SJK

 

The thing called love. Crying your heart out efter några glas rött, musik om kärlek och en stjärnklar himmel. Allt detdär som jag gärna undviker. Resten av livet om det går. Men det gör det antagligen inte. Ibland så måste man väl. Måste face the fact. Måste rannsaka sig själv. Vad vill man, och vill man göra någonting åt det?

Reagera och agera.

 

Men så sjukt mycket lättare sagt än gjort. Man vill och man vill och sedan kommer man på saker som man liksom förträngt och sedan vill man inte. Jag kan bli förälskad hur lätt som helst, och när jag blir kär så kommer det aldrig gå över. Jag är övertygad då jag nog aldrig varit kär. Jag tycker om så mycket, så många så det finns liksom ingen plats att bli kär på. Och jag finner det ganska onödigt. Rädd för att jag förlorar allt detta fina jag har om jag väljer kärlek till en person. En annan sorts kärlek.

 

Men hur vet man? Kan man inte gräva fram ett facit från någon underjordisk grotta där det ligger en skattkista med livets facit i. Jag behöver bara ett Ja eller ett Nej. Jag begär inte mycket. Men är det rätt. Är det ? Hur vet man. Nej man vet bara inte. För när jag blir kär, då skall det vara The One. Den som jag gifter mig med, reser med, bygger hus med, skaffar barn med och sedan spelar Bingo med. Så tycker jag egentligen inte annars. Var sak har sin tid. Man kan älska flera, under olika perioder i livet, Man får ändra sig. Men när det kommer till Mig och min kärlek, så har jag inte slösat den på någon man innan. Så.. jag vill ha en. Föralltid. Vill inte ha fler män, inte vakna upp med mer ångest. Jag vill bara.. tror jag.. kanske.. kanske.. jo.. men du vet. Kanske bara välja en. Typ.

 

 

Någon med sjuka multipla personligheter ser ut att ha skrivit detta inlägget.