag jobbar för nog för vad de gjort för mig och mitt liv. Där jag är idag hade jag antagligen inte varit om jag inte valt att börja jobba här 2008. Det är utan tvekan det bästa valet jag någonsin gjort i mitt liv. Och jag anar att det kommer vara det livet ut. Jag har fått resa, träffa människor, se saker, göra saker, jobba med ett arbete som är det roligaste jag vet. Jag har aldrig ännu känt att jag inte skulle vilja gå till jobbet en dag. Tvärtom. Jag vill gå till jobbet varjedag. Jag älskar mitt jobb för att jag älskar människorna runt mig, och för att jag respekterar de jag jobar för. Mitt arbete ger mig så ofantligt mycket tillbaka som jag aldrig någonsin skulle kunna få på något annat ställe. Det ger mig en chans att leva så som jag gör. Varjedag njuta av livet o dess fina stunder. Jag är så otroligt lyckligt lottad, och jag vet att jag säger det ofta. Men jag kommer aldrig kunna sluta. För det är så det är och jag kommer skrika ut det tills att mina lungor inte orkar mer, eller tills att mina fingrar trillar av på tangentbordet. Fyfan vad lyckligt lottad jag är och jag får chansen till att sakna de jag älskar. Det är en stor gåva som man inte kommer förstå om man inte är ifrån de som betyder någonting. Bra liv. Tack som fan.
What a day
Igår. Våra system låg nere hela dagen så vi statt bara inne på kontoret och väntade. Som tur var så hade jag redan varit inne en timme innan så jag hann med mina saker och hade inte sådär supermycket att ha dödsångest över när systemen låg nere. Gick in 07:40 imorse för att kunna jobba igen tiden jag missade igår och inser att jag antagligen inte kommer kunna göra något nu heller, eller iallafall inte fixa saker som har försvunnit.
That is so lame. Oh What a day.
