SJK

Någonting säger mig att Oskars handfat inte kommer se ut såhär när han kommer hem... 

 

 

Things willl be beautiful anyway. 

 

 

 

 

Vill liksom aldrig lämna denna sängen. Vill bara ligga här, läsa böcker och tänka.

Skulle nog kunna säga att detta är min favoritplats. 

Fint. 

 

 

Och av en ren slump så slutade jag igår upp med Christinas hund.

Yes, yes, yes. Skrek jag inte efter den makabra sömnbristen jag hade. Samt att jag nu som bekant är sjukt rädd för hundar. Eller, alla djur skulle man nog kunna säga. Jag är ju inte så mycket en hund-människa, jag är ju mer en människo-människa.

 

Men mot alla odds så går det bra. Har gått bra. Det är faktiskt mysigt att gå på promenader med en hund, även om man inte riktigt får så mycket tillbaka när man pratar med den, men det är ju rätt skönt. Alltså, jag vägrar - VÄGRAR bli en sådandär som är ute och går med en hund och ser en fågel och säger till hunden: "Nääämeeeen! Var det där en fågel? VAR det där en fågel? Såååg du fågeln? Ja, SÅG du fågeln?" Med den där bisarra bebisrösten.. alltså no fucking way. Im telling you. Vanliga rösten stays, och det gör konversationerna om Moderaternas styre också, oavsett om det är hund eller människa med på promenaden.

 

Imorse så var jag o N ute på promenad innan 6 tiden (äntligen så kan jag komma med en naturlig förklarning till folk när de undrar vad jag gör uppe 5h innan jag börjar) och gick en sväng i centrala Funchal för att visa henne lite hamn, vatten och pir och sådant där som hon vanligtvis inte ser på sina morgonpromenader. (Ja, alltså N bor hos mig, eller hos Oskar rättaresagt.) Så när vi kom ner i hamnen så hör jag flertalet män sjunga. Står och funderar på om de har någon sorts nollning här i Portugal också kanske, tills att jag ser typ 50 st svettiga män jogga runt i shorts och halvgenomskinliga vita t-shirts framför mig. N ville ju såklart springa fram direkt och hälsa på dessa...trevliga.. män.

 

 

Vi väntade tills att de var utom räckhåll och återhämtade oss lite. Just då kände jag faktiskt att jag o N var på samma sida. Det gjorde resterande promenad lite lättare och jag bytte samtalsämne till Gerard Butler istället. Det känns som om jag har hittat vår gemensama genre nu liksom.

 

 

 

 

Gick åt pipsvängen med sömnen inatt igen. Somnade vid 21 och vaknade kl 23, senast jag kollade på klockan så hade den passerat 3. Alltså... hjälp. Men med 5h sömn på 2 dygn så finns det bara en låt som får mig att hålla ögonen öppna och pulsen igång. Världens och åter världens bästa artist, med en av de tveklöst bästa låtarna.

 

 

 

 

 

 

 

Klockan är inte ens 21 och jag håller på att sväva ur medvetandet och in i någon sömn som mest påminner om narkos. Sov ungefär 1,5h inatt. På fullaste allvar. Var så sinnessjukt paranoid inatt. Hade alla lampor tända och förbjöd mig själv att sova för jag var säker på att någon var i lägenheten vilket inte är en sådär superdupermega härlig känsla när man råkar bo helt ensam. Då min bror envisats med att inte sätta i sitt simkort igen sedan han hade min andra telefon, så kan jag ju förstås inte nå honom. Jag kände mig alldeles för dum för att ringa någon av mina vänner, som förmodligen gör som vanliga människor och sover mellan  01 och 05 på natten. Så jag ringde den enda personen som har tålarmod med mig sådär under nätterna - min pappa, eller ja.. en av två får det väl bli för mamma är ju den andra personen. Pappa har alltid, ALLTID fått gå rundturer i huset för mig och kollat övervåning som undervåning, förråd och utanför huset, bakom alla dörrar och under alla sängar för att lugna mig.

 

Båda mina föräldrar har fått åka 15 mil till min lägenhet i Stenungsund när jag bodde där och pluggade, mitt i natten för att jag har varit rädd, ett par gånger. Alltså, nu är det såhär att jag sällan, SÄLLAN klagar på någonting här i världen, och när jag väl gör det så tar folk det på allvar. Så när jag är rädd, då är jag jävligt rädd och då finns det alltid hjälp att få, även om denna befinner sig i en sovande pappa i Sverige. Han gick en tur med mig i telefonen, medans jag kollade garderober, och kök, bakom dörrar och på balkongen. Och jag blev lugnare, det fanns ingen där. Men jag kunde fortfarande inte sova för även om det inte fanns någon, så kanske det skulle kunna komma någon.

