SJK

Är vänskap någonting som är från person eller är det någonting som måste vara besvarat?
Kan det vara så att en person känner mer vänskap o kärlek än den andra?

Hur kan det vara så att en superbra vänskap blir till kärlek, för att sen urarta i kaos o senare vänskap igen. Fast på ett helt annat plan?
Det kanske är så det blir i relationer som utvecklas till något mer än vänskap. Eller hur vet man ens om det blev något mer än vänskap? Kanske blev man lurad av själva tanken av kärlek? Tanken kanske besegrade själva känslorna o man trodde att man var kär? Eller? Jag tror att jag var kär. Inte nu, men för ett tag sedan. Jag trodde att jag äntligen hittat en person som jag vill spendera resten av mitt liv med, som jag ville att mina barn skulle likna, som jag skulle gifta mig med och uppleva allt bra som dåligt med.

Hade jag fel?

Jag vet inte. Jag hoppas inte det. Jag vet bara att du aldrig, aldrig någonsin skall ge upp så mycket för någon som jag gjort. Inte om personen ifråga aldrig kan ge dig den respons som du behöver för att egentligen ge upp saker. Alltså, med att ge upp. Så menar jag inte med att ge upp jobb, vänner familj osv. Jag menar ge upp dig själv. Att böja dig så mycket för en annans vilja o behov, att styra dina vardagar för en annans önskemål. Det är inte så en relation fungerar. Och jag vet inte ens om vi hade en relation. Eller jo, en relation har vi ju haft, men pojk och flickvän relation? Kanske. Den har väl pågått under ytan helatiden. Och det är väl det jag fattat nu. Den pågick sålänge han ville. När han ville ses, så sågs vi, när han ville prata så pratade vi. När han ville sova, så sov han.

Som sagt. Jag vet inte vad det var för relation, och jag kommer antagligen aldrig veta det heller.
Det enda jag vet är att det är över nu. Jag skulle inte klara en sekund längre. Inte om saker hade vart som det är nu. För jag menar. Hur krävande kan det vara att visa en annan människa respekt? Jag är helt övertygad om att denna personen aldrig någonsin skulle snacka skit om mig, inte säga ett dumt ord till någon annan. Men det är en annan sida av respekt som saknas. Ibland undrar jag hur han ser på mig. Och svaret ger mina vänner mig varje dag: Han ser på dig som någon han kan utnyttja, som någon han kan prata med när det är något, som någon som kommer ta emot honom när det väl gäller. Han vet att du alltid, alltid vad som än händer finns där för honom.

Det som är det märkliga är att jag vet att det är besvarat.
Jag vet att han kommer finnas där när det händer något. Jag vet att han är den första som tar min hand när jag behöver det, eller åker hem till mig om något inträffat. Jag vet det. Med tusen procents säkerhet. Men sålänge det inte gäller då? Om det inte finns tårar eller brustna hjärtan inblandade? Är det okej att försumma en relation för att man inte behöver varandra till det yttersta? Är det okej att undvika, aldrig vilja ses, alltid komma på saker för att slippa umgås med mig? Är det vänskap?

Jag tror vi alla vet svaret på den frågan va? Jag tror tillochmed att han själv vet vad han gör med denna relationen, jag fick det ganska besvarat idag. Men det kommer aldrig göras något åt saken. Antingen är det stolthet, eller så är det något annat. Han kanske inte behöver vänskapen längre. Han behövde uppenbarligen inte den hela relationen, så varför behöva vänskapen?
Och varför ge honom den? Varför ge någon så mycket av sig själv när man inte får något tillbaka? Varför leva på en bra dag, när det finns 6 dåliga i en vänskap? 

Jag orkar inte, jag vill inte, och jag kommer inte fortsätta.
Jag hoppas att han kommer ändra sig, jag hoppas att han kommer fatta att han gör ett stort misstag.
Jag kommer inte finnas där som flickvän, och jag kommer nog inte heller finnas där som vän. En ursäkt behövs, och ett bevis på att vänskapen är ömsesidig. Inte bara då det gäller. Utan varje dag.

Jag vet inte. Kanske var det kärlek, eller så var det att han ville ha mig för att känna sig behövd. Uppenbarligen gör folk så. Jag trodde bara inte att en person som säger att han tycker om en annan, gör så. Aldrig. Och jag kommer fortsätta hoppas. För jag kommer aldrig att sänka mina tankar om denhär mannen, jag kommer aldrig tappa hoppet. För han är på alla plan förutom detta, den bästa jag träffat. Men det fanns en del problem, och en del egoism som skulle ha bleknat men aldrig gjorde. Och dagen jag insåg att det inte var besvarat, inte ens som vänskap var när jag kallt hade räknat med att vi skulle fira en dag tillsammans. Han hade inte ens tänkt tanken, och var med sina andra vänner på en fest, vilken han inte ens kom på tanken att bjuda med mig till. Jag hade inte gått på en endaste fest utan att bjuda honom. Hade han inte fått komma, fine. Då hade jag inte heller gått. Innan trodde jag att det berodde på hur man var uppfostrad. Men nej, det är beroende på hur man känner. Eller mår? Kanske personen inte vet vart han har sig själv, och då inte kan ha någon annan vid sin sida? Fortfarande obesvarat.

Detta är världens bästa kille vi pratar om. En kille med ett hjärta stor nog för alla han känner. En kille som är den ultimata mannen. Men en kille som inte kan fatta vad han har, inte fatta vad han gör. Och som inte vet hur man respekterar mig. Andra uppenbarligen, men aldrig mig.

Ni får ursäkta världens längsta o mest undrande inlägg.
Men Lovade Daniel att skriva något efter två flaskor vin, och mina fantastiska tjejkompisar har precis åkt. Tyvärr blev det inget "There will be blood" Det blev mina känslor på en vit bakgrund istället. Kanske det är blood nog? För mig är det nog så.


Well..  It's a long story. Eller vad var det du sa?