CRL
Jag har en vän som heter Carl. Rättaresagt Carl Alexander Danevad. Carl hade precis kommit till ön när jag kom tillbaka efter 8 veckor i Sverige. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om honom ibörjan, då det var sålänge sedan, antagligen tyckte jag om honom bara för annars hade jag ju kommit ihåg vad jag annars tyckte antar jag. Första kvällen jag träffade Carl så satt vi på en balkong och drack lite öl. Carl lurar då i mig att hans mamma är från Somalia, och att han då är halv somalier. Jag som är lite dragen (hoppas jag) svarade då Carl med: Eh, Somalier är inte någonting man är. Det är ett samlingsnamn för människor som svälter. Efter det tror jag att Carl hade någon specifik uppfattning om mig iallafall. Men varför skulle jag inte tro på att Carls mamma var från något annat land, jag hade ju precis träffat honom och såg inte någon anledning till varför han skulle lura mig.
Efter det så har det hänt mycket spännande i Carls närvaro. Han är en riktigt frisk fläkt att ha med sig, skrattar åt allt, är på allt och spottar inte i glaset. Många nätter har jag suttit på Carls balkong och druckit rödvin. Många gånger har vi sagt att vi skall ta ett glas, men det har slutat med 6 flaskor rött eller utgång. B52 på Cappuccino var en given uppvärmare innan utgång. Ingen fest utan Carl. Han var alltid prio 1 att ha med, och den som jag ringde först. Dock så tror jag vi slutade bjuda med varandra efter ett tag, för vi var en sådan given duo jag och han. Carl är inte bara den som man är ute och dricker med, utan också en sådan jäkla kanonkille som alltid lyssnade, alltid kom med bra råd och som fattade vad jag snackade om. Efter ett tags vänskap med Carl så sa jag till de andra att jag tror Carl är min manliga motsvarighet. Och jag kan fortfarande känna så. Vi är rätt lika i tänket, i sättet och i inställningen. Jag kunde alltid ringa Carl, eller skicka ett meddelande om det var någonting vilken tid på dygnet som helst, och det kan jag fortfarande.
Vi satt alltid och skypade under hela arbetsdagen, om stora saker och om skitsaker. Vi har väldigt lika musiksmak och ja, vi gillar nog samma saker för det mesta. Calle är den som man kramar hundra gånger på en dag, som alltid säger snälla saker och som alltid skrattar åt livet. Men han är ju seriös också och djup som Marianne graven, när han fastnat i någon mindre depression så är han låg, och man vill alltid plåstra om honom. Då är det jag som är Carl istället, som lyssnar, ger råd och som snackar om det tills att man hittar en lösning, eller ingen lösning alls. Vi delar tron på att en flaska rött eller fyra löser de flesta problemen, och det gör det också. Inte bara för alkoholens skull, men för att när man vaknar dagen efter så har man annat att tänka på, än problemet man hade dagen innan. Tex; Hur dåligt man mår efter vinet, eller hur mycket vi skrattade igår. Han är liksom jag en rastlös själ, med många planer. Och som tur är, så håller vi fortfarande kontakten genom skype, sms och telefon. Vi försökte visa oss vuxna och maila, men det har varken jag eller han tålarmod till.
Jag vet att Calle kommer få den bästaste tjejen i världen, för det är han - om någon värd. Han behandlar sina tjejer som om de vore av Kungligt blod och han är så vettig och snäll. En riktig jävla toppenkille alltså, plus att han är hur fin som helst. Men, sålänge han väntar på henne så vill jag att han kommer hit till mig i Göteborg och korkar upp, kollar på himlen och talar om livet. Eller drar 22 Tequilashots och dansar till morgonen. Vilket som liksom, bara han kommer hit snart.
Me love you long time CRL.
