SJK

Tänka sig att mitt nuvarande arbete (sommarjobb, tidsfördriv etc etc) har gjort att jag inte är så förtjust i barn för stunden. Jag som alltid varit så otroligt barnkär. Men nehej. Man är suuuper stressad, det står en miljon pers och väntar på sin tur att få betala 279:-/KG för räkor. Och dessa personer i fina märkes pikeér, handväskor, flotta skor och klockor har ju givetvis med sig ännu en accessoar. Det vill säga kloner av dem själva, fast ett par år yngre. Dessa kids kubbar fram till disken, spärrar upp ögonen och tittar på alla havets läckerheter - vilket är helt fine för mig vadklart. Men sen, så ser man att den klibbiga handen, från klubbor, glass, snor eller annat snusk som finns på ungars händer trycks mot den stora glasrutan, precis i samma sekund man slängt trasan man putsade den med. Jag känner hur adrenalinet sätter igång, och jag försöker lugna mig själv med att tänka "detta är ett annat barn, detta är inte samma barn som gjort detta 30 gånger innan klockan slagit 11". Det har dock inte längre samma slagkraft som innan.

Men ändå, sådana ungar är lugna ändå. De har sin flottiga hand där, och den sitter tamejfan på samma ställe tills att föräldrarna fått sina räkor och kräftor. Sedan backar dem bakåt och går där ifrån. Detta är en klass 2 unge. Klass 1 är ju givetvis dem som inte ens RÖR glashelvetet, utan bara tittar. Klass 3 ungar däremot, det är dem som flyttar händerna till varenda jävla djur som ligger i isen bakom glaset, så när de springer därifrån så finns det 34 stycken flottiga, kletiga händer på rutan - från ETT endaste barn. Sedan, så kommer vi till Klass 4 ungarna. Uuuh! Dessa ungar kubbar fram till disken och man ser att de inte är det minsta intresserade av innehållet egentligen, utan nej nej. Det är RUTAN dem vill åt. De börjar ALLTID i samma ordning, det är detta mönster som gjort det möjligt för mig att ens kunna dela upp ungjävlarna i klasser, för det är alltid likadant.

Klass 4 ungarna går fram till mitten, kollar åt båda hållen, sedan springer de fort som fan bort till höger hörn, och sedan springer de fort, fort till vänster hörn, med sin lilla knubbiga hand, eller i bästa fall sitt finger tryckt mot rutan enda tills de når vänsterkanten. Sedan kollar de reaktionerna från föräldrarna, som ALDRIG bryr sig för de ser bara havets Kokain bakom disken. Och då gör ungen det igen, fast tillbaka till nästa sida. Och sådär springer den tvåbenade lilla varulven runt halvmånen av glas, saktare och saktare för varje vända, tills att det är en grumlig rand, á 20 cm längst heeeeeela disken. Sedan när de skall gå, så vänder sig alltid ungen om och skall bemästra sitt konstverk av flott och antagligen en hel del avförningspartiklar som nu sitter på våra rutor.

Men vad gör man då? Jag kan ju inte säga åt barnet att inte kladda på rutan, det bryr väl inte sig dem om, och skall jag be föräldrarna att "Inte låta ditt barn ta på våra glasrutor". Det låter ju hur horribelt som helst. Sådanadära uppmaningar får man ju bara säga när det gäller typ: Kan du be ditt barn att inte gräva med sin spade och hink i min döda makes grav när ni är här på kyrkogården. Eller: Jag föreslår att du inte låter ditt barn sticka in handen för att mata lejonet just nu nej.

Så nej, där står jag och blir mer o mer upprörd för varenda unge som kommer iklädd i sina Polarn & Pyret randiga tröjor. Idag hade jag så ont i kroppen och var så stressad att jag inte ens kunde behärska mig när en unge sa: "Vaaad ääää deee, ää dee en KLABBA? Ä dee en KLABBA?" Jag stirrade ner på ungen och svarade: "Nej, det är en KRABBA. KRRRRABBA."

Det var ju rätt uppenbart att barnet inte kunde säga R. Det var också rätt uppenbart att föräldrarna för en gång skull slet sina blickar från det som vi säljer, till deras barn och min konversation och nog inte tyckte mitt svar var sådär jättepedagogiskt. Jag tyckte däremot att det var jävligt uppenbart att de märkligt nog missade snor och vätske fläckarna som varsamt blandats med fett och socker från barnets händer, som nu satt som en vågrät ojämn, immig rand längst hela 10 meters glasdisk.

Om min generation är chockade över att busskurar krossas hejvilt, så har jag nu aningar om vad klet-på-disk-generationen kan åstadkomma. Man tappar liksom livsgnistan när man är med om sådanthär.