SJK

Jag har insett ett par saker. Och jag måste säga att vissa av sakerna är ganska oroväckande.


1. Jag blev förbannad på min mor 3 000 mil ifrån henne, för att hon en gång för ca 14 år sedan, fick mig att tro att Vuxna aldrig gråter, att de aldrig är rädda för någonting, aldrig blir ledsna eller arga (förutom på sina barn när de skrikit i 4 timmar i sträck, eller klippt sönder alla gardiner i hemmet). Jag insåg alltså detta när jag låg i min soffa hemma hos mig (hemma hos mig, det låter så otroligt härligt). Då inseer jag att när jag frågade mamma när jag var liten (kommer ihåg precis hur det gick till, det var i hallen och jag hade varit ledsen) om vuxna blir rädda, ledsna eller kan får ont så fick jag inget Ja. Jag fick inget Vänta-och-se. Och jag inseer nu, att jag är mycket räddare, ledsnare, oroligare, argare som vuxen (going to be) än jag var som barn. Jag kände alltså en känsla av ursinnighet när jag befann mig där i soffan, och greppade telefonen för att ringa hem o fråga varför i helvete hon inte sagt detta till mig den gången när jag frågade för 14 år sedan. Men jag insåg, att jag kommer säga exakt samma sak till mina barn när de frågar om vuxna blir rädda, och sen insåg jag nog också att allas föräldrar sagt såhär till dem, bara att jag är den sista som insett att det inte stämmer. Vid 21 års ålder. Pinsamt. 


2.  Jag tänker på Engelska.
Ja, det är fullkomligt sant. Alla meningar som jag får i huvudet, kör jag igenom på engelska först. Visst ser man bara på engelska serier och filmer utan text, och man pratar engelska med 50% av människorna på kontoret, och man skriver alla sina arbetsgrejer på engelska, och man pratar engelska utanför kontoret när man behöver någonting eller skall göra någonting och jag läser mina böcker på engelska. Ibland måste jag säga att det är lite Silvstedt varning på oss härborta på ön. Tex. en grej som inträffar dagligen är att man är mitt uppe i en konversation med någon (på svenska) och så skall man säga exempelvis Skrivaren. Men när man skall säga ordet skrivare, så komer man inte ihåg vad det heter på svenska och det blir istället: "... eeeh.. Printer."
Personen som deltar i konversationen skall då alltid skratta och rätta en, och göra en till totalt åtlöje genom att säga vad det heter på Svenska. Men failar alltid lika hårt som föregående person, och det blir mer som "Hahaha, ååh.. du menar..... eeh.... Ja.. Printer... ja." Det är inte att vi inte kan prata ren svenska, men man glömmer bort orden, och det blir bara fucked up fel.


3. Jag har Jeans på mig idag. Och förra veckan var det 38 grader utomhus. Det är så kvavt att man inte känner att man får tillräckligt med syre när man andas på utsidan, och då tar hon på sig Jeans. Epic Fail, Idiot.