Does your mother know?
"Älskling... hur gick det inatt?"
Mammas röst i telefonen igår morse. Jag har inte ens öppnat ögonen, och definitivt inte hjärnan än.
"Gumman.. du ringde ju mig inatt. Du sa att du inte vågade gå in genom dörren för att du trodde hunden var förhäxad"
..... öööh ?
" (Suckar högt) Sara Johanna Karlsson.. säg inte att du inte kommer ihåg att du ringde mig klockan 6 svensk tid? Vi låg och sov men jag blev ju jätteorolig när du ringde mitt i natten. Du brukar ju inte ringa mig längre när du är full"
Wooha.. Alright. Jag ringde mamma för att jag var så rädd för hunden. Bra. Vad sa vi om att bli 23 år nu igen?
Dock så tror jag mamma någonstans var glad att jag jag hade fylleringt henne. Jag har ju liksom lagt av med det. Finns så många andra man fylleringer. Men vafan. Jag vill bara väl, och nu ville jag väl inte bli uppäten av en "förhäxad hund" som jag hade uttryckt det. När man pratar med sin mamma så får man ju liksom spä på allt så det låter lite värre. Vi alla gör det. That's life liksom. En del av att bli vuxen. (Antagligen faktafel)
"Och Sara gumman... detdär med att hålla sig lugn? Du berättade om att ni hamnat mitt uppe i någon drogdeal och att du sedan hamnade i gräl med en portugis som varit dum mot Robin. Du TAR väl inga droger Sara?"
Jag känner liksom bara... Jag hoppas att jag aldrig får döttrar. Och om jag får det, så hoppas jag att de väljer att läsa Marinbiologi så att de inte har en sekund alls över till att ens fundera över alkohol.
Kommentarer
Trackback
