SJK

 

 

Att få rannsaka sig själv är nog bland det viktigaste vi kan göra ibland. Titta på oss själva, våra mönster, uppföranden och ageranden och fråga oss varför. Absolut inte ofta. Men någon gång ibland. Ett Wake up call. 

Jag gjorde det i veckan, och såklart så tänker man alltid på framtiden, på kärlek och familj.

Jag vill ha allt detdär. En fin stor familj med någon, En trygg plats för mina barn, ett fint hus och kunna ge de jag älskar allt jag möjligtvis kan ge dem.

 

Men. Jag tror att jag ofta lurar mig själv. Att jag är redo nu. Inte för familj, för det är jag absolut inte. Jag vill se och göra saker innan så jag sedan kan ge mig in i allt utan en sekund av tvivel eller ånger. Även tjugi år in i mina barns liv. Men ett förhållande. Nej. Jag vll, såklart att jag vill men jag vet att jag inte kan. Jag kan inte ge en person så mycket tid och uppmärksamhet just nu. Jag kan spendera dygn med en person som jag vill vara med, men sen kanske någon dag så vill jag kanske gå utanför dörren och inte komma hem förrän kl 7 på morgonen. Utan att personen i fråga är orolig eller ringer hela natten. Jag vill kunna göra allt det jag gör nu, och såklart jag skulle kunna det också med rätt person men det måste finnas någon respekt. Det måste finnas en balans i ett förhållande som jag inte är redo att utgöra.

 

Om jag väljer en man som jag vill vara med, så vill jag aldrig någonsin såra den mannen. Jag skulle aldrig någonsin vara otrogen, aldrig. För väljer man en, då är man med den tills att man inte vill längre, och då gör man slut innan.

Och det är inte vad jag menar heller. Men jag vill kunna göra vad jag vill, och jag tror inte jag kan hitta någon som skulle vara okej med det. Oavsett så kommer personen jag är med att få vara okej med det till en viss del. Jag skulle aldrig någonsin ge upp mitt liv, mina intressen eller vänner för en man. Aldrig. Men jag är redo att skapa dendär balansen. Dendär ömsesidiga respekten att man säger till vart man går, hör av sig med ett sms och säger att man mår bra när klockan är 5 på morgonen och fortfarande inte är hemma.

 

Men jag är inte där. Jag trodde jag var det. Men jag är inte det. Och det känns så sjukt att erkänna det, då jag faktiskt trodde att jag skulle vara redo för någonting sådant nu. But still not.

Och det är okej. Det känns okej. Om jag hittar någon jag vill vara med så får man ta det därifrån. Kanske kommer man vilja att ge balans snabbare än jag tror nu. Kanske kommer den inte alls. Jag är inte i ett behov av en man, en kille, ett förhållande. Jag har aldrig varit och jag vet inte ens om jag kommer bli. Och det bästa är att jag behöver inte ens tänka på det just nu, för jag är inte där just nu.

 

Man kan bara utgå från sig själv och där man för tillfället befinner sig. Och jag befinner mig i ett lika litet behov av ett förhållande nu - som jag alltid gjort.

 

Rannsakning kan röra upp känslor, väcka tankar men också väcka en ur bubblan man lever i.

Wake up call och jag vill vara singel. Längre. Mycket längre.