Kärlekskrank
Jag har blivit så himla kärlekskrank. Jag vet inte varför, och detta händer aldrig. OK, någon gång innan men otroligt sällan. Kanske en gång, eller två. Dock så har jag ju inte ens vart kär någon gång innan. OK, kanske en gång innan, eller två. Men jag tror bara en gång faktiskt. Vet inte vad det andra var. Kanske var det en förälskelse, eller någonting annat. Men jag tror inte det var kärlek. Hur som haver, så är jag nu - kärlekskrank.
Vilket skrämmer mig lite. För när jag är såhär, så kan jag trilla dit ganska lätt. Det vill säga att när jag träffar en man, så kanske jag blir kär i honom. Och det jag menar med att det skrämmer mig är att då jag är i denna perioden just nu, så kanske jag blir förälskad i fel kille. Min meritlista på good guys är ju sådär lång, och går inte många rader under överskriften på pappret vill jag lova. Och jag vill inte hamna där igen. Vill inte snubbla över en kille när jag känner såhär, vilket säkerligen är lätt gjort just nu.
Det är svensk sommar, och jag vill ha någon. Det är inte klokt. Men, så är det märkligt nog. Jag vill ha någon att dricka vin med på terrassen hela natten. Någon att åka ut med båten med. Någon att ha grillkvällar hemma hos familjen med, någon att ligga och titta och lyssna på regnet med. Åka skidor och mysa i stugan under vintern, resa på hösten, promenera i parken med på våren. Sådan himla märklig känsla. För jag, vill aldrig detta. Men nu, nu vill jag det. Jag hoppas bara, att det är rätt kille som jag faller för, och inte den första bästa. Det blir sällan bra.
Jag vet inte om det är åldern. Ja inte för att jag är gammal, men för att jag känner att jag är redo. Jag vet inte om det beror på årstiden, eller om det beror på att jag är tillbaka i Sverige. I den riktiga världen där man kan skaffa en seriös relation utan att vara rädd för att någon skall flytta hem, eller att man jobbar ihop och ses helatiden.
Dock så är jag inte ensam om detta. Har säkert 4 vänner som känner samma sak som jag gör just nu. Så någonting beror det ju på. Det har aldrig handlat om att det är svårt att hitta en kille, men det är nog svårt att hitta den rätta, eller en bra iallafall. Jag har ju aldrig letat, och tror inte på sådant heller. Jag tror, att någon gång, på något ställe så träffas man. Man kanske inte förstår det på en gång, men medans tiden går, så kanske man förstår att det är rätt. Det känns rätt. Jag tror det fungerar så. Men vad vet jag. Hoppas bara att man inte trillar dit direkt just för att man känner såhär nu, utan faktiskt tänker sig för innan. Första bästa är inte alltid rätt, och det är väl det man måste tänka på nu när jag befinner mig i denna situationen. Kärlekskrank. Jag vet inte. Kanske man redan har träffat den rätta, utan att man vet om det, eller så vet man om det, men kanske på ett eller annat sätt måste gå vidare just nu.
Kärlek alltså..
Vilket skrämmer mig lite. För när jag är såhär, så kan jag trilla dit ganska lätt. Det vill säga att när jag träffar en man, så kanske jag blir kär i honom. Och det jag menar med att det skrämmer mig är att då jag är i denna perioden just nu, så kanske jag blir förälskad i fel kille. Min meritlista på good guys är ju sådär lång, och går inte många rader under överskriften på pappret vill jag lova. Och jag vill inte hamna där igen. Vill inte snubbla över en kille när jag känner såhär, vilket säkerligen är lätt gjort just nu.
Det är svensk sommar, och jag vill ha någon. Det är inte klokt. Men, så är det märkligt nog. Jag vill ha någon att dricka vin med på terrassen hela natten. Någon att åka ut med båten med. Någon att ha grillkvällar hemma hos familjen med, någon att ligga och titta och lyssna på regnet med. Åka skidor och mysa i stugan under vintern, resa på hösten, promenera i parken med på våren. Sådan himla märklig känsla. För jag, vill aldrig detta. Men nu, nu vill jag det. Jag hoppas bara, att det är rätt kille som jag faller för, och inte den första bästa. Det blir sällan bra.
Jag vet inte om det är åldern. Ja inte för att jag är gammal, men för att jag känner att jag är redo. Jag vet inte om det beror på årstiden, eller om det beror på att jag är tillbaka i Sverige. I den riktiga världen där man kan skaffa en seriös relation utan att vara rädd för att någon skall flytta hem, eller att man jobbar ihop och ses helatiden.
Dock så är jag inte ensam om detta. Har säkert 4 vänner som känner samma sak som jag gör just nu. Så någonting beror det ju på. Det har aldrig handlat om att det är svårt att hitta en kille, men det är nog svårt att hitta den rätta, eller en bra iallafall. Jag har ju aldrig letat, och tror inte på sådant heller. Jag tror, att någon gång, på något ställe så träffas man. Man kanske inte förstår det på en gång, men medans tiden går, så kanske man förstår att det är rätt. Det känns rätt. Jag tror det fungerar så. Men vad vet jag. Hoppas bara att man inte trillar dit direkt just för att man känner såhär nu, utan faktiskt tänker sig för innan. Första bästa är inte alltid rätt, och det är väl det man måste tänka på nu när jag befinner mig i denna situationen. Kärlekskrank. Jag vet inte. Kanske man redan har träffat den rätta, utan att man vet om det, eller så vet man om det, men kanske på ett eller annat sätt måste gå vidare just nu.
Kärlek alltså..
Kommentarer
Trackback
