SJK

Någon gång så stöter man nog på en person som man klickar så otroligt bra med. Som vet vad den andre tänker på bara man slänger en blick på varandra. Som vet hur det känns, och hur man mår bara man säger hej. Man har en kemi som är utöver all annan kemi, och man kan göra varandra gladast i världen, men samtidigt skrynkla ihop varandras hjärnor, och verkligen sätta varandras vardag i obalans. En person som man kanske sedan flyttar ifrån, man gå olika vägar. Man låtsas att man kanske inte bryr sig så mycket längre, man vill inte vara den som är sårbar. Men faktum är att man fortfarande tänker på denna personen morgon, dag och kväll. Sedan mynnar det ut, man tänker mindre. Man trillar dit ibland, sitter stirrande i köket och tittar ut på regnet och tänker. Inte på minnen, utan bara på personen i sig. Du kan börja tänka när du ser på en film, och missar det viktiga i filmen, och sedan tycker att den var dålig, just för att du var upptagen med att tänka på denna personen. Du kan sitta och prata med din vän, nicka införstående men det han eller hon säger går liksom inte in. Det hörs, men det fastnar inte. För det finns någonting annat du har i huvudet. Sedan, efter ett tag börjar du sysselsätta dig med annat. Det går bra, livet går vidare. Tills att personen helt sonika hör av sig igen, och ekorrhjulet börjar om.