SJK

Igår så hade jag en lite sämre dag. En sådan dag som man inte på något sätt kan göra något åt för att man skall må bättre. Jag ogillar när människor säger att de är sura och jag säger att de får bita ihop, men de säger att det inte går, för de är på dåligt humör. Sådana människor, i de stunderna borde bara åka hem och sova sig över den perioden, eller gråta sig igenom den, eller äta sig igenom den eller vad som nu fungerar för dem. Men jag kan inte tillåta mig att ha en sådan dag, jag vill inte att sådana dagar skall finnas i mitt liv, även om det kanske är nödvändigt så anseer jag att en dålig dag alltid, varenda gång kan bli en bra dag eller i varjefall en bättre dag.

Men, igår var det verkligen inte en bra dag för mig. Jag var lite låg redan när jag gick upp. Satt i köket o lyssnade på radion, kollade ut över gården och det var grått och det låg regn i luften. Jag gillar annars gråa o regniga dagar, jag älskar regn, och jag tycker det är så mysigt med grått. Men som sagt, igår så var det bara deppigt att se det. Men ändå, så är jag inte otrevlig eller ledsen utåt, för jag skulle aldrig tillåta en dålig dag att bli så dålig. Jag pratade med mamma, och sedan gick jag ut en sväng med en vän för en lunch och lite eftermiddags snack på Café Berlin. Det var mysigt, det var som det alltid var, men jag var inte glad. Jag skrattade och jag pratade, men dey tog liksom emot. Alla människor måste få ha sämre dagar, inklusive mig, men jag vill sällan, sällan tillåta det. Men jag kunde inte hjälpa det, det fanns inte någon bidragande faktor till att jag kände så, eller så fanns det hundra, men som jag inte kunde klura ut. Jag ringde mamma efter att ha tackat för mig efter lunchen, och jag kände att jag ville gråta. Mamma frågade om jag mådde bättre, då jag var så nere innan. (Hur kan mammor känna sådant på sig? Hur kan de veta, utan att man ändrar tonläge egentligen?) Mamma sa att vi borde åka någonstans. Hon hämtar mig på Fredag för en tur till Borås. Mamma älskar Borås och har väldigt mycket vänner där. Jag tycker också Borås är fint. Så sen släpper hon av mig hos mig igen och åker tillbaka till Kungshamn.
Mamma, mamma. Vad hade man gjort utan henne? Min väninna sa att hennes moster varnat henne för detta att det skulle bli såhär när jag kom hem. Att oavsett sinnestillstånd i det andra landet man bott i, så blir man lite deprimerad när man flyttar tillbaka igen. Jag sa att det med största sannorlikhet inte var så, då jag inte känt så innan, och att jag nog helt enkelt inte känner så. Men det är ju självklart ingenting jag kan garantera. Man blir alltså deppig när man kommer hem från en längre utlandsvistelse, och folk har blivit varnade för detta innan jag kom hem, så de kan vara beredda. Vad snällt egentligen. Men ändå, det stämmer inte, inte just nu. Jag är ju glad och nöjd.

Så idag när jag vaknade så kände jag mig precis som vanligt. Jag har skrattat mycket, och jag har varit precis som mig själv. Det är skönt när man känner så, att nu nu är jag mig själv. Och att det är bättre än det som var dagen innan. Som sagt, alla får vara låga, men man måste försöka. Går det inte, nej men då gör det inte det. En dag per år får man vara någon annan, någon som är lite nere, som inte skrattar så mycket och som inte pratar så mycket. Vi är trots allt inte mer än människor, och det duger fullkomligt fint ändå.