SJK

I dag är det exakt ett år sedan min sista arbetsdag på Madeira. 365 dagar sedan. Det var alltså idag jag sa hejdå till alla mina vänner, idag som vi fällde många många tårar, och gav varandra löften om att vi skulle ses. Löften som vi så innerligt hoppades att vi skulle kunna hålla, men som vi var rädda att vi skulle misslyckas med.

Jag kom hem till Sverige, och var där i någon månad. Saknade mina vänner och mitt liv på ön så fruktansvärt mycket, så jag var tvungen att ta en två veckors semester ner. Blev övertalad att stanna över sommaren och tackade nej till mitt fantastiska nya värdinnejobb jag fått i Sverige. Jag stannade över sommaren och det är någonting som jag aldrig i mitt liv kommer att ångra. Det var Den bästa sommaren.



En omgång av Sten, sax och påse senare, så kammade jag hem ett års avtal till. 12 månader till av värme, solsken, bad, lyxiga drinkar, billig sprit, restauranger varje dag, vänner och jobb. Nu har det gått 10 av de månaderna. Fy bubblan vad snabbt det går. Vad gör man? Hur spenderar man sin tid egentligen? Är jag här för att jag behöver en pause från livet, eller är detta livet och pausen är i Sverige? 

Jag vill en miljon saker. Jag tänker på alla yrken jag vill jobba med, alla människor jag vill träffa, alla saker jag vill uträtta. Livet är en fantastisk sak.

Vi var på Roadtrip i helgen. Jag och mina vänner. Vi åkte runt i bergen, kollade på naturen, drack massor av öl, stannade på hundra barer längst vägen, badade i lagunen, satt på uteserveringar, tog hundratusen kisspauser, köpte glass, stod i solen och dansade till CD skivorna vi hade i bilen. Tog kort. Jag och mina vänner.

Jag kommer aldrig tröttna på det. Aldrig någonsin. Det är fint väder, det är så otroligt vackert och det är jag och folk jag bryr mig om. Jag tittar på mina kvinnliga vänner när vi förflyttat oss lite från killarna. Tanken slår mig att detta är sista gången vi gör detta, sista gången med alla oss. Igen. Tanken som man tänker alltid innan någon lämnar ön. Undrar om det är såhär de känner på Robinson innan Örådet. Nu åker en av oss. Skillnaden är att här behövs inga Öråd, här väljer man själv när man skall åka eller stanna. Frigheten som inte finns på TV. Man kan lämna utan att känna sig värdelös. Man sviker inte någon här. Man får gå om man vill, men man är väl medveten om att inte någon annan vill att man går. Nu kommer Hanna åka denna månaden. 18 dagar kvar. Jag kände inte Hanna när jag åkte härifrån, men hon var med på min sista kväll. Hon var en Blond stockholmare som var med och sa hejdå till mig. Jag gillade henne, men visste att jag inte hade en chans att bli hennes vän då jag åkte dagen efter. Nu kommer Hanna åka. Jag hann bli hennes vän. Hon är min goda vän. Synd när goda vänner åker, men man är glad att de gör det de vill. Såklart man är.


 


Vet att vi ses igen. Det löftet skall hållas. Men det säger man ju alltid. Löften är en farlig grej.