SJK

Inatt så var jag tvungen att tända lampan 3 gånger, och kolla mig runt i rummet. 3 gånger trodde jag nämligen att det stod en häst i mitt rum. En Häst. Det stod dock inte någon häst i rummet, men det var riktigt läskigt att tro att det gjorde det. Ibland så spelar min hjärna mig ett spratt, eller ibland och ibland... det inträffar sisådär varjegång jag tänker eller öppnar munnen.

Hästar. Jag har aldrig vart så förtjust i just hästar. Vet inte varför de nu låtsas-befinner sig inne på mitt rum om nätterna. De är ju väldigt fina, men hysteriskt skrämmande. Jag undrar varför de dyker uppsådär i mitt huvud. Det var inte längesedan jag kom att tänka på hästar senast. Då kom jag på att senast jag såg en häst var nog när jag var i Åmål 2008 på midsommar, och såg ett lamadjur. Ja, jo. Det kanske inte var en häst, men det är ju ganska nära en häst.

Eller neeej. Nu kom jag på det. Senast jag såg en Häst, var 2008 i Februari (februari kommer dock före Midsommar kom jag på nu) då jag bjöd med mina stallvänner Josse, Maria & Amanda till Göteborg horse show!  Vi satte i Logen på Skandinavium o försåg oss själva med kaffe och kakor, som ingår i loge biljetterna. Givetvis så pröjsade jag ju inget för detta, utan fick nöjt gratisbiljetter till allt som pågår i Skandinavium. Tack Ex pojkvänner. När vi väl satt oss tillrätta i logen och jag fick koll på vad som faktiskt hände i denna gigantiska byggnad så höll jag på att få ett freak out. Det var jag, mina 3 vänner och 4 000 galna 12 åringar som luktade sågspån och såg allmänt argsinta ut. Antar att det blir så när de handskas med hästar förmycket. Showen sätts igång o det är ett riktigt spektakel.. tyckte mina vänner som är lyriska över att hästarna springer runt och inte alls är berörda av att hästarna kan slita sig loss, springa upp o stampa ihjäl oss under 1 minut. Jag letade möjliga flyktvägar under hela showen, och var ett nervvrak när vi tog oss därifrån. Kan vara bland den hemskaste upplevelsen jag vart med om. 



Läskig häst hoppar över hinder.


Disney on Ice däremot. Oh la la.  DET var en hejdundrande kväll. Emelie fyllde år, jag kirrade biljetter och iväg bar det till Göteborg. Jag rekomenderar alla att kolla in Disney on Ice för att få ett mer givande liv.
Dagen började såhär: Emelie hade inte en aning om vad vi hade kokat ihop till hennes födelsedag, och vi sa inte ett ljud när hon drog alla alternativ i världen för vad som skulle hända under kvällen. Inget var rätt, och då ingick matlagningskurser, turneringar och simmning i kanalen.  Tillslut hoppar vi på en spårvagn med 400 ungar som går oss till knäna, och som håller i disneysaker, hoppar av vid skandinavium, där det finns stora bilder på Disney all over, och massa massa saker att köpa. Emelie fattar ingenting. Nu behövde vi ju inte hålla det hemligt längre, hon fattade inte ändå. Vi ger henne biljetten, som det STÅR Disney on Ice på, ställer oss i kön och inväntar reaktionen... kommer ingen reaktion.... ingen reaktion... Det var den dagen vi upptäckte att Emelie var hjärndöd. Efter att kommit in i byggnaden så står vi bara o tittar på henne, som nu har kommit till den punkten att hon är heeelt hysterisk och skriker att hon vill veta vad vi skall göra. Jag får lugnt o sansat förklara för henne bland alla blinkande mussepigg leksaker, muggar och ljudspelande kulor att vi skall se på Disney on Ice.

Det var ett öronbedövande ljud. Emelies reaktion var utöver det vanliga, och ovanliga också för den delen. Hon blev jätteglad, vilket var skönt. Väl därinne så satt vi som på spikar. ÄNTLIGEN!
Såfort Woodie (i Toystory för er som inte är så insatta) kommer ut så svimmar vi. 6 tjejer i Logen kippar efter andan. SÅ JÄVLA HET. Vet att detta kan upplevas lite märkligt, då han inte finns på riktigt och hans armar o ben är gjorda av tyg. Men ni måste nog se, för att fatta. Mmmm... Woodie. Hur som haver. Showen tar slut, vi har vätskebrist efter allt drägglande (mowgli var inte helt fel heller, OBS! han spelades av en vuxen man, jag gillar inte tanken på barn nämligen). Vi fick hålla fast emelie i armarna så hon inte hoppade ned från Logen och mosade resterande delar av gästerna som satt under oss, för att fåtag i Woodie när han vinkade hejdå. 


Fantastiskt, färgsprakande livsnjutning.

Kvällen fortasatte med diverse klubb och bar besök. Karin hamnade i bråk med 2 killar som proppsade på att vi alla var lesbiska då vi drack öl (beställde två o två åt gången, så man slipper springa fram o tillbaka) och att vi var sex tjejer som inte ägnade en blick åt några killar alls. Karin smet sedan upp bakom killen när han pratade i telefon, tog telefonen o berättade för hans flickvän att hennes pojkvän var ett svin. Yes! 
När allt var slut, o mina tjejer skulle mucka med en säkerhetsvakt på Mc Donalds på 3 meter så hoppade de på bussen hem till min lägenhet.  Maria fick inte ta med sin hamburgare på bussen, och Karin ljög ihop för busschaffisen att maria faktiskt hade anorexia och inte ätit på flera veckor, och undrade hur han kunde leva med sig själv när han nekade henne denna måltid. Tror inte tricket gick hem, maria fick vänta med att äta sin Hamburgare. Emelie hittade en snubbe från Nya Zeeland som hon hade en väldigt givande konversation med:

Emelie: Hallååå. Sluta snacka Engelska, jag fattar inte vad du säger. 
NZ Snubbe: I dont understand, can you please speak English.
Emelie: Sluta låtsas som om du inte kan Svenska, jag ser ju på dig att du är svensk.
NZ Snubbe: Im so sorry, I cant understand what you are saying.
Emelie: Alltså. Jag vill inte prata med dig längre, antingen jävlas du, eller så är du väldigt trög.
NZ snubben suckar, och vänder sig bort från fanskapet Emelie och avslutar härmed konversationen. 

Sedan stormade 3 stupfulla kvinnor in i min lägenhet, där min vän Nora låg o sov.
Hon hade blivit väckt av en ramsa, som sjöngs flitigt inne i trapphuset.

"WOOO OO O OOOOO, KNULLA ALLA BRUDAR, WOOO OO O OOOO KNULLA ALLA BRUDAR"


Ja, jag säger då det. Ibland så blir jag förvånad över vad mina vänner är kapabla till.
Jag själv var ju inte där, då jag stannade inne i stan hos dåvarande man. Men jag har hört historien om de tre musketörerna.. om och om och om igen, och jag skrattar alltid lika mycket.  Jag kan inte vänta tills den dagen jag och mina vänner drar ut på äventyr igen. Det misslyckas aldrig.