SJK

Ibland kommer dedär Dra iväg känslorna över mig. Inte för att jag misstrivs här. Jag ÄLSKAR det här. Men det räcker liksom inte alltid till. Sitter och lyssnar på Ras Cricket o Kapten Röd och känner att det rycker i mig. Vill ta väskan o dra, eller inte ens ta med väskan. Själv till en stad. Drömma sig bort, göra sådant som andra aldrig kommer få veta. Sedan komma tillbaka. Vara en flykting en stund. Bara vara borta från vänner o familj. Inte svara i någon telefon, inte skicka något sms. Inte bestämma möte för en fika, lunch eller vin. Bara jag vet vart jag är, men ingen skall sakna mig, eller oroas. Jag vill bara försvinna. En stund, en timme, en dag, en vecka, ett år. Sitta under en bro, stå på en äng, sitta på en brygga. Känna dendär tystnaden som man får, när man äntligen ber om det.

Ni hajjar nog inte vad jag menar, för ni känner kanske inte så. Och om ni gör det, så vet ni att jag också hajjar. Fattar vad det är som försigår. En flykting för en dag hade varit någonting makalöst vackert.