SJK

Man kommer inte undan detdär med att sakna. Iallafall inte om man som jag har, har haft turen att resa till andra länder och träffa människor från hela Sverige, och framför allt hela världen. Jag blir ledsen när jag saknar. Jätteledsen att jag aldrig kan ha alla som finns i mitt hjärta runt mig samtidigt. Men att sakna människor betyder ju att de är värdefulla för mig. Att jag älskar dem och bryr mig om dem. Och om jag är med några så är jag ju jätteglad för det, och om jag saknar andra så är det ju bara ett bevis på att jag är så otroligt rik på vackra människor runt omkring. Tyvärr så får jag inte träffa alla så ofta, men som tur är så får jag träffa andra oftare. Hade jag inte saknat någon varjedag så hade det ju varit fasansfullt eftersom jag faktiskt har såpass mycket nära o kära. Hade jag fått vara med alla samtidigt så hade det varit det mest fantastiska, men nu går ju inte det så nu saknar jag de jag inte ser. Men jag glädjs åt de som jag ser. Otroligt mycket människor har passerat mitt liv de senaste åren, och varenda en har på något sätt fått mig att tänka om, reagera eller bara rycka på axlarna. Men det är ändå känslor. Människor skall framkalla känslor. Alla är inte positiva, men det är ändå någonting som berör en.

Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka det företag jag jobbar för nog för vad de gjort för mig och mitt liv. Där jag är idag hade jag antagligen inte varit om jag inte valt att börja jobba här 2008. Det är utan tvekan det bästa valet jag någonsin gjort i mitt liv. Och jag anar att det kommer vara det livet ut. Jag har fått resa, träffa människor, se saker, göra saker, jobba med ett arbete som är det roligaste jag vet. Jag har aldrig ännu känt att jag inte skulle vilja gå till jobbet en dag. Tvärtom. Jag vill gå till jobbet varjedag. Jag älskar mitt jobb för att jag älskar människorna runt mig, och för att jag respekterar de jag jobar för. Mitt arbete ger mig så ofantligt mycket tillbaka som jag aldrig någonsin skulle kunna få på något annat ställe. Det ger mig en chans att leva så som jag gör. Varjedag njuta av livet o dess fina stunder. Jag är så otroligt lyckligt lottad, och jag vet att jag säger det ofta. Men jag kommer aldrig kunna sluta. För det är så det är och jag kommer skrika ut det tills att mina lungor inte orkar mer, eller tills att mina fingrar trillar av på tangentbordet. Fyfan vad lyckligt lottad jag är och jag får chansen till att sakna de jag älskar. Det är en stor gåva som man inte kommer förstå om man inte är ifrån de som betyder någonting. Bra liv. Tack som fan.