SORISSO LUNA
Läste min bok och lade den sedan på magen och stirrade upp i taket. Det måste ha gått lång tid, för när jag tittade ut så var det mörkt. Jag öppnade balkongdörren och ställde mig lutad mot dörrkarmen. Månen. Jag har aldrig innan sett att den enda sidan som är upplyst är nedre sidan. Den ler. Månen ler. Jag måste ha spenderat ännu mer tid på att titta på månen och le tillbaka än jag spenderade med att titta i taket med boken på magen. Vad är det som gör att man lägger ifrån sig boken? Jag tar en pause från läsandet. En pause från den värld som inte är verklig. Är det någonting som man behöver för att kunna fortsätta? Är det någonting som man gör för att hålla sig medveten om att det jag läser inte har med mig och mitt liv att göra. Detta är inte min verklighet. Pause. Jag måste ta ett andetag i mitt liv innan jag kan fortsätta andas konstgjorda andetag genom boken? En pause. En pause från livet. Lägga ifrån sig sitt liv lite, en stund. Stirra i taket, gå ut på balkongen och se att månen ler mot en. Det kanske är min pause från livet. Att få den stunden i tystnad. Inte helt såklart. Alla konversationer och tankar spinner fortfarande i mitt huvud. Mina öron hör, fast det inte är någon som säger något. Kanske är det att läsa som är Pausen? Eller ett substitut iallafall. Svart text på vita papper. Svart och vitt. Precis som livet inte är. Det finns förmånga gråzoner. Man kan inte skriva om mitt liv med svart färg på vitt underlag. No can do. Mitt liv är alldeles för färgglatt för det. Alldeles för krångligt för att bli skrivet med ett kantigt typsnitt. Det är slingrande, inskruvat, kursivt och fruktansvärt vackert. På många sätt. På så oerhört många sätt. Även de sorgsna ögonblicken är vackra. Jag bränner mina broar medvetet. Jag gräver min grav med klass och insiktsfullhet. Jag är fullt medveten om vad jag gör. Ibland behöver jag bara lägga undan livet en stund för att fortsätta vara säker.
