7 på Jobbighetsskalan



Mycket riktigt så kom killarna hem igår kväll. Jag låg och halvsov framför en film när jag hörde gap på utsidan 3 våningar ner över gatan. Yes. Nu är det bäst att stålsätta sig.
Tog en evighet för dem att komma upp i lägenheten och sen ungefär lika lång tid att sätta in nyckeln i dörren. Jag stod och lutade mig mot väggen på andra sidan och inväntade katastrofen.

Så farligt var det dock inte. Lite tjöt mellan mig o Dan över en cigg på balkongen och rätt lugnt faktiskt. Tills att Daniel kom på att det skulle vara roligare om jag var med dem istället. Snubben kör en toutch down och håvar mig över soffkanten med sig över. Sedan ligger han på mig så länge tills Dan får rycka till. Efter en stund av Nej nej nej nej nej. Så springer Daniel in o tar min dator, och vägrar lämna tillbaka den. Kände mig som ett barn när jag står och hoppar o försöker ta tillbaka den medans han bara sträcker upp armen mot taket så jag inte kan nå datorn. Och Dan skrattar. Daniel skrattar, jag skrattar inte.

Efter en lång stund av övertalning så går jag in på mitt rum och skriker "Jag kommer låsa min dörr nu" som jag fick göra sist de våldgästade min säng mitt i natten och placerade en vägskylt i mitt rum, eller gången innan dess när jag röt ihop för att det var så psykiskt påfrestande att de låg på mig, båda två, sålänge att jag somnade och hann vakna, och de fortfarande låg däck över mig.
Denna gången så har jag inte en lekaste aning om vad som hände, eftersom Daniel 15 minuter senare gick rakt in genom dörren. Utan att ens försöka dyrka upp den som de andra nätterna. Okej, jag vred om nyckeln men den låstes inte. "Men du.. dörren var ju inte låst?" Eh.. nej. Den låstes tydligen inte. Kan du snälla gå ut nu. "Nae, men alltså.. detta är ju en invite då? Om du säger att du låser dörren och så gör du inte det...?"  Ööh..  N E J?

Daniel uppmätte en 7;a på Jobbighetsskalan inatt. Men jag kan inte vara arg på honom så länge. För efter att han lämnat rummer 20:e gången igår, så kom han in en gång till för att fråga om jag ville ha mat. Och en gång för att ta min hand, och pussa den och säga Godnatt. Ja men ja? Vilken fin kille han är Daniel. Magiskt jobbig när han dricker, men han har ju ett sådant finfint hjärta.




Kommentarer
Postat av: Annie

Det är ett släktdrag. Säg den av svenssonfamiljen som inte får tillfällig ADHD på fyllan. Men vi är någorlunda snälla när vi är nyktra. Alltid något.

2012-04-21 @ 11:57:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0