SJK

Förr tyckte jag det var fruktansvärt när man var i Kungshamn. Man kan inte ens gå till brevlådan utan att någon hoppar på en och skall prata. Att gå till mataffären var en ren skräckupplevelse som man undgick (undgår ofta fortfarande). Alla känner alla. Det är inte ens en åsikt, det är ett rent och skärt faktum. Om man nu mot förmodan träffar någon som inte vem vem man är så säger man namnet på sina föräldrar, och så rabblar personen man nyss träffat hela mitt släktträd.

Nu gick jag precis till affären, och precis som i vanlig ordning så träffar man minst 7 st som man hejar på och utbyter lite meningar och trevliga fnitter med. Men, denna gången så tyckte jag det var skönt. Att jag sedan inte hittar i affären längre är en annan sak, men att man vet vilka dem är som jobbar där, som handlar där, som bor i området, ja det är faktiskt en trygghet. Det var verkligen inte alls jobbigt, det är ganska mysigt må jag tycka. Särskilt när man går med mamma. Då är vi två stycken som tillsammans känner hela kommunen, drottningarna av socialkompetens. Om man börjar nedifrån min gata, så har vi först min mammas vän och min pappas vän, mamma jobbar också med hennes vän och deras dotter som jag känner. Sedan kommer vi till hon som har vart vår flortant när vi gick i skolan, nästa hus är också en tandsköterska som man alltid pratar med, sedan kommer huset där hennes son bor, som jag är vän med, sedan kommer nästa hus, som är bebott av två äldre människor, som är förälder till min gamla chef, sedan kommer min personliga tandläkare (ja vi har 3 st på gatan), huset efter det är min lillasysters gamla lärare, och hennes son som är syrrans kompis, sedan är det mammas goda vän mittemot, och sedan är det min gamla klassföreståndare. Och det var bara vänstra backen upp till vårat hus. Det är en fin känsla, och jag skall börja uppskatta det mer än jag gjorde innan. För vem vet hur länge jag stannar här. Lika bra att börja vänja sig liksom. Sen kanske jag tröttnar efter en vecka, men just nu så kändes det trevligt.


 



Det är ändå ganska roligt när man kommer in i en affär och äldre folk, eller folk i mina föräldrars ålder ropar: "Nejmen heeeej Sara, är du hemma nu. Vad gott att se dig!"

 Well, det lär ju vara den enda uppmärksamheten jag får under tiden jag vistas i detta samhället, så likabra att suck it in.