Idag är ingen vanlig dag...
.. Jo, men tänk att det ändå är det. En helt vanlig torsdag, förutom att jag för exakt 22 år sedan, just idag såg ljuset för första gången. Eller a, jag antar att de har lysrör inne på BB, så första gången jag såg ett lysrör. Det komiska är att jag trodde att jag fyllde 23 år idag, och inte 22. Märkligt detdär, hur lite en födelsedag egentligen kan betyda efter att man fyllt 20. Min moster ringde förut och frågade om hon nu skulle ljuga för alla i stan och säga att jag fyller 28 i år, eftersom hon innan sagt att jag är 27. Jag stod över och frågade om det gick bra att ändra till 25 denna gången, hon trodde inte någon skulle märka det.
Steg upp imorse klockan 6 och tänkte trotsa min sjuka kropp, hur det än gick. Till min stora förvåning så gick det bra och jag tog mig till Centralstationen för att ta min buss som gick 07:10. Efter 30 min försening sitter jag på bussen med jordens vidrigaste Frapino i handen (synd, då jag är helt såld i frapino-espresso) Då börjar det tjuta. Jaha, dörrjäveln har hängt sig och den signalerar detta genom att varje sekund - skämtar inte, så tjuter den. Busschaffisen ber om ursäkt och säger att vi inte behöver betala någonting. Neeehe, vad bra. Jag som redan har checkat in på mitt svindyra busskort. Jag går tillbaka till maskinen för att checka ut och njuta av min gratis bussresa, men maskinjäveln registrerar då igen att jag skall betala, och jag får betala min resa x 2. Vid dethär laget så hade jag rört mig så mycket att jag kände att energin började ta slut igen och benen började vika sig, så jag släpade bort mig till min plats igen och lät Västtrafik som Sveriges 3:e rikaste transportföretag få de pengarna. Resonerade lite som min far gjorde när jag skulle ta Moppe-körkort. Efter 22:a gångens misslyckande med garagesvängen när man inte får sätta ned foten för att svänga, så säger min far "Sara, vi kanske skall låta vägverket göra någonting annat för dehär pengarna?" Så fick det bli, och även idag fick Västtrafik sin beskärda del. Det kunde jag dock bjuda på då jag tjuvåkte ned från Kapellplatsen till Centralen.
Jag har verkligen emot detdär med att tjuvåka och har sammanlagt gjort det inte mer än 6 gånger tror jag. Vilket är en siffra som människor i Göteborg tjuvåker varjedag. Inte för att jag är rädd för att åka fast, för jag vet ju vad jag ger mig in i, men för att om ingen stämplar, så kommer det gå färre spårvagnar, och då kommer man aldrig kunna ta sig någonstans. Vilket vore förskräckligt. Särskilt då jag ännu inte hunnit ta något förbannat körkort.
Idag skall vi ha släktkalas. Pft, släktkalas!? Sa jag till mamma när hon sa det förut, men nix. Man kommer inte undan. Sedan tycker jag väl inte att det är jättejobbigt att grilla och äta paj med släkten i uterummet. Det finns mycket värre saker man kan tänkas uppleva. Som diaré tillexempel. Eftersom jag hade det nu i dagarna så var jag väldigt spänd nu när jag skulle åka buss hem från stan, och skulle hålla mig pigg o alert ifall en olycka inträffade. När jag sedan vaknade till efter att ha somnat på bussen så noterar jag att det luktar pajs, och jag känner hur paniken sipprar ut i blodet. NEJ, snälla gode gud. Säg inte att jag har bajsat ner mig på min 22 års dag. Min mage och mina tarmar KAN väl inte bedra mig såhär denna dagen. Som tur var så passerade vi 30 bajsandes kor, och det var vad som spred lukten. I ett nyvaket tillstånd kan man alltså inte skilja på lukten från människobajs och Kobajs. Sedan kan jag väl inte säga att diaré luktar som någonting man brukar känna igen. Det luktar ju verkligen bara.. ja, diaré.
Min kollega ringde förut; "Nu är det personalfest på lördag, så vila ut dig ordentligt nu så ses vi då! Vi skall dricka sangria och sedan gå ut o skaka våra lurviga." Åh, det låter så himla roligt, verkligen. Ser riktigt fram emot att dricka med Jaanice, Hanna och Olof. Men mina kära vänner vill att jag är i Göteborg och hänger med dem, så dem kan fira mig. Sedan har jag ju lovat Kalmargänget att kila ner för en rejäl utgång där också i helgen. Brorsan skall med ner, och det hade blivit awesome. Men tänker man i säkerhetsperspektiv så skall jag ju gå på Personalfesten, då jag ändå måste hålla ställningarna och inte ge sken av att vara så okontrollerad som jag vanligtvis brukar bli av alkohol. Hamnar jag i stan så klarar jag mig nog undan med en skallskada och lite rehypnol i kroppen. Men - hamnar jag i Kalmar. Då blir jag nog inte äldre än 22 år gammal. För om jag och min tvillingbror skall ut med resterande av Kalmargänget, då har gud vänt oss ryggen efter första locket med öl. Spännande förstås. Man måste ju living on the edge lite.
