SJK

Allt känns ganska klart, förutom i min hjärna som stundtals strejkar och kastar om allt jag känner och tycker i en enda röra. Ena stunden så känner jag så enormt starkt för saker och personer, och andra stunden så undrar jag ens varför jag involverade mig. Läser blogginlägg jag skrivit om känslor, om vissa personer och kan inte alls relatera till det i nuläget. Men det kan jag säkert imorgon igen. När hjärnan fått sova lite.

Jag vet ju egentligen hur jag känner, för jag har ju känt så i år nu. Jag vet vad jag vill, men sedan rörs allt det ihop med verkligheten. Att inte kunna. Även om jag vill, så kan jag inte. Just för att det finns hinder på vägen. När det gäller kärlek så tar man sig igenom det har jag hört. Jovisst, om det inte varit fysiska hinder, saker som faktiskt existerar utanför tankarna. Dock så har jag alltid vetat att det kommer lösa sig, det kommer fixa sig och det kommer bli så som jag alltid velat. Men, vem orkar vänta egentligen? Ja, det är en seriös fråga som behöver ett seriöst svar. Orka vänta, seriöst alltså. Fortfarande jävligt oklart.