SJK

 

Detdär med att flytta utomlands och ha sina vänner i Sverige kan många se som ett problem. Men icke jag. Man kan höras precis lika mycket ändå. Idag har vi telefoner, facebook och skype. Jag slår verkligen ett slag för skype som är den Utlandsvågliges bästa vän om man vill hålla kontakten med sina vänner. Och tvärt om såklart. Den som är kvar i Sverige som har en vän i utlandets bästa vän - för det fungerar ju båda vägar. Right?

 

Nu släpper jag lösningarna och riktar in mig på problemen istället: Varför anser folk i Sverige att det är den som flyttades ansvar att höra av sig. Under min tid i Utlandet alltså - närmare 4 år så är det inte en bråkdel av gångerna som någon av mina vänner i Sverige har rint till min portugisiska eller Luxembourgs mobil. Det hände en gång att min kära vän ringde när jag bodde i Luxembourg . javisst nu hade jag en hemtelefon, men jag menar annars då. EN gång liksom. EN person. Min kära vän Josefine.

 

Jag vet att det inte är lika billigt att ringa till utlandstelefoner som till Svenska. Mycket medveten om det. Men om man pratar någon minut, det är allt som behövs, om intresse hade visats så hade jag ju kunnat ringa upp. Men det gör ju liksom inte det. Nu väljer dessvärre min mobil att inte ta emot alla sms som jag får från Sverige (förutom mammas - för de kommer alltid fram märkligt nog) och jag kanske har ett par tusen sms som ligger pending nu o inte kommer fram och folk kanske känner sig bortglömda, men det är dem inte. Tvärtom. Jag tänker på mina vänner helatiden. Men det känns som om jag kommit till det stadiet där jag faktiskt, gladerligen hade uppskattat att få ett samtal även om deras första tanke är att det är svindyrt, för det är väl värt det?

 

Jag talade med min kollega om detta och hon kände igen problemet. Och jag vet att det är så. Men om ni nu mot förmodan inte kan ringa, så kanske ni kan logga in på skype då? Eller ringa min mobil - göra mig varm om hjärtat och sedan kanske vi kan logga in på skype o ringas där då - gratis? Intresse av att höra vad jag gör och hur jag mår utan att skriva på facebookchatten hade ju varit en vidunderlig gåva till mig - any day of the week.

 

Kanske är jag känslig, men alla som känner mig vet ju att min familj o mina vänner är mina absoluta prioriteringar här i livet, och jag vet att de vet det. Och jag vet att mina vänner älskar mig gränslöst och saknar mig varje dag (särsklit helgerna, det är inte någonting att mörka) men vafan, ring då. Ring då kompis!