Steg upp imorse klockan 6 och tänkte trotsa min sjuka kropp, hur det än gick. Till min stora förvåning så gick det bra och jag tog mig till Centralstationen för att ta min buss som gick 07:10. Efter 30 min försening sitter jag på bussen med jordens vidrigaste Frapino i handen (synd, då jag är helt såld i frapino-espresso) Då börjar det tjuta. Jaha, dörrjäveln har hängt sig och den signalerar detta genom att varje sekund - skämtar inte, så tjuter den. Busschaffisen ber om ursäkt och säger att vi inte behöver betala någonting. Neeehe, vad bra. Jag som redan har checkat in på mitt svindyra busskort. Jag går tillbaka till maskinen för att checka ut och njuta av min gratis bussresa, men maskinjäveln registrerar då igen att jag skall betala, och jag får betala min resa x 2. Vid dethär laget så hade jag rört mig så mycket att jag kände att energin började ta slut igen och benen började vika sig, så jag släpade bort mig till min plats igen och lät Västtrafik som Sveriges 3:e rikaste transportföretag få de pengarna. Resonerade lite som min far gjorde när jag skulle ta Moppe-körkort. Efter 22:a gångens misslyckande med garagesvängen när man inte får sätta ned foten för att svänga, så säger min far "Sara, vi kanske skall låta vägverket göra någonting annat för dehär pengarna?" Så fick det bli, och även idag fick Västtrafik sin beskärda del. Det kunde jag dock bjuda på då jag tjuvåkte ned från Kapellplatsen till Centralen.
Jag har verkligen emot detdär med att tjuvåka och har sammanlagt gjort det inte mer än 6 gånger tror jag. Vilket är en siffra som människor i Göteborg tjuvåker varjedag. Inte för att jag är rädd för att åka fast, för jag vet ju vad jag ger mig in i, men för att om ingen stämplar, så kommer det gå färre spårvagnar, och då kommer man aldrig kunna ta sig någonstans. Vilket vore förskräckligt. Särskilt då jag ännu inte hunnit ta något förbannat körkort.
Idag skall vi ha släktkalas. Pft, släktkalas!? Sa jag till mamma när hon sa det förut, men nix. Man kommer inte undan. Sedan tycker jag väl inte att det är jättejobbigt att grilla och äta paj med släkten i uterummet. Det finns mycket värre saker man kan tänkas uppleva. Som diaré tillexempel. Eftersom jag hade det nu i dagarna så var jag väldigt spänd nu när jag skulle åka buss hem från stan, och skulle hålla mig pigg o alert ifall en olycka inträffade. När jag sedan vaknade till efter att ha somnat på bussen så noterar jag att det luktar pajs, och jag känner hur paniken sipprar ut i blodet. NEJ, snälla gode gud. Säg inte att jag har bajsat ner mig på min 22 års dag. Min mage och mina tarmar KAN väl inte bedra mig såhär denna dagen. Som tur var så passerade vi 30 bajsandes kor, och det var vad som spred lukten. I ett nyvaket tillstånd kan man alltså inte skilja på lukten från människobajs och Kobajs. Sedan kan jag väl inte säga att diaré luktar som någonting man brukar känna igen. Det luktar ju verkligen bara.. ja, diaré.
Min kollega ringde förut; "Nu är det personalfest på lördag, så vila ut dig ordentligt nu så ses vi då! Vi skall dricka sangria och sedan gå ut o skaka våra lurviga." Åh, det låter så himla roligt, verkligen. Ser riktigt fram emot att dricka med Jaanice, Hanna och Olof. Men mina kära vänner vill att jag är i Göteborg och hänger med dem, så dem kan fira mig. Sedan har jag ju lovat Kalmargänget att kila ner för en rejäl utgång där också i helgen. Brorsan skall med ner, och det hade blivit awesome. Men tänker man i säkerhetsperspektiv så skall jag ju gå på Personalfesten, då jag ändå måste hålla ställningarna och inte ge sken av att vara så okontrollerad som jag vanligtvis brukar bli av alkohol. Hamnar jag i stan så klarar jag mig nog undan med en skallskada och lite rehypnol i kroppen. Men - hamnar jag i Kalmar. Då blir jag nog inte äldre än 22 år gammal. För om jag och min tvillingbror skall ut med resterande av Kalmargänget, då har gud vänt oss ryggen efter första locket med öl. Spännande förstås. Man måste ju living on the edge lite.
Kommentarer
Trackback
