SJK

Pernilla skulle precis lägga sig ner och ta en tupplur innan hon börjar jobba. Jag tar fram hörlurarna och sätter i dem i datorn med ett litet, litet knäpp. Pernilla vänder sig snabbt som ögat om med en otrolig fart och spänner ögonen i mig. Sedan säger hon: Vad skall du kolla på........ Jag känner mig lite halvnervös och småskrattar lite. Äh.. Sons.. Sons of Anarchy.

Sedan säger hon: SERIÖST! Det är fan inte bra. Du är beroende!!

Jag kunde inte ens neka. Kände mig blottad och inpressad i ett hörn. Ingen återvändo. Jag har nött 2 säsonger på 2 dagar, som jag ändå arbetat på. Jag sitter uppe till 2 på natten och kollar och tänker att jag måste gå och lägga mig. Men gör det inte. Ett avsnitt till.. bara ett jag kan sova imorgon efter jobbet. Sedan tvingar jag mig själv till sömns, jobbar och kommer hem igen. Sover inte en sekund, för varje sekund av min resterande tid spenderas med att titta på ett par män som åker motorcyklar. Så sjukt mesigt. Men herregud vad braaaaaaaa det är!

Skäms lite.. eller inte skäms men känner någon sorts skuld. Som om det vore någonting allvarligt jag höll på med. Något som riskerar min hälsa eller någon annans välbefinnande. Men det är ju bara en serie för gudsskull. En serie som just nu utgär hela mitt liv. Jag tänker på det på dagarna, försöker resonera och fundera ut lösningar för hur S.O.A kommer undan med skinnet i behåll och jag längtar tills jag kan krypa ner i sängen och återgå till deras liv - till vårat liv. Sjukt. SJUKT.

Pernilla sa att hon längtar tills serien är slut, så hon kan få tillbaka sin Sara. Jag kan inte annat än instämma. TA SLUT DÅ! Jag kan inte spendera såhär mycket tid framför någonting som inte är verkligt. Det går inte. Vafan kan inte avsnitten vara i 20 minuter som vanliga skitserier!?


FAN!

Efter dessa ord så klickar jag direkt, utan tvekan på Playknappen och introt till mitt liv börjar igen. Motorcyklar, vapen, droger och tatueringar i staden Charming. P-L-A-Y .