Bye Bye Clooney
Det ringde i telefonen igår när jag satt på min vanliga övertid. Det var teknikerna som hade noterat att de glömt en enorm väska med teknikprylar i. Jag vet dock inte vad det var, då jag inte direkt kollade vad som befann sig i den stora svarta plastväskan. "Maskin, din lägenhet" var det jag förstod. "Ja, en timme" var det jag sa.
En timme senare väntade jag fint besök av mannen som äntligen fick mig att fundera på den manliga rasen som annat än idioter igen. Det ringer på dörren (Japp, samma god damn nice ringklocka som innan) och jag slänger upp dörren med ett smile från öra till öra för att möta min soon to be make.
Ett smile var precis vad jag fick tillbaka. Där stod Lillkillen (han är säkert 50 år alltså, men jäkligt liten) och viasde upp alla hålutrymmen som bör vara fyllda med tänder (är han medveten om detta?).
Men det var då själva fan också. Vart är den andra mannen? Varför kom inte han? Jag brydde mig inte ens om att fråga. Har inte lust att gå in på fler endlösa och kopiöst dumma konversationer med den lilla mannen. Jag tackar för mig (tackar för att jag fick springa ifrån jobbet, inte hinna klart mina arbetsuppgifter, stressa hem för andra gången idag, för att mötas av den lilla mannen, och inte mannen i mitt liv). Tack tack för att ni glömde väskan här. Tack tack.
Mannen sa tillslut den första engelska meningen jag hört från hans tomma lilla mun. "See you tomorrow". Mitt leende var fastfruset och lär inte ha sett sådär jätteäkta ut vid dethär laget. Eeh... vaddå See you tomorrow? Jävla fan också. Funkar inte allt nu? Telefonen fungerar ju till och med. Just tyiskt. Bye bye Clooney.
En timme senare väntade jag fint besök av mannen som äntligen fick mig att fundera på den manliga rasen som annat än idioter igen. Det ringer på dörren (Japp, samma god damn nice ringklocka som innan) och jag slänger upp dörren med ett smile från öra till öra för att möta min soon to be make.
Ett smile var precis vad jag fick tillbaka. Där stod Lillkillen (han är säkert 50 år alltså, men jäkligt liten) och viasde upp alla hålutrymmen som bör vara fyllda med tänder (är han medveten om detta?).
Men det var då själva fan också. Vart är den andra mannen? Varför kom inte han? Jag brydde mig inte ens om att fråga. Har inte lust att gå in på fler endlösa och kopiöst dumma konversationer med den lilla mannen. Jag tackar för mig (tackar för att jag fick springa ifrån jobbet, inte hinna klart mina arbetsuppgifter, stressa hem för andra gången idag, för att mötas av den lilla mannen, och inte mannen i mitt liv). Tack tack för att ni glömde väskan här. Tack tack.
Mannen sa tillslut den första engelska meningen jag hört från hans tomma lilla mun. "See you tomorrow". Mitt leende var fastfruset och lär inte ha sett sådär jätteäkta ut vid dethär laget. Eeh... vaddå See you tomorrow? Jävla fan också. Funkar inte allt nu? Telefonen fungerar ju till och med. Just tyiskt. Bye bye Clooney.
Kommentarer
Trackback
