SJK

Det spöregnar och en tropisk orkan är påväg mot Kusten. Stolarna blåser omkull på altanen och tanken på att ens fälla upp paraplyet får det att vända sig i vinden och gå sönder. Sprang längst Avenyn i spöregn o blåst för en stund sedan. När jag satte mig på bussen så var jag helt genomblöt och maskaran rann. Förfärligt kan man tro, men helt jäkla underbart kan jag garantera. Man kan tycka att Göteborg har sin tid på sommaren med alla uteserveringar, alla som sitter vid kanalen och äter glass, som sitter på Lejontrappan och dricker öl. Men jag håller inte med. Göteborg visar sig från sin bästa sida när spårvagnarna är knökfulla med blöta kostymsnubbar och bohem-chicks, när Cafeérna är fullsatta, golven täckta av vatten där Retrokillarna vadar fram med sina frapino-moccachiato's-whatever i händerna. När det är grått, regnigt och blåsigt, men folk ger sig likförbannat ut för att promenera längst Avenyn, ut i haga, ta ett glas vin under en fin vattentät parasoll med infravärme runt sig. När filtarna gör mer än värmer, när de skapar en känsla som bara kan finnas i ett äldre Göteborg med en historia långt bak i tiden. När regnet rinner ner längst de gamla byggnaderna med fantastisk arkitektur och dess stora valvfönster och kopparslagna tak. Regnigt, grått och alldeles, alldeles förtjusande. Göteborg i sin fulla prakt med spårvagnar, regnstövlar och paraplyn som ofta kläds av pride-färgerna. Det finns inte mycket som gör mig så lugn o harmonisk, som får mig att känna att jag aldrig, aldrig någonsin kommer lämna denna staden igen.