SJK

Jag känner mig oftast nöjd med livet. Med allt, och är det någonting jag inte är nöjd över så passerar detta väldigt snabbt. Jag flyttar om 7 dagar tillbaka till mitt Portugal. Jag har längtat ihjäl mig. Verkligen. Men nu, med en vecka to go så känner jag mig nästan overkligt förvirrad. Jag vet vad jag vill. Jag vill hem - hem till Madeira. Men jag tror som jag sagt innan, att när jag får som jag vill så vill jag alltid ha mer, eller någonting annat. Fast jag är otroligt nöjd med det jag får.

Har tänkt mycket på detdär med vilka man har kvar på Madeira. Jag har ju mina vänner där, och deflesta har jag ju känt sedan 2008. Och det kommer nya vänner. Jag har också det viktigaste där - min fantastiskt fina bror som jag saknar så otroligt mycket varje sekund.

En helg kvar i Luxembourg. Midsommarhelgen. Sedan nästa helg på Madeira. Sista helgen med Oskar. För Oskar tar min plats i Luxembourg, min lägenhet och jag slänger in väskan i hans lägenhet på Madeira. Sweet deal kan man ju tycka. Men nej. Nej nej nej. Jag hade hellre bott i ett tält än att han åker ifrån Madeira. Han är ändå den som jag har känt längst den som jag har haft en otroligt komplicerad, rörande och djup relation med. Den mannen som jag alltid, alltid - oavsett vad - kan vända mig till. När det än är, vad det än är. Och nu åker han hit, och jag hem. Det känns absurt. Skrattade när han skrev det. Är du seriös? Ja, det var han ju. Och jag är otroligt glad för honom att han sticker iväg ett tag. Men någonstans så gnager ett själviskt ego-monster som säger:

Stanna med mig, var med mig, lev med mig. Åk inte. Jag behöver dig här. Jag måste ha dig runt mig. Stanna.

Men jag har lämnat honom. Och även om vi inte har samma behov av varandras sällskap så känner jag mig skyldig honom detta. Inget tjafs. Åk. Ha kul. Gör vad du vill och lev. För det är du värd. Bara det bästa för dig.
Det är bara 3 månader. Jag vet att det kan gå fort, men å andra sidan så har jag bott i Luxembourg i 3 månader - och ibland känns det som en evighet. Och jag vet - även om jag inte skulle säga det till honom - att det beror på att jag inte ser honom, kan krama honom eller skratta med honom. Saknar honom så otroligt mycket vissa dagar. För det är ändå så att vi har gått igenom så otroligt många stadier ihop. Vi träffades när jag var 19 år. Han har stått ut med mig, med mina förändringar, perioder av galenskap, depressioner, gräl och alla fantastiska kvällar vi har haft och jag har stått ut med hans.

Jag vill att han åker. Det kommer gå fort. Men fan vad tomt det kommer bli. Jag kommer sakna varje dag han är borta. Precis som jag gjort sedan 2008 och han trillade in i mitt liv. Sjukt att jag kan känna såhär över en kort period. Men jag tror verkligen det att jag behöver ha honom nära till hands. Någon att ta tag i armen på när man håller på att trilla. Bokstavligt och bildligt.

Min fina.