SJK

Igår snackade jag lite med Pereira, idag med Mickan och sedan skulle jag ha telefondejt med Calle, men oväntat nog så blev det lite sent så vi sköt upp det tills imorgon.

När de skriver att de saknar mig, vilket de aldrig någonsin snålar in på så blir jag alltid så glad. Men nu när Carl avslutade sin mening nyss med att han saknade mig och sedan ett hjärta så kände jag inte någon glädje. Jag blev ledsen och det kändes inte bra längre. Ni vet när någon berättar om någonting läskigt och man får en snabb kall ilning genom kroppen, så kändes det fast i magen.

Jag saknar dem, så otroligt mycket. Jag vill ha dem nära mig så att jag kan krama dem. Det räcker inte längre att höra mina vänner på ön skratta i telefon, jag vill se dem skratta, se det blänka till i ögonen och verkligen se dem bli glada. Dagar som denhär så vill man vara där igen. För att vara med sina vänner. Det är förlångt bort nu, det har gått för lång tid.

Jag har mina otroliga vänner här i Sverige, och jag saknade dem så innerligt när jag bodde på ön, och nu när jag har dem nära, när jag ser dem varjedag så är jag glad, men vill ha de andra här också. Det känns som om jag är otroligt krävande när jag säger såhär, som om jag är en bortskämd unge som skall få som jag vill helatiden, som aldrig är nöjd. Men jag vill bara ha alla mina vänner runt mig. Det är en otroligt smärtsam separationsångest ibland, och när den drabbar mig så är man ganska sårbar. Som just nu.

De på ön är så olika de jag har här. Alla är helt fantastiska på sina sätt, men de på ön har jag ändå spenderat så lång tid med under en viss period så man kommer varandra så ofantligt nära. Man visar sidor som man inte gör i Sverige, för här har man vänner på ett håll och familj på ett håll. På Madeira så blir vännerna ens familj, de är ens vardag, helg och alla veckor och månader om året.

Det är verkligen in good and in bad. Man lever ihop så nära så nära så tillslut känns det som om man är en enda människa, med så många olika sidor. Alla är unika och verkligen starka personligheter, men man flyter samman och det blir en stor färgglad människa som ler åt livet. Där är verkligen regeln; En för alla, alla för en ett faktum. Är en nere, så finns det resten av gruppen som hjälper en upp. Det är så fint, och alla tycker så mycket om varandra.

Sedan har jag dem som jag tänker på varjedag som inte längre bor på Madeira, som liksom jag har flyttat hem eller till något annat ställe. Jag saknar dem också, så himla, himla mycket. Av just samma anledning. Att man var så sammansvetsade när man levde ihop på ön. Jag hoppas verkligen att jag kommer ha kvar alla mina vänner från Madeira resten av livet, för så viktiga är dem för mig.

Åh, just nu, ikväll känns det jobbigt. Jobbigt att inte kunna ses när man vill. Men så är livet antar jag. Man får ses en annan gång, för jag tror aldrig att även om jag inte träffar dessa människor på flera år så kommer det aldrig någonsin bli jobbigt att ses, eller konstigt eller någonting annat.

För vi kommer alltid ha våra minnen tillsammans, och vi kommer alltid att ha Madeira.