SJK

 

Ni vet när man bränt alla broar med vissa människor, och tillslut så vill man bara bränna upp varenda cintimeter av den sista bron, se den lossna från alla fästen och rasa ner i vattnet och sjunka till botten. Kanske vet ni alla inte vad jag menar, men antagligen vet några. 

 

När man känner att man är så fed up i en relation och man anar att den aldrig någonsin kommer ta slut helt, så man vill bara göra allt man kan för att krossa den till så små flisor att ingen kan klistra ihop de till någonting fungerande igen? Låter det helt crazy eller? Antagligen. Men jag är övertygad om att fler människor resonerar på samma sätt som jag gör, och agerar därefter också.

 

I lördags brände jag min sista bro. Det var inte till min fördel skall tilläggas. Alltså, resultatet var självklart till min fördel, men själva brännandet kunde vart snyggare - det skall erkännas. Det var dock otroligt behövligt. 

 

Söndag morgon och jag mådde som jag förtjänade. Det vill säga helt sjukt bra.

Ingen ångest, ingen ånger, ingenting. Nada, zipp, zero.

 

Ibland tror jag att man måste ta till saker som inte egentligen känns okej, eller som är till sin fördel för att göra slut på saker, stänga boken eller varför inte bränna boken.

 

Bränn om inte annat fler broar känner jag. Sådana som aldrig någonsin kommer leda någonstans ändå iallafall. Sjukt onödigt med massa broar som bara tar kraft och space o tid.