SJK

"When you lose something that you can't replace. When you love someone but it goes to waste. Could it be worse?"




Coldplay och vin. Det är så min lördag är för tillfället.

Jag vaknade upp, gjorde lite te, satte mig vid datorn, mina finfina rumskamrater kom hem, vi öppnade en flaska vin och satte oss på en väldigt solig och varm balkong och pratade om allt mellan himmel och jord. Sedan tog vi plats i soffan. Satte på Universums genier Coldplay och här är vi nu. Anna ligger i fotöljen, Sofia kollar på kort, och jag.. jag skriver här. Ingen säger någonting, vi bara lyssnar och funderar. Alla på olika saker, eller alla på samma saker? Vi har en del gemensamma saker att fundera på, men vi har destomer saker som vi inte kan dela att tänka på. Anna från Lund, Sofia från Karlskoga och jag Kungshamn.

Åh, Kungshamn. Ibland alltså. Ibland så får jag saknads attacker och vill ta mitt pick o pack och åka hem under en minuts tid, hoppa på planet och dra hem dit jag faktiskt hör hemma. Ibland så får jag ångest attacker att jag inte vill tillbaka. Aldrig någonsin. Här om dagen började jag hyperventliera när jag tänkte på att jag kommer att komma tillbaka. Tillbaka där jag slutade, tillbaka där jag en gång började. Tillbaka till staden där alla känner alla Kungshamn. Tillbaka till ett Göteborg som är så spårat att det knappt går att urskilja på Bartender eller gäst längre. Alla är lika fulla, eller höga. Bartendrarna blandar inte dina drinkar längre, de krökar, och du som gäst är mer än välkommen att slänga ihop något bakom baren. Jag såg detta i September och min vän Amanda sa: Sara, såhär var det innan du åkte också. Men jag såg det inte, inte alls på det sättet. Göteborg för mig var en plats där man kunde ta det lugnt, inget jävla Stureplan här inte. Här var det sköna folk, galet men under kontroll. Tydligen inte. Göteborg är lika spårat som det alltid varit, jag såg det bara inte. För jag var en av dem.

Om jag blir samma person som jag var när jag bodde i Sverige, så kommer jag dra och aldrig, aldrig komma tillbaka. Att komma tillbaka är inte det som skrämmer mig, det är att bli personen som jag var då. Men som alla säger: det kommer inte ske. Jag har sett och gjort så mycket, så den personen jag var då kommer inte att kunna dyka upp igen, då det är under andra förållanden nu. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv, och om andra. Jag har fått träffa folk som jag aldrig skulle umgås med i vanliga fall, men som jag fått chansen att umgås med nu, då du inte har ett val. Men du kommer också på ganska snabbt varför du inte skulle umgås med dessa människor heller i vanliga fall.  

Hemma. Ja min vän, Vad är hemma?

Hemma är där ditt hjärta finns, har jag alltid fått höra. Hemma behöver inte vara där du är uppvuxen, där dina föräldrar  bor eller där du känner alla. Där ditt hjärta är helt och slår, och du mår bra. Där är hemma. Där du känner dig trygg med den du är, vad du vill göra och vem du vill vara. Jag tror det är hemma.
"Det gör ju inget om du missar dina syskon, syskonbarn, kusiner när de växer upp. De kommer ju inte komma ihåg det ändå" Jag köpte det resonemanget ett tag. Men jag kom för ett tag sedan på att det var sådan jävla bullshit. Nej, det kanske de inte kommer ihåg, men jag kommer ihåg det. Jag kommer ihåg att jag inte såg de ta sina första steg, jag kommer ihåg att det inte var mig de sa sina första ord till och jag kommer ihåg nu, när jag missat det, att det har krossat mitt hjärta för att jag inte var där när det hände.

Häng aldrig upp ditt liv på andra. Men tänk på att om du inte haft de andra, så hade du heller inte haft något liv värt att leva.
Gör det som ditt hjärta säger att du skall göra. Det är alltid, alltid rätt val. Och strunta i alla problem som kommer emellan, för de är ingenting mot de problemen du får med dig själv om du aldrig följde ditt hjärta.




Men just nu, så har jag bara en fråga. Hur skall man kunna lämna någon som man älskar?