Saknade vänner
Tänker på alla stunder på Madeira det senaste året som var. Även om jag inte lever där nu, även om det är ett avslutat kapitel och jag har mitt liv här i Göteborg i mitt hemland, så ibland.. så saknar jag det. Inte ön, men stunderna och vännerna. Jag vet att jag inte bara känner såhär nu, för jag vet inte hur många gånger jag och Mickan satt på Balkongen och vi enades om att det var ett gyllende liv vi hade. Guldkantade stunder och guldklimpar till vänner.
Tänker på alla gånger vi haft middagar på Balkongen med grillningar, Tacoskvällar eller bara vinkvällar med tjejerna. Hur det var ett ring runt lördag söndag i våra mentala almanackor som stod för att vi; Anna, Hanna och My skulle ses. Det var så, det var bestämt. Jag vet inte om jag någonsin skrattat så mycket som jag gjorde under den perioden, och sedan kom Mickan. Och vi skrattade ännu mer, och hon skrattade åt oss, ständigt.
Alla pikar, all ironi, all sarkasm som aldrig någonsin menade någonting annat än välvilja. För vi ställde upp för varandra, i vått och i torrt. Shot by shot. Alla nätter med Hanna. Jag och Hanna själva ute i natten drickandes, kedjerökandes och skrattandes. Varje torsdagsnatt på FX. Vi sa att vi inte skulle, att det inte skulle bli så sent. Bara en middag. Men likförbannat stod man där med Calle, Simon, Linus, Anna, Hanna och dansade klockan 4 på Torsdagsnatten.
My som inte förstod varför vi inte väntade tills Fredagen kom och följde med en kväll för att se hur allt gick till. Sedan var hon fast. Engelska flottan på besök och jag o My stupfulla Torsdagskväll med dem. 
Shotbrickor som inte ens kunde räknas till, varje helg. Öl i parken efter jobbet nere i Hamnen. Standard. Sen blev det utgång om man ville, och klart att vi ville. Molhe, FX, Jam, Teatro, Museo och Chegas där vi avverkade vinflaskor som om det vore livsnödvändigheter. Och visst var det nödvändigheter, detta var ju livet. Livet vi levde, som vi visste en dag skulle ta slut ganska snabbt. Lika bra att leva. Jamenvisstfan är det så. Lika bra att leva!
Jag saknar dagarna, kvällarna, nätterna med tjejerna. Med Hanna, Anna, My och Mickan. Järngänget. Med brunbrända ben på varandras stolar, med rövarhistorier och med varsinn Coral i handen, förutom i Myrans som drack någon drink. Vi förskte lära henne, och jag lyckades slutligen med en dagsfylla för fröken vid Poolen. Fulla och riktigt sönderbrända badade vi i poolen med kläderna på. Berört varenda ämne i världen och druckit upp den lokala vinaffärens utbud av Gazela.
Överraskningsshots från alla vid bordet, det spelar liksom ingen roll hur fulla vi blir för vi lämnar inte varandra - och det gjorde vi inte heller. Inte en endaste gång. Jag saknar det kvällar som denna. Så mycket att det känns i magen. Vill göra om det. Utan tvekan. Igen och igen och igen. Jag saknar att skratta så jag får kramp i magen, jag saknar att se My torka bort tårar för att hon skrattat så mycket, jag saknar Hannas roliga kommentarer, saknar Annas miner och saknar när mickan skrattar så mycket att hon liksom pausar och ljudlöst skrattar.
Miss it all. Men till våren skall vi ut på en resa när Anna knegat ihop cashen efter sin tid i Asien. Vi kommer ha så mycket att snacka om, och skratta åt.
Saknade vänner.