 

Pappa ringde kl 6 imorse när jag redan varit uppe en stund och kollade hur det var med mig. Allt var ju bra såklart förutom att mina ögon typ brände och jag kände mig väldigt labil med såpass lite sömn och en arbetsdag framför mig.

 

Funderar lite på hur gammal man måste vara när man skall sluta ringa hem på nätterna.

Mycket MYCKET äldre än 23 iallafall, det är ju en sak som är säker.

 

 

 

 

 

 

Varje morgon när min bror kliver in på kontoret så känner jag mig som världens lyckligaste människa. Jag spricker upp i världens största leende och ibland så tåras mina ögon. Detta händer alltså minst fem gånger i veckan. Och jag tror aldrig att det kommer gå över. Jag hoppas inte det heller. Jag vill aldrig att han skall lämna mig här igen. Att han flyttade till Portugal har gjort mig till en innerligt lycklig människa och varenda gång jag får ångest över någonting eller är ledsen så tänker jag på att Sebastian är HÄR och jag blir lugn direkt. 

 

Fy fasen vad glad han gör mig. Sålänge jag har honom by my side så kan jag vara singel föralltid. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har ju dendära inbyggda grejen att jag alltid Overthinking saker. Men de senaste månaderna så har det liksom.. släppt ? Jag skulle nog mer beskylla mig för att underthinking saker. Och, det har varit så jäkla skönt. Alltså verkligen, Jag har inte ens tänkt på att jag inte gjort det förrän idag. Dagarna har liksom handlat om det man vill göra, och gjort det. Helgerna blir brutala, ångesten är på en armlängds avstånd, men det har liksom vart okej. Det har verkligen varit så jävla skönt. För varför, varför tänka sönder saker som man ändå inte kan göra någonting åt? Man blir bara knäpp. Och om du gör ett misstag det är jävligt laddat, ja men då är det väl bara att inte göra om det igen då liksom. Varföööööör skall man bryta ned allt till små små mikroskopiska problem som bara tar upp mer tid och energi liksom. Naae, alltså. Nej. Det får vara, det är okej.

 

Det är som Christina skrev i ett meddelande till mig i söndags efter att jag skrivit : Fuck My Life

så svarar hon: What ever happened, det är okej. Du är ung, singel och så jävla trevlig.. Bara att konstatera.

 

Och hon har ju så otroligt rätt också. Seriöst, celebrate my life liksom. Let's have a toast för mitt liv. För ja, jag ÄR ju singel, jag FÅR ha ångest, jag får dricka tills jag börjar hicka, jag får liksom göra vad jag vill och jag vill aldrig bli av med den känslan. Jag mår så jäkla bra, jag är så jäkla glad och jag har ingenting som tynger min hjärna. Jag vet inte hur det hände, eller när det hände eller vart det hände. Men detdär med att sluta överanalysera saker hände iallafall. Och inte en sekund försent.

 

Och herregud... vad skönt det är. Tack vad det nu var som fick mig att bli av med detta och tömma hjärnan.Behövde verkligen detdär.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jodå, de gick på Steve Aoki. De två mest ungdomliga själar på Madeira skulle jag nog kunna säga med största säkerhet. Jag är så sjukt glad för Robin. Han är en fantastisk vän och ungefär lika översocial som jag är. Konserten var GRYM. Alltså, riktigt riktigt bra. Ingenting man någonsin kommer ångra att man gick på. Och det är väl så. Oavsett om jag hann bli berusad 3 ggn under lördagen och nyktra till 2, och oavsett välbefinnande på söndagen. Så fyfan vad värt det är. You Only Live Once, det är ju exakt detta man skall göra. Vara med de man älskar, och skratta, skratta, skratta.

 

 

 

 

 

 

Med motiveringen:

 

"Man kan vara med dig en hel kväll, allt är lugnt och fint. Sedan kan det sjukaste, mest häpnadsväckande hända. PÅ.EN.NANOSEKUND. Man ser det verkligen inte komma, för det är så otippat. Om man får livebetta på dig, så kommer det vara enorma summor Sara. Dina odds är ju otroliga. Men vet fan aldrig. Får jag dra igång en livebet på dig?"

 

 

 

 

 

 

 

Jag är så otroligt otroligt trött. Det är fredag och vi har varit på Bio. Klockan är 22:36 och jag är helt slut.

