SJK

 

Och av en ren slump så slutade jag igår upp med Christinas hund.

Yes, yes, yes. Skrek jag inte efter den makabra sömnbristen jag hade. Samt att jag nu som bekant är sjukt rädd för hundar. Eller, alla djur skulle man nog kunna säga. Jag är ju inte så mycket en hund-människa, jag är ju mer en människo-människa.

 

Men mot alla odds så går det bra. Har gått bra. Det är faktiskt mysigt att gå på promenader med en hund, även om man inte riktigt får så mycket tillbaka när man pratar med den, men det är ju rätt skönt. Alltså, jag vägrar - VÄGRAR bli en sådandär som är ute och går med en hund och ser en fågel och säger till hunden: "Nääämeeeen! Var det där en fågel? VAR det där en fågel? Såååg du fågeln? Ja, SÅG du fågeln?" Med den där bisarra bebisrösten.. alltså no fucking way. Im telling you. Vanliga rösten stays, och det gör konversationerna om Moderaternas styre också, oavsett om det är hund eller människa med på promenaden.

 

Imorse så var jag o N ute på promenad innan 6 tiden (äntligen så kan jag komma med en naturlig förklarning till folk när de undrar vad jag gör uppe 5h innan jag börjar) och gick en sväng i centrala Funchal för att visa henne lite hamn, vatten och pir och sådant där som hon vanligtvis inte ser på sina morgonpromenader. (Ja, alltså N bor hos mig, eller hos Oskar rättaresagt.) Så när vi kom ner i hamnen så hör jag flertalet män sjunga. Står och funderar på om de har någon sorts nollning här i Portugal också kanske, tills att jag ser typ 50 st svettiga män jogga runt i shorts och halvgenomskinliga vita t-shirts framför mig. N ville ju såklart springa fram direkt och hälsa på dessa...trevliga.. män.

 

 

Vi väntade tills att de var utom räckhåll och återhämtade oss lite. Just då kände jag faktiskt att jag o N var på samma sida. Det gjorde resterande promenad lite lättare och jag bytte samtalsämne till Gerard Butler istället. Det känns som om jag har hittat vår gemensama genre nu liksom.