SJK

Jaha. En blogg alltså. Har inte bloggat sedan gästbloggningen hos Amanda Berg var aktiv. Vilket var 07, 08 ? Vi snackar fortfarande 2000- tal givetvis.

Grejen med att blogga för mig var då att dela med mig av allt spårat som hände i mitt liv, och nu något år senare så är det enda spårade jag kommer i närheten av när mina vänner berättar om Paradise Hotel. Kategorin spårat har alltså packats ned, tejpats ihop och skickats iväg till en annan tjej någonstans, som lever i stan, går ut 4 gånger i veckan och faktiskt har tillgång till Sveriges utbud av män och H&M kataloger.

Ja, man skulle väl kunna säga att jag är rätt bitter. Det är farligt att vara så ung som dig o så cynisk säger folk. Äldre folk givetvis. För dem var aldrig bittra, tänkte aldrig i dåliga banor, skrattade o tog livet med en nypa salt.
Jo jo. Om inte dessa äldre människor hade  berättat för mig om livet, så hade jag nog aldrig suttit här o skrivit en blogg, för att slippa uppsöka en psykolog. Livet. Vad fan är det egentligen? Är det att hitta sig själv och en man att gifta sig med ? Eller är det själva sökandet o resan som är livet? Jag blir ungefär lika trött på den frågan som på frågan "Vad kom först, hönan eller ägget?" Snacka om att hjärncellerna slår knut på sig själva när jag skall komma på något vettigt svar på den frågan. Men vem behöver svar helatiden? Jag är så sjukt trött på att fråga frågor, att fundera och övertolka allt. Särskilt när det gäller män. Den gåtan kommer jag aldrig lösa. Och behöver jag verkligen det? 

Hur som haver. Mitt liv är en spillra av mitt forna jag. Mina glansdagar är över. Och jag är tjugo år. Är inte det fantastiskt? Samtidigt, så kan jag inte säga att jag ångrar att jag åkte hit till Madeira. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, och om andra. Jag har fått mitt hjärta utslitet, och jag har slitit ut någon annans. Well, det är så det är med kärlek har jag hört.. 

Jag har svurit mig av män, för en tid framöver.
Varför kan de inte bara ge det en chans? Vad är det som de är så rädda för? Jag har nu under den senaste perioden sett o hört tre relationer där män backar ur. Säger "Om fem år, om fem år kan det bli du och jag" eller "Jag känner helt enkelt inte så mycket för dig" Denna kommentaren kom efter 7 dagar. Kan ni fatta 7 dagar! Eller klassikern "Jag och du har inte så mycket gemensamt, vi passar helt enkelt inte ihop längre" Det männen som kläckt dessa kommentarer inte fattar är:

1. DET FINNS INTE OM FEM ÅR. Du kommer inte få henne om fem år. Hajjar du inte det? Ta henne nu, annars gör någon annan det. Skit i att du vill ligga runt när du har en fantastisk tjej som du faktiskt vill ha resten av ditt liv!  Ta henne nu för om fem jävla år är hon borta. Hon är borta om fem veckor. Spela dina kort lite bättre grabben, för du kommer gå med en jävla förlust.

2. Du känner inte så mycket för mig efter 7 dagar? Okej, vad tror du kommer hända om 14 ? Giftermål? Ge det en chans för i helvete! Ingen vet vad man känner för en annan person efter 7 dagar. Du behöver inte gifta dig med henne, du behöver bara låta dig själv chilla o ta det som det kommer. Hjälp. Vem är det som tänker stort här egentligen? Take a chillpill, ta tillbaka det och ge det 7 dagar till.

3. Vi har inte så mycket vaddå gemensamt? Ähm.. vänta nu. Så du upptäckte detta efter 2 år? Eller har du bara inte orkat säga något för att du inte orkar med allt drama? Om det är någon som skall dumpas så är det killen. Ni har tydligen haft saker gemensamt i över 2 år, och delar allt tillsammans, tills du ser en annan brud efter 10 Redbullvodka och kommer på att den gamla o du inte passar så bra ihop längre. Byt ut bullshiten mot tacksamhet för att du har en tjej som gör allt för dig och sätt ett värde på henne istället. 

Ajdå. Jag tror jag är mer trött på män än vad jag insåg.
Nu skall jag öppna en flaska vin, spela lite Britney Spears, lägga en ansiktsmask och ringa min killkompis, för at säga vilka skitstövlar han och hans släkte är.  Tack gode gud för en ledig dag mitt i veckan.

Later.