SJK

Hörde suset av spårvagnen när jag satt vid köksbordet. Brukar inte ens reflektera över det, men just nu gjorde jag det och andades långsamt ut. Suck. Sedan slog det mig. Jag hörde inte någon spårvagn. Vänder på huvudet och ser kylskåpet. Det susade. Ur kylskåpet. Jag är i Kungshamn, i mitt barndomshem. Här finns det inte några spårvagnar, inga uteserveringar vart du än går, inga inbjudningar till fester, inga V.I.P köer, inga slagsmål, mord eller någonting annat. Här finns mitt hus och min familj. Min trädgård och mina grannar. Jag andas ut igen och kollar på klockan på väggen. Den går inte lika fort här som i stan. Tiden saktar ner och jag känner att min puls gör likadant. Jag andas lugnt. Jag känner hur jag nästan börjar gråta. Men jag vill inte gråta, det är en alldeles för dyrbar stund som inte skall få förstöras av tårar. Jag är hemma.

Om fem dagar har jag varit i Göteborg i 2 månader. Två månader av ständig utgång, av uteserveringar, fyllor, ångest, galenskaper, skratt och händelser. Jag älskar varenda sekund av det. Men, nu på det sista så har jag längtat bort. Till ett lugn. Till att kunna ligga i en trädgård, ta en promenad, läsa tidningen - och vara själv.
Jag behöver egentligen ofta vara själv. Men jag hinner inte, livet bjuder på förmycket roligt så jag har inte tid. Jag kan vara själv nästa vecka tänker jag. Nästa vecka kommer och jag är inte själv. Nu har det snart gått 2 månader, och jag tror att dagar som jag inte druckit alkohol på räknas upp till 4 st. På två månader. Ingen fara tänker jag, ingen fara alls. För det är det egentligen inte. Ingenting är någon fara egentligen - men, lugnet då? Lugnet som man förtränger, som man inte känner av längre, som man tänker att man inte behöver känna av. Men varför känner jag mig så stressad helatiden, och varför är jag trött fast jag sover? Varför kan jag inte längre fokusera mig när någon pratar med mig, varför kan jag inte bara ha tyst runt mig och lyssna på mig själv.

Det är ett underbart liv jag lever. Verkligen. Men, man märker inte att det blir förmycket förrän man börjar fundera på varför jag vill gråta alldeles för många gånger i veckan. Min telefon ringer - ständigt. När den inte ringer så är det meddelanden. Hela tiden. Jag vaknar på natten för att läsa fyllesms av människor som jag ångrar att jag ens gav ut numret till. Klockan är över 3 på natten - nej jag vill inte träffa dig nu. Nej jag vill inte träffa dig imorgon, nej jag vill nog aldrig träffa dig igen. Svarar man inte, så har man 6 st till inom en timme. Stäng av ljudet då Sara. Men nej, då stressar det mig. Kom att tänka på den gången mamma och pappa beslag tog min mobil i en vecka för att jag började gråta såfort den ringde, så fort den plingade till så fylldes jag av så mycket måsten, av så mycket borde. Jag borde vara där, jag har sagt att jag kommer, ja vi skall ses. Vi kanske kan ses vid 23 ikväll, för jag har lovat 7 andra pers. Ja jag skall upp tidigt imorgon och powerwalka med den personen, men jag kan vara med dig ändå som jag sa förra veckan. Okej, javisst jag kommer. Inbjudningarna radas upp på facebook. 5 nya, 6 nya. Bålsta, Halmstad, Karlstad, Smögen, Göteborg, Öland, Grebbestad. Attending, attending, attending.

Detta skriver jag inte för att skryta. Jag skriver det för att det är en jävla stressfaktor som man inte tänker på. Att vara tillgänglig helatiden är inte nyttigt. Jag hinner knappt ringa upp folk om jag missar ett samtal förrän det är något annat jag skall göra, eller någonstans jag skall vara. Jag. Orkar. Inte. Mer.

Så - jag hoppade på bussen och åkte hem. Jag har varit hemma innan, men inte i mitt barndomshem. Jag har vart i Kungshamn och sagt att jag skall ta det lugnt. Men det händer inte. Aldrig. För det finns folk som skall göra saker med mig här också. Så nu, utan ett ord drog jag hem. När jag kramade pappa så fick jag verkligen hålla gråten inne. Allt gick ur mig, jag kände mig så otroligt trött och skör. Det är sjukt hur man kan bli såhär av att vara glad och ha massor av underhållande saker att vara med på 24/7. Inte konstigt att kändisar brukar kokain och att folk hamnar på rehab. Det komiska är att min bästa vän var på samma buss som mig. Vi pratar varjedag om hur vi känner, och vi ses ju nästan varjedag. Hon känner likadant. Så, hon tog samma beslut som mig, hon sa det inte ens till mig, men där satt vi på bussen. Pratade om tryck över bröstet och fulla huvuden. Hon behöver det som jag behöver. Vara med familjen, och ta det lugnt. Vi behöver inte ens några råd av folk. Vi vet vad vi gör, vi vet vad vi skall göra. Och idag, så tog vi beslutet och gjorde det.

Nu skall jag andas några dagar. Måla, skriva och andas. Imorgon skall jag ta en promenad, sedan dricka kaffe på altanen, läsa morgontidningen och inte prata med någon. Sedan skall jag måla. Måla och rensa tankarna och skriva. Fortsätta på boken som jag aldrig har tid till att fortsätta på. Jag behöver inte ens berätta för mamma o pappa hur jag känner, de vet att jag blir såhär. Utbränd av livet. Av nöjen och att helatiden åka runt till platser, till ställen. De vet att det är min svaghet. Jag är så jävla tacksam för att man kan komma hit. Det här är verkligen hemma, det är här min familj bor, det är här jag kommer ifrån, och det är här mitt hjärta finns.



Vill man leva, så får man inte glömma att andas.