My golden Silva
Jag vet inte vad det beror på. Men någonstans så finner jag alltid ett lugn i mig när jag är runt Christina.
Ett lugn som blandas med ett tonårsbubbel fullt med skvaller, himlande med ögonen, skratt och inga gränser på äventyr. Jag vet inte om det är för att hon är 14 år äldre än mig, för att det jag går igenom har hon redan gjort, tänkt, sagt eller om det är för att vi bara någonstans mitt i våra totalt olika liv möttes och delade samma värderingar om Matthew Williamsons gästdesign för H&M 2009. Någonting var det, och någonting är det. Så otroligt olika, men ändå så otroligt lika. Sen är det väl som i alla relationer. Humorn. Delar man den, så kan man dela resten av livet också.
En mentor, bästa vän och något storasyster liknande. Det är nog några saker som talar om varför jag känner såhär för henne. Eller så är det för att hon är den enda av mina vänner som pallar dela en shotbricka med tequila med mig och sen lyssnar på allt dagen efter om vad som hände efter att shotbrickan var tom. Jag vet inte. Men herrejävlar vad jag är tacksam för att få ha henne i mitt liv. Jag kan inte riktigt förklara för henne hur jag känner. Fast jag försöker. Men varför förklara. Jag kan bara känna och försöka göra mitt bästa för att visa det.
Du är bäst. Without any fucking doubts.
Tack
