SJK

Har dock lite funderingar. Och, som vanligt just nu så är det männen som tar upp all min tid gällande funderingarna, men som jag nämnt innan så är det inte bara mitt huvud de slukar just nu, när de går runt i sina jeansshorts o t-shirtar, det är ungefär alla mina väninnors hjärnor som satts i snurr.

Dock inte i fallet som det brukar vara i sommartider. Alltså, öl, krogen, samlag och hejdå. Utan mer pojkvänstankar. VAD ÄR DET MED POJKVÄNSTANKARNA JUST NU? Varför funderar jag in o ut på om jag vill ha en pojkvän eller inte, varför är jag inte nöjd med lite hångel ibland och fyllesms? Vill jag verkligen ha en pojkvän nu, och isåfall - tänker jag leta upp den jag vill ha, och ha honom för alltid då? Är det en keeper jag vill ha eller är det så att jag bara känner för närheten, filmer när det regnar, promenader när det är sol och skratt med någon som man alltid har vid sin sida liksom, eller är det så... att en pojkvän är något man skall lägga i kundkorgen nu och trycka på Köp ?

Sen mina damer och herrar, så kommer man till ämnet som jag och Pernilla snackat om större delen av dagen, som också jag och My snackade om nyss i telefon. Är det så, att man vill ha någonting som man inte kan få? Nu menar jag inte killar i allmänhet, för dem - kan man ju få (men sällan duger) Men jag menar dendär specifika killen, den som man ville ha, men sen inte ville ha, för att sedan vilja ha igen, men sedan struntade i det, stängde boken, brände sidorna och började om på ett nytt kapitel. Den killen som man inte längre ser, inte direkt hör av så mycket, den killen som man nu... kanske... vill ha igen. HUR kan det vara fysiskt möjligt att det är så? HUR KAN DET ENS VARA LAGLIGT? Jag avskyr själv när folk inte kan bestämma sig när det gäller kärlek, för det är inte någonting som man gamblar med, det är fan någonting som man bestämmer sig för. Ja eller Nej. Svårare än så är det inte. Men tänk om Nej:et inte längre är ett Nej, utan sakta, ju längre ifrån varandra man kommer, byter form till ett Ja.

Vad gör man då? Är det då man går på 3liters dunkarna i några dagar tills man kommer på andra tankar, eller är det så att man lägger sig ned, stirrar upp i taket, går igenom allt och sedan säger Ja eller Nej? Vill man ge sig in i leken igen, och vad händer om han inte vill? Eller om han vill, men sedan ångrar sig och man blir dumpad.

Och, varför tål man inte att bli dissad? Tror det är värst för oss som dissar killarna innan det ens blir något seriöst för att hålla vår gard uppe. För när man väl släpper ner den, och ger det man borde gett för länge sedan (nej, snackar inte om samlag) och killen dissar. Vad fan gör man då? Ellerhur borde det finnas en liten jävla paragraf i Lagboken där det står "Den man som dissar en kvinna som varit rädd för att binda sig, men sedan hänförde sig till dig - mannen, kommer enligt Sveriges lagar bli straffad" Bara en sådan sak hade nog gjort så att båda parter i frågan skärpte sig och redde ut problemet om gardar ner o upp och dissningar hit o dit.

Men, tillbaka till det jag funderar över: Vill man alltid ha det man inte kan få?!
Jag blir fan inte klok på detta scenariot. Jag orkar fan inte med sådanahära situationer längre. Jag är alldeles för gamal för detta. Så, jag bestämmer mig nu. Iallafall så kommer jag hålla fast vid det tills imorgon, och uppdaterar mig om jag ångrar mig. Jag - tänker inte vilja ha det jag inte kan få. För när jag får det, så kanske jag inte vill ha det, eller så kanske han inte ens vill ha det längre, och då blir det fan inte lätt att leva i samma land som mig längre. Det är fan inte fair. Jag lägger ner propagandan nu direkt och hissar vitt flagg.

Jag skall fan börja vilja ha det som jag ser, som jag kan ta på, som jag kan vara i närheten av, inte sådant som jag inte ser dagligen längre. Det är liksom inte ett hållbart koncept. Fan.