SJK

Min vän sa här om dagen till mig att det märks på mig när jag hamnar i mina perioder. När jag inte vill göra någonting och när jag helst av allt är själv istället för att vara med andra personer. Hon sa att jag blir sådanhär efter vissa beslut jag tar. Som att ta upp kontakten med någon igen, för att jag då börjar tänka, hamna i samma banor som innan och tillslut så tar tänkandet upp hela min vardag och jag stänger ute allt annat. Jag slutar leva för dagen, vilket är mitt signum. Jag planerar aldrig någonting, och jag funderar aldrig över någon morgondag och sådanhär har jag alltid varit. Alltid levt i nuet. Och det har satt mig i otroligt många dumma situationer, jag har tagit mycket felaktiga beslut pga att jag tänker så, men det är så jag är, och det är så jag lever mitt liv på bästa sätt. Hon har helt rätt.

Jag tar ett beslut om någonting och sedan blir jag tankspridd och låg. Jag behöver absolut inte bli deppig, men det finns liksom inte plats till så mycket mer än tankarna och då väljer jag bort allt annat. Min väninna ifrågasatte mitt beslut och sa att det kanske inte är värt det, jag kanske inte kommer någonstans med detta. Hon har rätt även där. Även om jag hoppas att hon har fel. Men det är svårt att ta ett beslut som hjärtat inte är okej med. Jävligt svårt.

Sedan visade hon en bild på en text hon hittat som fick henne att tänka på mig:

“You can spend minutes, hours, days, weeks, or even months over-analyzing a situation; trying to put the pieces together, justifying what could've, would've happened... or you can just leave the pieces on the floor and move the fuck on"

Hon hade, rätt igen.