Confessions in the Kitchen
Jag får lite skuldkänslor varenda gång jag öppnar kökslådan där besticken finns i vårat hus. När lådan sakta rullar ut så blottar den någonting som inte är vad man tror det är. Nämligen en smörkniv. Visst är det en smörkniv, men det är inte riktigt den smörkniven som man tror det är.
När vi gick i mellanstadiet så skulle alla göra smörknivar. Jag var helt enkelt inte i form och min smörkniv blev verkligen inte fin. Man såg ju att det var en smörkniv, men det var mest för att den hade ett bredare parti, och ett smalare länge parti och det uppenbara att den var gjord av trä då givetvis, men annars så var det inte någonting som skulle tryckas upp i mängder och säljas på Designtorget liksom.
Vi skulle olja smörknivarna och de skulle ligga på tork inne i målarrummet tills nästa gång det var träslöjd. Well, nästa gång så fick de olika borden gå in ett efter ett och hämta sina smörknivar som skulle kunna vara smidda av guds egna bara händer. Väl inne, så hittar jag inte min smörkniv, och allas lappar är ihopblandade. De flesta är ju ganska lika, men jag visste verkligen hur min såg ut, då man kunde tro att det var med en smörkniv jag hade täljt min smörkniv. Men nix, den fanns inte där. Någon totalt blind unge hade då råkat ta min smörkniv istället för sin. Så jaha, vad gör man liksom. Jo, man får ju helt enkelt ta en annan smörkniv, bland de som blir över, då alla inte ens ville ha med sina hem. Märkligt nog.
När jag kom hem så lade jag kniven på köksbordet och det tog väl ungefär en minut tills mamma fick tag i den och tjuter ut "Ååååååh, vilken fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin smörkniv, har du gjort den till mig och pappa?" Satan.
Och varjegång vi har gäster som sovit över och frukosten serveras så säger någon:
"Jaaa, och dendär smörkniven som du håller i har Sara gjort. Duktigt ha?!"
Jamen ni hajjar. Jag KAN inte säga 10 år senare att det inte är min smörkniv. Eftersom jag flyttade hemifrån när jag skulle fylla 16 så var det lite lättare att inte se den varje morgon, men nu när jag vart hemma under sommaren så blir jag påmind every day om att det som ligger där, det som fått så mycket beröm, det som påminner mina föräldrar om vilken duktig skapande dotter dem har, inte ens är min jävla smörkniv.
I och försig kanske det är bättre för mig som fick ta en snyggare smörkniv, än att vara den som fick med sig min mongo-fula smörkniv hem, och föräldrarna får ljuga och säga att det är en fin smörkniv som deras barn har gjort, fast de inte alls tycker det och i smyg undrar om deras älskade barn inte kan kontrollera sina handrörelser och möjligtvis har ett nervfel som orsakat smörknivens miserabla utseende. Jag hade nog tur ändå ja, även om jag allt har lite dåligt samvete såfort lådan rullar ut. Får nog tälja en friggebod för att överglänsa smörkniven.
