SJK

Nu kan man ju säga att jag inte varit här inne och skrivit på ett tag.
Man kan också säga att det märks på mitt humör.

Syrran sa igår "Du känns så himla hetsig Sara, du snäpper på en sekund liksom. Whats up?"
Ja du Kära syster. Jag har inte tid till att göra sådant jag brukar göra för att hitta harmoni och behålla lugnet.

Vad: Jag kan inte måla med mina akrylfärger. Varför: Därför att de är i Sverige.
Vad: Jag kan inte skriva av mig på Bloggen: Varför: För att jag inte har någon som helst tid till att skriva.
Vad: Jag hinner inte läsa mina böcker: Varför: Just för att min syster är här, och det finns ingen egen tid.
Vad: Jag pratar inte med mina vänner i telefonen. Varför: Därför att det inte finns tid, och nu var det så längesedan jag pratade med någon av dem så jag kommer antagligen bryta ihop och sedan kunna ro hem över havet av tårar.

Slutsats till mitt labila, instabila, osäkra, bitchiga snapande beteende: Jag har inte tid till att vara själv, eller göra saker som jag måste göra för att vara mig själv och vara lugn. Det är över 30+ grader varendaste jävla dag, så man kan inte vara utomhus utan att hälla i sig 18 flaskor vin som får en att glömma bort att man sitter i denna gigantiska bastu, och man kan inte heller vara inomhus då man ligger helt utlagen på soffan och skriker ut sina sista ord och önskingar - men man dör fan aldrig. Vet inte vad som är värst. Att man vill dö, eller att man aldrig dör. Manodepressiv. Just det. Den diagnosen fick jag igår av min kära vän Silva. Manodepressiv. Nu leker livet! Eller.. ?

Jaaaaaa, det gör det tamejfan. Jag är så jävla glad. Jag har det så sjukt jävla bra. Det är varmt, vi drar runt på Jeep-safari på helgerna, på festivaler, på klubbar, på karnevaler, vi badar och solar, käkar ute varjedag förutom de dagar som vi inte har matlagning tillsammans massa folk. Vi är ute o röjjer på helgerna, och på vardagarna så roar vi oss på jobbet, som är en enda stor lekplats. En seriös lekplats, som jag trivs som en fisk i vatten på.  Jag ÄLSKAR mitt jobb. Och jag ÄLSKAR mina kollegor, och jag ÄLSKAR min underbara Chef! Min chef som innan var min kollega, och en av mina närmaste vänner sen jag kom hit, en person som bor 3 mil ifrån mig hemma i Sverige, som jag har gemansamma vänner med och som nu är min chef. Han är helt jävla fantastisk på varendaste jävla sätt, och han är den duktigaste mannen ever. Han hanterar det som ett helt kontor hanterar - men han gör det själv. Goddamnit vilken Kille.

Linnsan har kilat bort härifrån ön, börjat jobba i Sverike. Riktigt jävla pisstråkigt, men riktigt roligt för henne.
Anna Lund har med dragit. Också riktigt trist. Men samma där, roligt för henne. Man skall göra det man vill göra i livet, det man själv vill, annars är det inte någon idé att leva alls. Då kan man likagärna skriva på ett papper och ge sitt liv till en annan person. Någon som behöver dig helatiden, någon som inte kan gå tillexempel. Som du kan bära på ryggen. Göra det den personen vill. Hur bra som helst ju. Men visst vill man leva sitt eget liv? Javisst vill man det!

Pratade med min bästa Maria igår. Har väl inte pratat på 2 månader snart. Underbart att göra snart till nu. Hon är helt jävla fantastisk. Hon bor nu i Kalmar. Maria 21 år flyttade äntligen ut. Fågeln lämnade boet och igår frågade hon hur man gör det egentligen. Hon får tvätta och laga mat själv. Och - hon har en budget. Ja Maria. Hur gör man egentligen? Man vet inte, men man gör det. Jag flyttade när jag var 15 år. Så jag har bannimej gjort det ett tag. Nu bor jag i Portugal sedan 2 år tillbaka och har en egen lägenhet här som jag tvättar och lagar mat i.
Så livet kunde bli egentligen. Josse flyttar till Göteborg och fått jobb! Hurra hurra för Frisör-Josse.
Sandra jobbar i Göteborg på allas vår favvo-butik H&M, Kim & Robin har fått en förtjusande liten dotter som heter Liv. Jennie och Mattias gifter sig i Juni, och jag är så glad så glad över att få gå på mitt första bröllopp som egen inbjuden, och inte tack vare min familj. Jaque och Emil skall väl säga ja också i Maj 2011, så det blir väl mitt andra bröllopp då. HURRA HURRA. Äntligen börjar det hända saker. Och brorsan flyttar till Stockholm för att plugga, och syrran skall plugga i Kalmar hon också. Mina planer styrs mot Kalmar också i Sommar, och sedan blir det Afrika. Ett år försent, men inte en sekund förtidigt.

ÅH. Livet har så jävla mycket att erbjuda mig, och inte bara mig - utan alla oss. Jag skall bo i New York o bo i fin lägenhet där, jag skall bo ett tag i Karibien och segla runt o ligga på en kritvit sandstrand, jag skall skriva massa böcker, och skriva för en tidning, jag skall starta ett företag och jag skall bo i afrika utan massa ytliga saker och pengar. Jag skall göra så mycket för människor i världen, och när jag blir rik så skall jag bygga upp, lära ut och ta hand om alla som vill. Jag skall göra en förändring. Och sen skall jag skaffa barn, man och en familj. Jag skall bo i ett område i någon stad i Sverige där jag tillslut hamnar och slår mig till ro.

Allt detta kommer hända. Det vet jag, för det är vad jag vill, och det är vad jag kommer ta mig till. För vill man, så kan man.

Jennie nämnde något om att Mattias lumpar-polare skall vara med på bröloppet. ÅHNEJ Vad jobbigt. Verkligen jättejobbigt.... eller ? NÄRU. Fy fan vad jag längtar. Lumpare har varit min thing enda sedan pappa tog med mig till sitt jobb i väldigt ung ålder, och där fanns alla dessa lumpare. Raawr!

Och nu, så njuter jag. Jag njuter av att njuta. Och jag vet att det kommer bli så jävla bra, allt kommer fortsätta vara bra, även om det är kaos helatiden, så är det så fantastiskt jävla fantastiskt att leva.

Nej, jag tar inga droger. Inte mer än Alkohol, vilket är accepterat imellanåt. Jag är bara hög på hela grejen. High on life, som handära Lance Armstrong sa att han var. Jodutack Lance, I know how you feel. Och jag har aldrig haft några kulor som jag opererat bort.

Ursäkta långt inlägg, men ni vet ju att jag måste slänga in sådanghära inlägg ibland, för att sedan kunna skriva om specifika saker. Rensa ut det liksom. Skönt. Jävligt skönt.

Man skall inte stressa, man kommer dit man vill tillslut ändå, och då är det likabra att ha det fantastiskt härligt påvägen dit va? För det är ju inte målet som är målet. Det är ju resan.