SJK

I want to say I lived each day, until I die. And know that I meant something in, somebody's life .The hearts I have touched, will be the proof that I leave. That I made a difference, and this world will see. I was here.

Kan inte sluta Lyssna på Beyoncés låt I was here. Kan bara inte, och vill verkligen inte heller. Jag får gåshud varenda gång. Och känner mig berörd till tårar. Den är så fin, och mäktig och sann. Jag har tänkt mycket det senaste på att om en tid, en stund eller om massa år så kommer jag inte finnas här längre, och inte min familj, och inte mina vänner heller. Vi kommer liksom vara raderade ur historien. Ingen kommer minnas oss. Jag har bläddrat igenom gamla släkträd som jag har gällande släktforskningen och det finns så många namn. SÅ många namn på personer, individer som är mina släktingar som bara finns tryckta på ett papper. För och efternamn. Min morfar vet inte ens vilka det är. Det är så sorgligt. Jag känner verkligen djup sorg över att alla dessa människor är bortglömda. Javisst kan man inte göra någonting åt det, jag föddes 100 år efter dem, det kan liksom inte hjälpas. Men vilka var dem. Vad gjorde dem. Jag skulle vilja lära känna dem, om jag inte hade ens chans när de var vid livet så kanske nu. Men det finns ingenting. Det är liksom inte viktigt för folk längre. Jag vill ha en historia om varje person. Kanske någon kände precis som jag känner nu, eller såg ut som mig, eller tänkte som mig, eller hade mitt skratt, eller min brors ögon, eller min mammas humor. Jag vill så gärna veta vilka alla dessa var. Och jag önskar att de som kommer efter oss vill veta vilka vi var. Tycker alla borde skriva varsinn bok om vilka man är, vad man känner, tycker och kämpar för. Så de vet. De som vill veta. De som är som jag, som vill lära känna sina släktingar. De var säkerligen helt otroliga människor. Åh, jag önskar verkligen att jag hade en chans att träffa dem. Eller iallafall veta mer om dem.