Har varit på kontoret vid 6.30 varenda morgon denna veckan och det har inte varit några problem alls. Jag arbetar bäst när ingen är där, när ingen kan ställa frågor eller avbryta mig. Stannar till 18. Dåligt samvete blandat med måsten och rastlöshet. Jag älskar att vara på kontoret. Och imorgon skall jag jobba några timmar, och jag längtar. Hur sjukt det än må låta i era öron, så kan jag svara att det som är sjukt - det är när man i n t e  älskar sitt jobb och spenderar 5 dagar i veckan på en plats där man inte vill vara. I ca 50 år. DET är sjukt.

 

Att jag älskar mitt jobb och att jobba är ju bara helt jävla makalöst fantastiskt.

 

MEN Nu måste jag sova för att imorgon kunna älska mitt jobb lite lite längre. Det är liksom nu de långa dagarna tar ut sin rätt. Och jag välkomar tröttheten den fysiska och den psykiska.

 

Godnatt

 Igår somnade jag till fantastiskt fin musik utanför. Musikanter spelade fina låtar som Aint no sunshine when she's gone och annat mycket behagligt att stänga ögonen och somna in till. Dagarna försvinner fort. Vackra mornar blir till varma dagar som blir svarta nätter. Allt går så fort och jag har aldrig varit särskilt förtjust i att fundera över annat än just den dagen jag idag har fått. Men snart kommer Oskar tillbaka igen och det är såklart blandade känslor  över det. Han kommer finnas här men jag kommer få ge upp det finaste hemmet jag vet. Denna lägenheten är det enda stället jag någonsin känt mig hemma på här. Jag vet inte om det är för att Oskar bor här och för att han får mig att känna mig trygg eller om det är någonting annat. Det är ledsamt. Och just nu så känner jag bara att jag inte orkar. Och när jag inte orkar så packar jag ihop och drar. Så fungerar jag. Med allt. Tyvärr skall tilläggas.

 

Jag vet att det finns bätttre sätt att lösa situationer, relationer. Men det har fungerat. Hittills. Hejdå, farväl, tack för allt. Men kanske så kommer det dyka upp en lösning.Och kanske inte. Hur det än blir så blir det bra. Jag har alltid alltid vetat vem jag är och vad jag står för. Mitt problem däremot är att stå still, andas och inte packa ihop. För jag vet inte vart jag vill. 

 

 

 

 

Min kära vän Emelie har restless legs. Det betyder att när hon inte rör benen så börjar det krypa i dem och hon får verkligen ryck som mäter topp på richterskalan. När detta inträffar så måste någon massera henne i sisådär 2h för att hon skall bli av med obehaget. Jag har många gånger synat detta och ärligttalat tänkt att det är en bluff, för heeeelt  slumpaktigt så råkar Emelie ÄLSKA massage. Hon vill ha det varje dag, hela tiden, dygnet runt. Och det sjuka är att man liksom alltid gör det. Vi kan ligga i soffan och se på film så kan hon börja rycka med benen och säga "Åååh-neeej. Restless" Då börjar man ju direkt att massera den stackaren såklart. Sen kan hon slinka in med "Aaahmen.. kan du hämta colan i kylen? Och om du gör det så måste du ge mig massage..lite längre" och som om man är förtrollad, så gör man det. OCH utökar massagen. För man tycker så synd om henne.

 

Nu vet jag ju att Emelie har Restless legs, för det har hennes mamma intygat (som förvisso kan vara lika blåst som jag är) men jag tror iallafall att 33% av gångerna så luras hon bara. Men det kan man ju inte säga, för man vill ju inte kränka den sjuke.

 

Om Emelie har Restless legs, så har jag iallafall Alla Gånger Restless soul. Jag skulle gå från jobbet vid 12 idag, kom därifån efter 13. Går en tur på stan efter en lunch med brorsan, sedan går jag hem och det börjar krypa i mig. Det slutar med att jag går tillbaka till jobbet, och sedan börjar jobba igen tills klockan blir strax innan 19.Min chef undrade ju såklart vad jag gjorde där och jag svarade honom ärligt. "Det känns som om jag inte jobbat på 2 dagar"

 

This is not a drill. Det hade gått 4h sedan jag lämnade kontoret. Och jag kan inte annat än att hålla med honom. Detdär är inte ett sundhetstecken. Måste fan hitta någonting att lägga mina tankar, energi och tid på annat än jobbet. För annars.... så kommer jag nog bli en god Breivik kandidat.

 

Hund, katt, kanin (åh! Kanin), fågel. Någonting sådantdär som folk skaffar för att lägga tankarna på annat kanske.Fast.. sjukt med ansvar.

