SJK

Igår reste jag efter en dag på stan till Mölnlycke för att möta upp min kära och efterlängtade moder hos min moster. Satt och kollade när en dam peelade av systrarna sina ansikten och sålde på dem maskiner, serum och krämer för hela deras årslöner. Vid dessa tillfällen så känns det väldigt bra att vara ung och inte rynkig än.
Mycket roande att se dem häpna över denna fantastiska upptäckt av Age Loc som det heter (Ja, Loc inte Lock). Nu skin skall dock vara det bästa som forskats fram, och systrarna föll pladask även om dem inte är alls rynkiga. Morsan är ju precis över 40 strecket och min moster innan liksom. Slöseri tyckte jag, frälsning tyckte dem.

Sedan kurade jag och mamma ned oss i dubbelsängen i mitt rum. Japp det kallas så, Saras rum. Och snackade tills vi var så trötta att vi inte kunde få fram annat än hummande. Klockan 2 vaknade jag dock, och kunde inte somna om. Låg och vred och vände mig och lyssnade på Orkester-Åsa som låg bredvid. Herrejävlar vad hon snarkar. Det är fan inte klokt. Och bland det sista hon sa till mig igår var "Gumman, jag har fått (minns inte vad det heter nu bara för det) för mina snarkningar. Så jag snarkar knappt längre. NÄHE! Really?

Det var dock inte det som gjorde att jag inte kunde sova, för jag har ett såpass starkt psyke att jag kan sova fast folk snarkar. Yep, det handlar om det. Och dem som säger emot är dem som inte kan sova när någon snarkar och har därför ett påtagligt svagare psyke, men kommer givetvis aldrig erkänna detta. När klockan slog 06:30 så sprang kusinerna in och vi fick fixa frukost och allt detdär. Sådär lustigt efter 3h sömn må jag säga. Men jag gick ju givetvis inte och lade mig igen. Ingen tid att förlora. In till stan och lasta av alla saker i lägenheten som madre tagit med sig hemifrån Kungshamn. När jag kom bärandes på TV:n som skulle upp på våning 6 så kommer Pernilla mot oss och säger att Hissen är ur funktion. Jamenvadpassande. Just idag. 6 våningar upp och jag har aldrig vart så nära att avsäga mig mitt släktskap med min lilla kusin Axel 3 år som sa: Jag orkaaaar inte bära längre. Bör tilläggas att han bar en kudde och där står jag med skakiga armar och är nära ett psykbryt på våning 4:a. 

Sedan promenerade jag och min mor med barnen till slottskogen för att mysa lite i parken. Det var verkligen allt annat än mysigt. Och nu sitter jag här och väntar på Pernilla, efter en arbetsdag på 6h. Klart som FAEN att vakten som jag hängde halvdäckad på i Lördags kommer fram till mig idag - skrattar och säger Heeeeeej Saraaa! Konstigt nog kändes det ingenting. Det kändes ingenting just för att jag har ingenting kvar att känna. Jag tror att jag har gjort bort mig så mycket i mitt liv nu att jag kan inte utlösa några reaktioner längre. Allt är tömt liksom. Jag vet att det alltid kommer komma värre situationer än dem jag redan utsatt mig själv för, så det är rent ut sagt onödigt att brusa upp för saker som händer på fyllan längre.