 

Finns tamagotchi fortfarande att köpa? In that case.. You are my everest you electronic animal.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nå, hur var nu födelsedagen?

 

SÅ

HIMLA

EPISK

 

 

Ärligt typ den bästa dagen. Steg upp kl 06.30 eftersom jag är så sinnessjukt mycket äldre än jag är på pappret och man vill ju utnyttja varenda sekund av lördagen. Gav mig själv frukost på sängen. Drack kaffe och läste en bok tills affären öppnade. Då gick jag och handlade lite. Sedan så unnade jag mig ett glas frukostvin innan jag och min fantastiska tvillingbror åkte till Madeira shopping, och fikade, shoppade och skrattade. Efter det så blev det hemfärd och svara på telefonsamtal. Man blir liksom alltid förvånad av hur majoriteten av alla de som sjunger Jag Må hon leva kan få det att låta så förfärligt. Varje år. Som tur så spelar inte själva tonen någon roll.

 

Senare så hade jag Sangria-bjudning med Lina & Christina på balkongen. Muito trevligt alltså. Skrattar alltid lika mycket. Sedan blev det Lé dinner med resterande close friends. Vi hade valt vissa specifika bara, för ja.. man vill helt enkelt inte ha med alla på en middag. Så vi valde en grupp och spelade med det. HUR trevligt som helst med presenter och mat och skratt. Så innerligt tacksam för dessa vänner.

 

En tävling skapades. Vilken gick ut på att ha sin Nalle Puh Partyhatt längst på sig. Jag gav väl upp vid 01:30 kanske och gick ur tävlingen som 3:a, eller kanske 2:a eftersom Brorsan & Christina hamnade på delad 1:a plats med sina NIO (9) timmar med Partyhatt! Helt sjukt vilken jäkla vilja. Partyhatten av för dem alltså. Vidare till Sneakers, och sedan Molhe de sista timmarna. Klockan 05:30 åkte hatten av för vinnarna.

 

 

Vaknade självklart på Söndagen klockan 12 (do not blame me, den ungdomliga kvinnan var uppe tils att klockan slog 8 på morgonen) och hade ju ångest lika djup rotad som Marianne Graven. Kollade på Snowhite and the Huntsman i sällskap med brorsan. Fast över telefon då. Men samma film och samma stad.

 

Började repa mig efter 1 dusch och sedan ett bad. Huvudet under vattnet. Och idag har det gått över. Har dock ont i varenda jäkla cell i kroppen. Var en kamp om överlevnad när jag försökte resa mig upp ur sängen i morse. HUR kan man bli så fysiskt skadad av att fylla år. Ahmen.. juste ja. Man fick ju ta "3 tequilashots, för du fyller ju 23" det var förväl att det inte var 23st iallafall. Pheuw.

 

Men, summa summarum. En helt sinnessjukt bra födelsedag med allt jag kunde önska mig. Allt vi kunde önska OSS menar jag ju såklart. Vi är ju två om denna dagen.

 

 

 

 

 

 

 

Min sista dag som 22 åring.

 

Man kan ju tänka sig att det var en dag of joy, fest och andra happenings.

Kl 22 var jag hemma. Nu ligger jag i min säng och skall läsa en bok. En colalight och General white. What would I do without you? Men tappa inte hakan. Har haft afterwork med mina fino kollegor sedan klockan var 18. Middag, skratt och öl finns det alltid ALLTID tid för.

 

Så, I guess this is goodbye. Hejdå och tack för 22 F A N T A S T I S K A  år.

Fy fy fan vad lyckligt lottad jag är. Fattar inte att det gått ännu ett år. Ett år där jag sommarjobbat med världens grymmaste gäng på Göstas i Uddevalla, Bott i Göteborg med min Pernilla, börjat jobba på ICA, tagit semester och hälsat på Madeira, sagt upp mig, börjat jobba på Madeira, flyttat till Luxembourg och jobbat där, flyttat tillbaka till Portugal, flyttat in i Oskars lägenhet, utan Oskar. Och nu har det gått ett år. Och jag säger att jag aldrig gör någonting. Ofta man bor i 3 länder under 6 månader. Ofta man får CHANSEN att bo i 3 länder under 6 månader.

 

Tackar min lyckliga stjärna för morgondagen. Inte för att jag fyller år, men för att jag har berikats med ännu ett år med fantastiska människor och vänner runt mig, utmaningar och så så mycket skratt och kärlek. Vet inte vem jag skall tacka. Men tack. Tack.

 

 

Ses när jag är 23. Förvänta er inte någon politisk korrekthet by then heller.

 

Adjöken !